Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt Bildergalleri. LV. Arvid August Afzelius. Rudolf Hjärne - Flamingon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
der hon, 83 år gammal, slutade sina dagar den
2 Dec. 1870. För sin broder hade hon med knappa
tillgångar varit ett sjelf-uppoffrande stöd. Hon hade
väsentligen uppfostrat de flesta af hans barn, utom de
yngsta. Under den tid hon vistades med dem i Upsala,
lärde vi känna henne. Gerna sedd, ja! efterlängtad,
i de bildade familje- och sällskapskretsarna, intog
hon alla med sin begåfning, sitt rika hjerta, sina
vidsträckta förbindelser och sitt öppna, rättframma
väsende, hvari ingick en icke ringa del af godmodig
humor. Med märkbar själsrörelse talade hon om sin
broder, och han och Fredrika Bremer syntes ligga
hennes hjerta närmast.
Arv. Aug. Afzelius var trenne gånger gift och hade
17 barn, hvaraf 11 öfverlefde honom.
I Maj 1870 firades hans 50-åra jubileum som andlig
herde öfver sin församling i Enköping. Den festliga
tillställningen tog hans krafter något för mycket
i anspråk. Han fick känning af slag; hans forna
lifskraft var bruten.
Den 25 Sept. 1871 inslumrade han till den eviga hvilan
och den 5 Okt. nedsänktes af 8 söner hans stoft på
sin sista hvilo-bädd. Skalden Talis Qvalis stämde
vid detta tillfälle sin kända lyra. Hans sång, lika
förträfflig till innehåll som form, tecknar i några
få strofer på vanligt fyndigt och poetiskt sätt så väl
den fosterländska hvälfningen i vår vittra litteratur
som Afzelii deltagande deri, äfvenså vissa egendomliga
drag i dennes personlighet. Vi taga oss friheten att
meddela några af dessa strofer.
"Klagan spörjes landet kring och staden, Neckens
sångare tystnat har, Sista länken bröts ur
sångarraden, Som tog arf från kung Gustafs dar, När
det svenska snillet nya vingar fick Och den svenska
sångmön fagerlemmad gick o Ur föryngringens friska
bad Från dörr till dörr, att gästa land och stad.
Snart hon skydde alla lånta lappar, Se’n hon hemväfda
kläder fått. Känn det hjertat nu, hur varmt det
klappar! Se det ögat, så himmelsblått! Samma stund,
hon fick det egna blodet kärt, Och på nytt det kära
modersmålet lärt, Hur hon trifdes i eget bo Bland
klara sjöar mellan berg och mö!
Nu kring dälder och från höjder branta Sången forsade
lik en ström; Nya ljud, och dock så välbekanta,
Hälften vaka och hälften dröm! Sommarljung blef grön
och vinterqväll blef varm, Nya pulsar rörde sig i
folkets barm Och hvad bundet derinnan fanns I toner
Iqstes - icke minst i hans.
01 hvar stämdes dessa gyldne strängar? Och hvar kommo
hans syner från? Fråga klyftan, fråga hult och ängar,
Fråga strömfallets dystra dån! Ack! der andras ögon
sågo ingenting, Gick han, sjelf ett barn, bland
bygdens barn omkring Och sin skörd mellan tufvor tog
Och lefde glad på sitt förvärf - och dog." -
På den plats, der Afzelius föddes, restes förlidet år
en minnessten. Äfven utan den skulle ryktet bevarat
hans namn i öfverensstämmelse med följande strof ur
hans öfversättning af en af Eddans visdomsrika sånger,
ur Håvamål eller »Odins höga sång den gamla«:
"Bort dör din hjord,
bort dö dina fränder
och sjelf dör du äfven;
men ryktet aldrig
skall dö för den,
som sig ett godt förvärfvar."
Rudolf Hjärne.
in flyktig blick på de egendomliga figurerna å vår
illustration (se sid. 4), skulle fresta oss att, om vi
icke bättre hade de zoologiska systemerna i hufvudet,
utan mycken tvekan hänföra de långbenta fåglarna till
samma grupp, som storken och tranan, eller med andra
ord till vadarna. Likheten sträcker sig emellertid
föga mer än till benen, på sin höjd till den långa
böjliga halsen - i allt annat: tåbildning, vanor och
lefnadssätt med mera hör flamingon (Phoenicopterus
roseus) till simfåglarnas ordning, om han än kan
anses utgöra en länk eller öfvergångsform från vadare
till simfågel.
