Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Estrid. Berättelse af Emilie Flygare-Carlén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
28
P. S. Förlåt, att jag ej nämnt ett ord om ditt dyrbara
bref, som besvarade sorgbrefvet Jag skall läsa om
det ute på Hellefors, dit jag om några dagar reser
för att tillbringa sommaren. Assessor Hedborg och
hans fru skola följa mig till en badort. ... Nu är
det ej inbillning att låset röres. Det är han!n
IY.
J>e trolo±Vacle nålla konferens öfver testamentet.
Det var i ett litet förmak utanför Estrids rum,
som hon satt och skref, och hennes darrande hand
hade knappt inskjutit brefvet i bordslådan, förrän
dörren gled upp, och löjtnant Stellan visade sig med
betydligt mindre säkerhet, än då han första gången
uppträdde i egenskap af friare. Nu i egenskap
af fästman - men en fästman, som börjar känna
säkerheten allt ’mera svigta under sig - kom han
helt vördnadsfull och deltagande fram mot fästmön,
hvars hand han fattade och varmt tryckte.
»Min arma Estrid», sade han med så allvarlig ton,
hon någonsin kunde vänta, »huru många sorgdagar hafva
icke förflutit, sedan den, då jag följde din fader,
som jag älskade som min egen fader, till hans sista
rum. Och jag har så fullkomligt respekterat din
sorg och denna för dig bedröfliga tid, att jag icke
ens försökt att tränga mig till en blick in i ditt
sjukrum. - Jag har väntat tåligt.»
»Det har du», svarade Estrid och försökte fästa sina
ögon på honom, men hon sänkte dem strax, rörd af
det oväntade djupa uttrycket i hans. Hon kände ett
sting inom sig, derför att hon just nyss dömt honom
så hårdt.
De satte sig tillsammans på soffan.
»Jag anser», började han, »att vi icke böra förspilla
den korta tid, som återstår af min permissionstid
med obehöfliga preludier för det ämne, som vi ändå
äro nödsakade att behandla. Hvad säger du härtill?»
»Ett fullständigt bifall», svarade Estrid, som började
lugna sig vid denna affärston.
»Tack, tack! Jag finner fullkomligt i sin ordning,
att du öfver sommaren arrangerar dig hos assessor
Hedborgs, ett godt och särdeles aktningsvärdt hus,
och jag hoppas få helsa på dig, när ni bestämt er
för hvilken badort, ni kommer att välja, och der du
nog skall finna dig väl med den angenäma och vänliga
fru Hedborg. - Men för att komma till hufvudsaken
- bestämmer testamentet tiden för bröllopet? Din
far nämnde ett år, men behöfves verkligen ett helt
sorgår?»
»Min bäste Stellan, jag har både önskat och icke
önskat, att du, före vårt sammanträffande skulle tagit
notis om testamentet. Det hade varit i sin ordning,
och assessorn har undrat öfver din envishet häri.»
»Och jag», inföll löjtnanten, och en rodnad
blossade upp på hans ansigte, »har erfarit en ganska
motbjudande känsla af herr assessorns sätt vid flera
tillfällen. Naturligtvis är det ett misstag, men
det har förekommit mig, liksom han velat ignorera
tillvaron af vår gamla trolöfning. Estrid lilla,
har du, som jag bedt dig, testamentet här?»
»Det finnes bakom soffdynan», svarade Estrid med
sänkt röst, »men jag fruktar, att du ej blir tillfreds
dermed.»
»Hvarför då?» frågade han och blef nu blek i stället
för röd.
De trolofvades ögon möttes - hennes bedjande, hans
molnfulla.
»Derföre, käre Stellan, att pappa, som noga gifvit
akt på den . . . den fruktan, hvarmed jag motsåg
tidpunkten för vårt giftermål, men funnit sig bunden
af sitt hedersord, på dödssängen ...»
»Estrid», afbröt han, och fattade nästan våldsamt
hennes båda händer i sina, »säg mig för Guds skull
ingenting, som upprycker de goda föresatser, som nu
lefva inom mig. Följderna deraf blifva olyckliga.»
»Ack, Stellan, hvarför denna vilda rörelse? Du har
ju aldrig älskat mig. Jag är säker, att du är nog
redlig att ej förneka dina egna ord.»
