- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 16, årgång 1877 /
18

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den främsta i öfre dalalaget. Anderson-Edenberg

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

18

nande fosterlands- och frihetskärlek i bröstet och
med den orädde, kloke och orubblige Engelbrecht
i spetsen gjorde - utom en Engelbrecht, hade vi
sannolikt aldrig fått en Gustaf Wasa -; det får
ej glömmas hvad dalkarlarne sedan uträttade, då
de skiftevis gåfvo krafter och lif för den sak,
Erik Puke och Karl Knutsson förfäktade-, det får
och kan ej heller någonsin i tiden glömmas, hvad
de voro för de ädle Sturarne, hvad de, anförda
af dem, uträttade för det skälfvande fosterlandets
uppe-hållelse och frälsning. I alla dessa strider och
företag, i alla de derunder vunna segrarne och lidna
nederlagen hade mora-karlarne naturligtvis en dryg,
om icke den drygaste, del.

Men dessa händelser, hvilkas utomordentliga vigt för
det slutliga och fullständiga befrielseverket ingen
kan förneka, blekna dock bort för de wasaminnen,
alla knutna kring Gustaf Eriksson Wasas namn och
romantiska öden i dalabygden, hvilka med mora-namnet
väckas i fosterländska sinnen.

Det är en roman, den mest fängslande man någonsin
kan få läsa, detta Gustaf Wasas första uppträdande
i Dalarne. Flyktad ur den nesliga fångenskapen i
Danmark, i hvilken han jemte fem andra ädlingar genom
Kristian tyranns svek kommit, drog han på lönliga
vägar, fattig och omgifven af öppna och hemliga
fiender, upp genom landet, och det förefaller rent
af underbart, huru denne ensamme man kunde lyckas
undgå ödet att falla i händerna på konungens talrika
spejare, hvilka, med lockelsen af ett högt pris
på hans hufvud, förföljde honom, ej sällan hack i
häl. Till räddningen bidrog väl, att han uppträdde
i den redan då, och förnämligast genom Engelbrechts
och Sturarnes krig, kända och aktade moradrägten.

Från fasorna af det stora blodbadet å Stockholms Stora
torg, der hans närmastes. hufvuden fallit och der han
sjelf skulle mött en säker död, derest han varit i
danska partiets våld, skyndade han upp till Dalarne,
bland hvars kärnfriska befolkning han visste sig skola
finna medkänsla för fosterlandets nöd och för hvarje
sträfvande till dess räddning.

I medlet af November månad 1520 anträdde han den
farliga färden från sin gård Räfsnäs, i närheten af
Mariefred, öfver Kolsundet och Selaöarna till Upland
och öfver Hedemora till Yika socken. Men utrymmet här
tillåter oss icke att följa honom på denna flykt,
så litet lefvande i sin början, så ödesdiger till
sina följder. Vår historia har följt nästan hvarje
hans steg: huru han tröskade hos Anders Persson
på Bankhyttan; huru han med Barbro Stigsdotters
tillhjelp kom bort från fatburen vid Ornäs och
undgick den snikne och falske vännen Arendt Perssons
stämplingar; huru han från Svärdsjö prestgård kom
till Sven Elfsson i Isala, hvilkens behjertade hustru
i de danska spejar-nes åsyn slog honom i ryggen med
brödspaden, utbristande: »Hvi står du här och gapar
på främmande? Har du aldrig sett folk förr? Packa
dig strax ut i ladan!» och dermed räddade honom;
huru han fördes i ett halmlass till Rättviksgränsen,
till kronoskyttarne Per och Mats Olsson i Marnas,
i hvars närhet han i tre ^dygn i smällkalla vintern
måste hålla sig dold under en kullfallen fura; huru
han i Gårdsjöbyn i Rättvik flera dagar låg gömd i en
källare, tills han slutligen offentligt en söndag
uppträdde på Rättviks kyrkovall och första gången
predikade resning mot landets tyranniske regent;
huru han, nära nog sviken i sin förhoppning på
rättviksmännen, begaf sig öfver Siljan till Mora,
der Dalarnes kärnfolk hade sitt hem; huru han i
Utmelands by, hos Tomt Mats Larsson, af dennes rådiga
hustru Margit räddades i en källare undan de lurande
danskarne, hvilken händelse gifvit anledning till
det subskriberade vackra monumentet vid Utmeland
just öfver samma källare, hvari Sveriges blifvande
befriare, återupprättare och konung doldes; huru
han en hel vinternatt fick ligga under en bro vid
Mor-karleby; huru han en af julhelgdagar ne uppträdde
på Mora kyrkovall, * men i första ögonblicket,
trots sin varma och rörande vältalighet, ej heller
der lyckades vinna det bistånd, han hoppats på; huru
han, i förtviflan på väg till Norge för att lemna ett
förloradt fädernesland, upphanns i Salens by i Lima
socken af från Mora utsända skidlöpare, hvilka kallade

honom tillbaka med helsning, att morakarlarne af
berättelser om ytterligare skräckbragder af Kristian
tyrann och hans bödlar blifvit bragta till beslutet,
att ännu en gång försöka drifva de danska herrarna
på flykten; samt huru han, återkommen till Mora,
derifrån, genom segern vid Brunbäcks färja, började
den bana, som direkt, fastän öfver många farliga
hinder, förde honom upp på sitt räddade fäderneslands
konungatron.

