Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den främsta i öfre dalalaget. Anderson-Edenberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
af frihets- och fosterlandskärlek, af mod, uppoffring
och ädelt sinne har historien fått uppteckna om
vårt lands menige man. Den som rätt vill lyssna till
hennes stämma, skall derom få höra mycket till lärdom,
till tröst och till förhoppning. Den stämman borde
aldrig sakna villiga öron. I synnerhet borde hon icke
göra det, då förtalet söker kasta orättvisa skuggor
öfver allmogeklassens karakter, genom att framställa
den som en klass af våldsmän, beredda när som helst
att upplösa den bestående ordningen, att med den råa
styrkans rätt tillskansa sig orättrådiga fördelar, att
qväfva hvarje känsla för det gemensamma fosterlandets
bästa och att för ögonblickets lilla fördel sätta
framtidens trygghet på spel.
Det ämne, hvarpå vi här vilja för en kort, stund
fästa tidskriftens läsares uppmärksamhet, är, i
sin egenskap af vårt, snart sagdt, stoltaste och
vackraste folkminne, framför allt egnadt att tjena
som en glänsande, ogenomtränglig och oförstörbar
sköld mot de förtalets pilar och spetskulor, som i
den antydda riktningen af skjutas från de förvittrade
murar, på hvilka tidens vågor dag efter dag och år
efter år fullfölja sitt utjemnande arbete.
När den stora tanke, som af nordens tre folk ville
göra ett, till följd af odugliga regenter och en
samvetslös statskonst, så tillämpades, att det ena af
dessa länder skulle blifva herrskare och tyrann och
de andra kufvade slafvar - när denna stora tanke,
som vår historia gifvit namnet Kalmar-unionen,
hade ledt derhän i Sverige, att de danska fogdarna
w spände fyra bönder för ett årder och åtta för en
plog», sedan de röfvat från dem deras dragare, och
hvilka representanter för regeringsmakten, när det
hördes klagan och knorr, uppfunno den ädla konsten
att »röka bönder», för att få tyst i landet, hur och
af hvem blef landet räddadt ur detta elände?
När man nämner Svea lands allmoge som landets räddare
från danska förtrycket, så tänker man, sanningen
till ära, främst på männen i Dalom; och när man med
tacksamhet minnes deras ärofulla bedrift, tänker man
främst på morakarlarne.
I det gamla Svea land är, af lätt insedda skäl,
Dalarnes odling yngst. Den gamla erfarenheten, att
det yngsta barnet i en talrik familj icke derför,
att det kommit sist, nödvändigt skall
vara sämst, utan att motsatsen snarare är regel,
har äfven i detta fall vunnit bekräftelse. Hänvisad
till en karg, men storartad, delvis underbart herrlig
natur, i den ofantliga, men af-skilda dalgång, i
hvars botten den mäktiga Dalelfven röjt sig väg,
har dalkarlen från början tvungits vara »en man
för sig», en företagsam, sjelfrådig och viljestark
man. Nödvändigheten har för honom upprepat bibelbudet:
»du skall äta ditt bröd i ditt anletes svett», och
detta, i förening med anden i den honom omgifvande
naturen, har inlagt ett sä utprägladt allvarsdrag i
hans karakter, att han minst af Sveriges landskapsbor
låtit sig påverkas af nya tiders nya seder och bruk,
utan är till sitt yttre, om icke helt och hållet
till sitt åskådningssätt, ännu i dag densamme,
som då han började lemna sina stolta bidrag till
landets historia.
Medelpunkten för Dalarnes affärslif, äfvensom för
dess andliga arbete, är sedan länge länets hufvudstad
Falun, som har för sin uppkomst och blomstring att
tacka den koppargrufva, på hvilken den står. Vill
man åter söka medelpunkten för det Dalarne, hvilket,
buret af häfden och traditionen, lefver i menige
mans föreställning, det Dalarne, för hvilket de
korslagda pilarne, den hvita vadmalsrocken och
den svarta rundkulliga hatten äro representanter i
folkuppfattningen, det Dalarne, som utsänder »masar»
och »kullor» kring land och riken, då måste man upp
till Siljans stränder. Der är det gamla, egentliga
Dalarne, der träffar man kärnan af det historiska
folk, för hvilket hela riket i århundraden bedit:
»Gud skydde de männen, som bygga och bo vid elfvom,
på berg och i dalom!»
Det gamla historiska Mora* var ej inskränkt inom Mora
sockens nuvarande gränser, utan betydligt större. Mora
omfattade nämligen förr äfven Malung, Lima, Elf dalen,
Yenjan och Sofia Magdalena, med tillsammans mer än
åttio qv. mils yta. Ännu i sitt närvarande skick,
och de större sjoarne oräknade, har Mora socken ett
ytinnehåll af mer än tjugo qvadratmil och räknar
bortåt 10,000 innebyggare. Största längden är omkring
tio och största bredden omkring fem och fem åttondels
mil; gränslinien, som innesluter socknen, är omkring
tjugofyra mil.
* Namnet Mora antages beteckna skog. Der Mora kyrka nu
står, stod urskogen fordom. Några värdiga ättlingar af
den finnas ännu och stå aftecknade å den illustration,
som tillhör denna artikel. I verkligheten, liksom å
illustrationen (se sid. 20), äro de en märklig och
verklig prydnad för sin plats.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