»Sanningen är, vid Gud, den, att jag ej kan svära på,
om jag hittills rätt älskat dig eller icke, men hvad
jag kan svära på är, att jag nu älskar dig alldeles
ursinnigt, och att jag bestämdt går åstad och gör
någon dårskap, om du öfverger mig. - Har man ej hört
talas om giftermål, som börjat med kyla och slutat
med brinnande kärlek. En ädel qvinna - du hör ju hur
förändrad jag är - kan verka allt godt, och medan
hon så försöker omdana sin make, omdanar hon äfven
sig sjelf och älskar honom innan hon vet derom.»
»Sådana förhållanden finnas väl i romaner, men jag är
öfvertygad att med oss händelsen icke skulle blifva
sådan - då motståndet slutade, slutade också för
dig intresset. Men hade du förut talat så, som nu,
ädelt och värdigt, hade mycket varit annorlunda. Yi få
dock ej stanna härvid. Min far har i detta testamente
fullkomligt löst mig från pligten att uppfylla det
löfte han för mig ingått. Men han har föreslagit,
icke fordrat, att förbindelsen mellan dig och mig
skulle fortfara under sorgåret, för att jag fullt
måtte kunna pröfva mig. Men huru saken utföll var
mitt handlingssätt fritt.»
»Nå, men då», utbrast Stellan, djupt hemtande efter
luft, »då är ju något ännu att hoppas.»
Estrid skakade blott på hufvudet.
»Huru!» återtog han, »du, så pligttrogen, skulle du
kunna motsätta dig din fars önskan?»
»Jag nekar icke, att det kan anses som en samvetsfråga
att handla . . .»
» ... utan samvete», afbröt löjtnanten med ett starkt
utbrott af passioneradt missnöje.
ȁh nej, endast att handla efter den synpunkt,
hvarifrån jag ser saken. Och jag ser den så, att jag
antager som fullkomligt orätt mot dig och ovärdigt
mot mig sjelf, att låta ett så vigtigt förhållande
fortfara ett helt år utan allt ändamål, ty, så visst
jag då lefver blir det slut. Men, Stellan, du har ej
läst testamentet ännu, då du det gjort, torde du visa
mindre motstånd.»
»Hvad finnes då der, som skulle förändra min åsigt?»
»Jo, pappa, som gjorde rättvisa åt många af den nya
tidens idéer, fastade sig vid en. Han beslöt», här
färgades Estrids liljebleka kind af en skiftning i
purpur, »att jag, när helst jag gifte mig, eller
om jag .aldrig gifte mig, i alla hänseenden vid
tjugoett år skulle blifva ensam innehafvarinna af
min förmögenhet.»
»Syperbt! gift qvinnas eganderätt!» Stellan darrade
så på rösten, att de efterföljande orden knappt
hördes. »Hvad en far kan förändra åsigter i afseende
på en dotter.»
»Ja», svarade Estrid lugnt, »det kan han, då Gud i
sin barmhertighet utvisar stunden, och dottern sökt
göra sig värdig denna nya uppfattning.»
»Men i fall din dyrbara vän, fröken Olivia, icke
visat sig obehörigt tjenstaktig, och lockat din far
till den svagheten att förlänga förlofhingen, så hade
du varit min hustru, och jag vill icke tro om dig,
att du då ens tänkt på att begagna detta löjliga
eller snarare omoraliska privilegium.»
»Då dömmer du mig orätt. En gång innehafvarinna af
min förmögenhet skulle jag med varmt hjerta gjort allt
hvad min pligt som hustru (betraktad från synpunkten
af mitt och min mans eget bästa) bjudit mig, men någon
svaghet derutöfver skulle jag, just med afseende på
detta lästa, icke tillåtit mig.»
»Så fördömdt klok du blifvit. Låt se det der
praktstycket till testamente.» Han bläddrade* hastigt
igenom det. »Åh, förträffligt, förträffligt! jag får
ju en minnesgåfva af 7,000 rdr, antingen vi gifta oss,
eller ej. Sannerligen det någonsin kunde vara stäldt
bättre för ’hustrun och mannen’, naturligtvis måste
hädanefter afskaffas den gamla termen ’mannen och
hustrun’. Det är vackra frukter, som växa på den nya
tidens frihetsträd.»
»Käre Stellan, din ironi är en så ringa hugsvalelse
för dig, att jag ej bör misstycka den, men misstog
jag mig i den förmodan, att du, efter kännedomen
af pappas sista förordnande, bättre fördrager den
oundvikliga sldlsmessan?»
Han blickade på henne mörk och hotfull. »Det är
uselt alltsammans!» utbrast han. »Jag tager icke
emot någon er-sättningggåfva, min heder, mitt hjerta,
mitt högmod, allt hos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
