Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om gudinnan Hulda. Germanisk folksägen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
21
gick han långsamt uppåt fjället, och det var
redan långt lidet mot aftonen, när han kom upp
till gletschern. Kundtom honom glödde de snöiga
fjälltopparna i aftonrodnadens sken. Äter såg han
framför sig samma hvälfda portal, som han en gång
förut skådat, och i dess bakgrund ett bländande
sken. Med lugn förtröstan gick han fram mot den klara
dag, som i Huldas salar väntade den trötte jordsonen-,
bakom honom slöto sig bergets portar, och han blef
aldrig mer sedd på jorden.
Denna och liknande sagor hör man i Tyrolen berättas om
gudinnan Hulda eller Holda. Redan hennes namn antyder,
att hon är en nåd och huldhet utöfvande gudomlighet. I
Tyskland synes hennes dyrkan hafva varit allmän och
äfven i Skandinavien spåras den. Dock finnes ej i den
äldre germaniska kulten något som erinrar om en sådan
Huldadyrkan, ej heller lemna de fornnordiska skalderna
någon närmare upplysning om denna gudomlighet. Men
i tyska sägner och folksagor fortlefver Hulda; och
den nordiska Huldran, hvilken med sin underbara sång
- »huldralåt» - lockar menniskor till sig, synes
vara identisk med Hulda, Man härleder äfven hennes
namn från det fornnordiska ordet Hulda, som betyder
mörker och betecknar jord- eller dödsgudinnan-, likväl
torde den ofvan nämnda härledningen från huld, nådig,
vara egentligare.
I Tyskland omnämnes Hulda redan i tionde århundradet,
och folkfantasien tänkte sig henne som en underbart
skön, högväxt qvinna, klädd i en hvit, fladdrande dr
äg t och en gyllene gördel. En med silfverstjernor
inväfd slöja omsluter hennes guldglänsande lockar
och faller ned öfver ryggen och skuldrorna, vid
pannan smyger sig dock en förrädisk lock undan
sitt fängsel. I denna tjusande gestalt genomgår hon
århundradena, och månget söndagsbarn skådar henne
måhända ännu i dag bland de töckenbilder.
Skyddsgudinnan Hulda,
(Teckning af 7. W. Heine.)
som sväfva öfver den fuktiga ängsmarken. Man
inser lätt att denna Hulda ursprungligen var
himladrottningen Fröja, skönhetens gudinna, och att
hon färdas fram äfven under storm, det angifver den
fladdrande locken.
Ofta ser man hennes lysande gestalt, åtföljd af
.himmelska tärnor, vandra i fullmånens sken, eller
äfven om dagen kring fält och ängar med sländan
utstakande gränser, dem ingen vågar ändra.
Bland träd är linden det som företrädesvis helgats
åt denna gudinna, hvarför också under medeltiden
tvister afgjordes och lag skipades i skuggan af detta
träd. Mest bekant i detta hänseende är den i skrift
ofta nämnda Fehmlinden vid Dortmund i Westfalen,
hvilken dock till största delen förstördes af en
orkan vintern 1870.
Men gudinnans gestalt förändrades: När man tänkte sig
henne som modren jorden, den lifgifvande, var hon
en vördnadsbjudande qvinna, än sittande på en rikt
smyckad stol, än lustvandrande i sina trädgårdar och
alltid omgifven af en skara ofödda eller strax efter
födelsen döda barn, om hvilka hon hade omsorg och
vård. Hennes boning förlägges under
bråddjup, brunnar, diken och sjöar, ty lifvet är
för sin uppkomst och sitt bestånd i behof af jord
och vatten. Djupt under jorden har hon gårdar, fält
och ängar, der de ofödda små kunna glada leka med
hvarandra och suga honungssaft ur blomkalkarna,
utan att längta upp till jordlifvet. Hon bor
äfven under ihåliga träd och i berg, och i hvarje
stad finnes det en barnbrunn, ur hvilken storken
upphemtar barnens själar för att införa dem i den
kroppsliga tillvaron. Mest bekant i det hänseendet
är Quickbrunnen i Dresden, hvars vatten välsignar
de drickande med föräldraskapets lycka. Öfver denna
brunn hade man rest ett kapell med en stork på taket,
och ombyggdes det samma 1512. Det är visserligen
jungfru Maria, som här trädt i gudinnans ställe,
men denna sednare lefde dock här liksom på andra
orter flera århundraden i folkets minne.
Såsom en god och huldrik välgörarinna qvarstod
gudinnan i folkfantasien, till dess hon genom
presternas .nitälskan mot allt hedniskt förvandlades
till ett hemskt och förskräckligt väsende, som
med stripigt, fladdrande hår for genom luften,
omgifven af hexor, som redo på kattor, hvilka djur
hedendomen helgat åt Fröja. Hon inträngde då nattetid
i menniskobonin-gar och förvandlade de nyfödda barnen
till afskyvärda bortby-tingar.
I fasaväckande gestalt uppträder hon som ryttarinna
i den »vilda jagteii", ilande fram öfver land och
vatten och medtagande hvarje lefvande, som icke kastar
sig till marken. Hulda är i denna skepnad åter modern
jorden, men på ett motsatt sätt. Hon tager nu tillbaka
det lif hon gifvit, ty enligt mytens djupa betydelse
är det blott en ringa tids-skilnad mellan uppkomst
och undergång, blomstring och f or vissnande, vaggan
och grafven.
En medeltidsdikt förlägger Huldas boning till
Hörselberget i Thii-ringen. I denna sägen kallas hon
Yenus och håller ett festligt lustläger tillsammans
med
sina sköna följeslagarinnor. Hon lockade till sig
ädla riddare, hvilka hos henne fingo föra ett lif
af fröjd och lust, och de kunde sedan icke lösslita
sig derifrån, oaktadt de kände pligtens och ärans
maningar inom sig. Så vandrade en gång äfven riddar
Tannhäuser till berget, sedan han förslösat alla sina
ägodelar. Förgäfves varnade honom hans vapendragare,
den trogne Eckart-, han inträdde, och de förrädiska
portarna slöto sig bakom honom. Dagar, månader och
år gingo under fröjd och gamman-, men slutligen kom
det e*i dag, då tanken på en i veklighet tillbragt
lefnad och på en kommande evig fördömmelse vaknade
inom honom, och han ej mer kunde finna någon
tillfredsställelse af att hvila i huldgudinnans
armar. Nu började han bedja och erhöll tillstånd att
få göra en pilgrimsresa till Rom för att af påfven
erhålla aflat för sina begångna synder. Men när
kristenhetens öfversteprest mottog den store syndarens
bikt, stötte han i vredesmod sin krumstaf i marken och
sade: Liksom denna staf aldrig skall bära knoppar och
gröna blad, så skall äfven du aldrig få dina synder
förlåtna eller erhålla nåd och försoning. Tannhäuser
gick sorgsen och bedröfvad derifrån och visste icke
hvart han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
