- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 16, årgång 1877 /
19

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den främsta i öfre dalalaget. Anderson-Edenberg - En gång skall det våras. (Ur diktcykeln "Heliotroper", som vid Familj-Journalens litterära pristäflan 1876 tillerkändes fjerde priset.) Heliofilos - Om gudinnan Hulda. Germanisk folksägen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

19

dagliga lif och som vaken och varm, när det gäller
sjelfständighet och frihet.

Efter denna korta återblick på morakarlens historia
och hembygd, hvarvid som källor begagnats dels
»Beskrifning öfver

provinsen Dalarne», dels »Dalarnas fornminnesförenings
tidskrift", dels personliga iakttagelser, skola vi
i ett följande häfte besöka honom i hans nuvarande
hem, derifrån, liksom af hans historia, åtskilligt är
vardt att i minnet bevaras och att tagas till föresyn.

Anderson- Edeiiberg.

n

skall det våras.

(Ur diktcykeln "Heliotroper", som vid Familj
-Journalens litterära pristäflan 1876 tillerkändes
fjerde priset.)

.n ligger det drifver på frusen mark,

}h is öfver Mälarvågen, Och Bore jagar i skogens
park Så bister och barsk uti hågen - Han vet: en gång
skall det våras.

Än ler ingen sippa ur "tufvan opp, Än ropar ej göken
i lunden. Än dansar ej bäcken sin muntra galopp,
Hans våg är af isbojan bunden - Men snart, men snart
skall det våras.

Än suckar mitt hjerta så ofta om frid -

Det kämpar i hemliga strider. ’

Ack, när kommer vårsolen vänlig och blid

Att se, att se hvad jag lider?

Ack, när en gång skall det våras?

När drifvorna smält, och när himlen är klar,

Och vågen i solljuset glimmar.

När fågeln igen mot sitt hemland far

I arla morgonens timmar,

Då skall en gång ju det våras.

Men våren den svinner, den är ju så kort, Och
blommorna vissna i sanden. Och fåglarna ila igen
clitbort, Dit bort till de sydliga landen, Der evigt,
evigt det våras.

Så vill jag ock fly till en evig vår,

Der ljuset ej äter skall vända.

Och när jag då der i mitt hemland står,

Dit jag ifrån verlden lått lända,

En gång skall evigt det våras.

tieliofilos.

Om

JETulcIa.

Germanisk folksägen.

Tyrolerlandet, der fjällen höja sina snöiga hjessor
högt öfver leende dalar, bodde i längst hänsvunna
tider en herde med sin hustru och sina barn. Dagligen
dref han sin hjord till betesmarkerna; och, som han
var en god skytt, lyckades han ofta nog hemföra en
stenget eller annat vildt som byte. Med sin armborst
värnade han äfven sin boskap mot rofdjur, och mången
björn- och vargskinnsfäll, som låg utbredd på golfvet
i hans hydda, vittnade om hans mod och skicklighet som
jägare. En dag, när han betade sin hjord på bergens
doftande gräsmattor, fick han se en präktig stenbock,
hvilkens horn glänste som guld. Hastigt fattade
han sin båge och kröp framåt på händer och fötter
för att få djuret inom skotthåll. Men bocken sprang
från klippa till klippa, allt högre och högre, och
tycktes stundom stanna för att vänta, liksom ville han
håna sin förföljare, hvilken ilade efter honom ända
tills de hunno en gletscher. Här försvann djuret,
men framför sig såg nu herden en höghvälfd portal
och i hvalfvets bakgrund ett klart ljussken. Han
gick djerft framåt genom den mörka gången och
kom så in i en praktfull sal, der tak och väggar
af klaraste kristall voro smyckade med gnistrande
granater. Genom kristallväggen såg han skuggiga hinder
och blomstrande gräsmattor-, men midt i salen syntes
en hög qvinnogestalt i silfverglänsande kläder,
som sammanhöllos af en gyllene gördel, och öfver
hennes blonda lockar strålade en krona af rubiner. I
handen hade hon en stängel, fullsatt med blommor,
blåa som hennes ögon. Med alprosor bekransade sköna
ungmor omgåfvo henne och ordnade sig likasom till
dans. Men herden såg endast på herrskarinnan och
sjönk tillbedjande ned på sina knän. Då tilltalade
hon honom med en röst, som trängde ända in i djupet
af hans själ, och sade: »Välj bland mina skatter,
hvad du finner ypperst: silfver, eller guld eller
ädla stenar eller en af mina tjenarinnor.» - »Hulda
gudinna!» svarade han, »gif mig den blomsterstängel,
som du bär i din hand, den är det enda jag önskar
att äga. Då räckte hon honom blommorna och sade: »Du
har valt den bästa skatten, tag den och lef så länge,
som dessa blommor! Och här», sade hon och visade på
en skäppa, »har du frön att så på din åker, så att
den må bära många sådana blåa blommor,

som dessa.» Han ville omfatta hennes knän, men i
detsamma skakades berget af ett åskslag, gudinnan
och all hennes praktfulla omgifning försvann för hans
blickar, och han stod der nu åter allena.

När han återkom till besinning, såg han endast
gletschern och de kala klipporna, men icke ett spår
af ingången till gudinnans boning. I handen höll han
blomsterstängeln och bredvid honom stod en skäppa,
rågad med frön. Medtagande sina skänker steg han nu
ned från höjden för att se till sin hjord. Men den
stod ingenstädes att finna, och när han trädde in i
sin hydda mötte honom endast nöd och jemmer. Björnar
och vargar hade tagit bort hans kor, och endast
de snabbfotade getterna hade undkommit. Ett helt
år hade förflutit, oaktadt han tyckte sig hafva
tillbragt endast några timmar bland bergen. När
han nu visade blomstängeln för sin hustru och sade,
att han skulle så de frön han erhållit, blef hon ond
och knotade öfver att han skulle företaga sig ett
så onyttigt arbete. Men han lät icke detta bekomma
sig, utan fördrog tåligt allting och stod fast i
sitt beslut. Han gräfde upp åkern och började så,
men fröen ville icke taga slut. Han besådde ett
andra och ett tredje fält, och ändock fanns det frön
öfver. Snart voro fälten så betäckta af vackra blåa
blommor, att äfven herdens hustru började glädja sig
deråt. Men mannen vakade natt och dag öfver sin åker,
och mången månskensnatt såg han bergets drottning och
hennes tärnor vandra kring fälten och sträcka händerna
välsignande deröfver. När blommorna gått i frö, då
visade hon sig ånyo och lärde honom linets behandling,
ja hon inträdde till och med i hans hydda och visade,
hur man skulle spinna och väfva, samt hur linnet sedan
skulle blekas, så att det blef hvitt, som nyfallen
snö. Herden blef en förmögen man och en välgörare för
sitt land, ty han införde linodlingen, hvarigenom
tusende fingo sysselsättning och bergning. Han såg
barn, barnbarn och barnbarns barn uppväxa, och den
linstängel han fått af gudinnan fortfor att blomstra,
tills han vid öfver hundra års ålder började känna sig
lefnadstrött. När han så vaknade en morgon och såg
på sina kära blommor, märkte han, att de vissnande
sänkte sig. Då förstod han, att hans tid var kommen
att skiljas från jordlifvet. Stödd på sin alpstaf

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon May 19 17:04:26 2014 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1877/0023.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free