Det hör ock till historien, huru som dessa samma
dalkarlar sedermera, när konungen utfärdade
påbud, hvilka icke smakade dem, öfvermodiga och
sjellkloka som de blifvit genom fram-gångarne och
den ära, hvarmed de,, i egenskap af landets räddare
öfverhöljdes, flera gånger uppreste sig i ord och
handling mot samme Gustaf I, hvilkens afsigter de
förut med lif, blod och egendom främjat, och hindrade
honom att med nödiga lagar och åtgärder rotfasta
en ny tingens ordning i Sverige. Slutligen, när de
sågo, att konungen icke hade ett outtömligt tålamod,
utan straffade dem med eftertryck, blefvo de lugna,
och blott en gång sedan, eller 1743, under Adolf
Fredriks regering, hafva de höjt upprorsfanan, då de
tågade till Stockholm, men der ledo ett skymfligt
nederlag, hvaraf mycket elände följde. Efter denna
misslyckade kraftyttring, deri morakarlarne äfven
hade brorslotten, har stormklockans ljud i Dalarnes
kyrkor tystnat och vårdkasarne på dess berg slocknat.

En ännu mörkare fläck än dessa irringar är för
evigt fästad å dalkarlarnes, äfven här i synnerhet
morakarlarnes, historia, nämligen de gräsliga
trolldomsprocesser, som här 1669 fördes och genom
hvilka, till skam för domrarne, som eljest tillhörde
den tidens mest upplyste män, med faluhöfdingen
Lorenz Creutz till ordförande, 15 qvinnor dömdes
att halshuggas och å båle brännas, samt 148 barn
att piskas med ris och undergå andra straff, allt
för att frias från Djefvulens makt. Domen gick i
verkställighet den 25 Augusti samma år i närheten af
Mora kyrka, å den höga sandbanken vid elfven, så att
de brinnande bålen kunde ses både öfver Siljan och
Orsasjön. I sanning, en förfärlig syn, hvaraf skenet
ännu flammar som ett Kamsmärke på häfdens blad.

Morakarlen kallar med förkärlek sig sjelf för den
äkta dalkarlen. Denna uppfattning glömmer han ej
lätt. Liksom hans socken är den främsta i öfre
dalalaget, så är också morakarlen af ålder den
främste i dalamäns rådslag. Öfver honom stråla
dalarnes vackra minnen med full klarhet, och
han till-spörjes ännu i dag gerna om råd i större
gemensamma angelägenheter. Han visar också ej ogerna
en tydlig stolthet öfver sig sjelf och sin vackra,
ömsom milda, ömsom storartade och vilda hembygd;
han är stolt öfver dess sällsynta skönhet och öfver
dess ärofulla minnen; han är stolt öfver sina kullor,
stora och små, hvilka dessutom icke heller glömt,
att äfven de hafva vackra anor från wasatiden och
deröfver äro lika stolta som han; han är stolt öfver
sin drägt och öfver sina kyrkbåtar med tio par åror;
han är stolt öfver Siljan, Dalarnes fagra öga, och
öfver Dalelfven, hans hembygds lifgifvande pulsåder;
han är stolt öfver sin ståtliga kyrka, hvartill maken
ej finnes i Dalarne, och öfver dess torn, som ej
har sin like i vida bygder; ja, han är stolt öfver
socknens stora kyrkoklocka, hvilken ingen annan än
morakarlar kan ringa, påstår han; han är stolt öfver
sina skogar, der björnen gästar, och öfver de hans
dal omgifvande bergen, hans trogna skyddsmurar mot
luftens och tidens stormar,

I afseende på framtiden är han långsynt och han far
vida omkring, äfven till främmande land, för att
söka bröd och en sparpenning för gamla dagar; men
han återvänder, merendels bibehållande fäderneärfda
seder. Med den öfriga svenska bonden delar han
kärleken till det gamla, och denna böjelse förmörkar
ofta hans eljest af naturen klara omdöme, så att han
i sitt åskådningssätt i många stycken står efter sin
tid. Af ålder har han gjort sig känd för allvarlig
gudsfruktan och orubblig stadga i trosbekännelsen,
hvilken dock på senare tider skakats af baptistiska
predikanter. Ehuru något stridig till lynnet, ibland
till och med trotsig, är han känd som trofast och
pålitlig i sitt

* Två konungar hafva sedan uppträdt på samma ställe
och talat till moramännen, Gustaf III, klädd i
moradrägt, då han påkallade hjelp mot ryssar och
danskar, och Oskar II, klädd i vanlig drägt, då han
i enskilda angelägenheter besökte denna trakt för
ett par år sedan.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:31:21 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1877/0022.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free