Flamingons hemtrakter äro att söka kring Medelhafvet,
Svarta hafvet, nedre Wolga, Koda hafvet och delar
af Nordafrika. Strandsjöar med mer eller mindre
salt vatten äro de uppehållsorter, dem flamingos
föredraga framför alla andra. Stundom ser man dem
äfven vid hafvet, men blott på ställen der kusten
är mycket låg och flack. De taga sig väl i akt för
vass och skymmande buskar och bete sig för öfrigt med
stor försigtighet, så att de äro ytterst svåra att
iakttaga. Blott med en god kikare är man i tillfälle
att observera dem. Vanligen stå de till fotleden
i vattnet; mera sällan gå de upp på sandbankar,
men aldrig på sådana, som äro beväxta. Både på
land och i vattnet antaga de en mängd sällsamma
ställningar. Egendomligast se de ut då de sofva:
den långa halsen krökes då i sköna bugter framför
bröstet, medan hufvudet lägges bakåt och stundom
gömmes under vingfjädrarna. Ena benet uppbär dervid
alltid kroppens tyngd medan det andra sträckes snedt
bakåt eller dragés upp emot buken.
Samlade i flockar, skola flamingos erbjuda en
egendomlig anblick. "Om man en morgon från Cagliari
kastar en blick ut öfver sjöarna^, * säger ett
ögonvittne, så tyckas de "liksom omgifna af röda
tegel, eller tror man sig se en stor mängd röda
blad simma på deras yta, men det är ingenting annat,
än flamingos, som stå uppställda i långa rader och
med sina
* Ön Sardiniens insjöar äro älsklingstillhåll för
flamingös.
rosenröda vingar framkalla denna synvilla. Med skönare
färger smyckar sig aldrig morgongudinnan; skönare voro
icke Psesti rosengårdar, än den prydnad, som flamingon
bär på sina vingar. Det är ett lysande rosenrödt -
den nyutspruckna rosens första rodnad; deraf äfven
dess namn flamingo, af latinska ordet flamma (låga).
En annan iakttagare yttrar: »Aldrig skall jag
förgäta det första intryck, som dessa fåglar gjorde
på mig. Jag blickade ut öfver den vida Mensale
och på tusen sinom tusen, ja väl på hundratusen
fåglar. Solljuset lekte med de bländhvita och
rosenröda fjädrarna och alltsammans skimrade, vexlade
och rörde sig oaflåtligen. Plötsligt uppskrämda,
lyfte sig allesammans; af de lefvande rosorna bildade
sig ett långt väldigt tåg, som med viggens form
långsamt höjde sig mot den blåa himmelen. Det var
en hänförande anblick! Småningom sänkte de sig åter
och uppställde sig ånyo på samma sätt som förut,
likt en väl ordnad trupp.»
Angående flamingons fortplantning äro vi icke
tillfredsställande underrättade. Så mycket är dock
antaget såsom visst, att de i kärr och invid vatten
bygga sig höga, kägel-formiga, upptill något urhålkade
jordnästen, i hvilka de lägga äggen. Dessa utkläcka de
liksom ridande på högen, emedan de långa benen hindra
dem från att vid rufningen intaga samma ställning,
som andra fåglar.
Jagten på flamingon kräfver stor försigtighet, Om
dagen låter den rädda truppen icke jägaren nalkas
ens inom skotthåll; under sökandet efter föda hålla
städse några af de äldre vakt och varna de andra
vid första annalkande fara. Nattetid äro de deremot
lättare att nalkas. De kunna då skjutas med hagel,
ja, araberna veta att komma åt dem på ännu enklare
sätt: Man utspänner om natten ett vanligt fisknät
emellan två båtar och seglar på detta sätt midt in
i flamingoskocken; de förskräckta djuren flyga upp,
intrassla sig i näten och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
