- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 16, årgång 1877 /
35

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hertig Karl och klosterjungfrun. Pennritning af Pehr Thomasson - Blid vinter. E. - Om näbbdjuret

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


»En jesuit således, en af konung Sigismunds legda
uslingar, en af dessa huggormars afföda, som icke
sky gift och mord för främjande af sina djefvulska
anslag. Men jag skall befria vårt land från detta
nedriga följe, och kom ihåg, fru Karin, att Guds
makt är större, än ondskans, om I aldrig erfarit
det förut.»

Sedan den stränge hertigen yttrat dessa ord till den
åtminstone för stunden djupt förödmjukade abbedissan,
började han inom sig närmare öfverväga hvad straff väl
dessa ränksmidande munkar och falska klostersystrar
förtjenat, då de icke ens tvekat att tillgripa
lönnmordet för befrämjande af sina svarta planer. I
första ögonblicket af sin rättmätiga harm och afsky
kände han sig böjd för den strängaste bestraffning,
men småningom mildrades de stränga dragen, då hans
öga föll på den olyckliga klosterjungfrun, hvilken
nu, liksom uppvaknande ur en hemsk dröm, upplyfte
sina blåa, svärmiska ögon och med ett uttryck af
outsäglig ångest blickade omkring sig i det dystra
hvalfvet. Hertigens i grunden goda hjerta segrade,
och han yttrade med mildhet:

»Stig upp, stackars barn, och frukta ingenting för
följderna af din förvillelse.»

Med möda reste sig den unga nunnan från det fuktiga
stengolfvet. Strida tårar strömmade utför hennes
likbleka kinder, men hon blickade ändå med ånger
och tacksamhet upp till hertigen, som så ädelmodigt
förlåtit henne. Hon var ytterligt svag och förvirrad
och måste föras till sin cell, der hon nedlades
på sjukbädden, från hvilken hon aldrig mera skulle
uppstiga.

Redan före detta sitt besök på Vadstena kloster hade
hertigen med vanlig omtänksamhet bestyrt om att ett
fullrustadt skepp låg färdigt att från Söderköping
öfverföra klosterpersonalen till Polen, der konung
Sigismund då vistades. Inga böner, intet trots hjelpte
och under sträng bevakning fördes de till Söderköping
och ombord på fartyget, som ock lyckligt anlände tili
sin bestämmelseort.

Fru Karins och jesuitens vidare lefnadsöden ligga
icke inom ramen för denna enkla pennteckning.


Blid vinter.



Förr’n vintern kom jag tänkte så:
»Du fagra nordanbrud!
Skall du ej snart inför mig stå
Uti din hvita skrud,
Och skall ej snart din friska vind
Få dansa kring min kind?»

»Hvi dröjer du så länge qvar
Der bakom dina fjäll
Och ej på stormens vingar far
Utur ditt frusna tjäll?
Se, ännu ligger tegen bar,
Och band ej vågen har! —»

Dock, tiden gick och snart, som förr
Den kalla vintern kom
Och lade snö vid hyddans dörr
Och svepte tegen om,
Men vågen, som mot stranden slog
Med ens förfrös och dog.

Så klar blef åter himlens färg,
Så stjernrik natten var;
Den friska vinden kraft och märg
Och mod åt sinnet bar;
Och nu! Nog är det vinter än —
Men den är blid igen.

Ej olik den mitt inre är,
När der är kallt ibland,
När sorgens snö sig breder der
Kring känslans blomsterland,
Och tviflets irrsken villa mig
På ensam, nattlig stig.

Ty vinter var derinne nyss,
Der var så mörkt, så kallt,
Tills solen kom, och vid dess kyss
För smälte åter allt;
Och nu — min sol, mitt hjertas vän!
Nu är der blidt igen! —

                        E.



Om näbbdjuret.



Det märkvärdiga djur, hvaraf vi nu lemna en afbildning,
tillhör Australiens sällsamma fauna. Många,
hafva ansett Australien vara vår planets yngsta
verldsdel, derför att dess djur- och växtlif är
så helt och hållet olika de sedan gammalt kända
kontinenterna. Några hafva gått så långt, att
de velat försvara den åsigten, att Australien
med dess fastland och öar är en jättestor, från
verldsrymden nedfallen meteorit, hvilken rubbat
jordaxelns ursprungligen vertikala ställning. Men
om vi följa skapelsens utvecklingsgång i och genom
de upp-upptäckter, hvilka hittills blifvit gjorda,
så se vi, att naturen i sina verk arbetat på samma
sätt som menniskoslägtet, ja så som individen ännu
i dag gör vid sträfvandet att frambringa något, vare
sig inom konstens, industriens eller andra vetandets
och den menskliga utvecklingen tillhörande områden.
Börjande med enkla, oftast klumpiga former, har hon
gått allt längre och längre framåt, fullbordande,
fullkomnande, förskönande de idéer, hvilka synas
ligga till grund för de första alstrens danande. I
jordskorpans olika, mångtusenåriga lager påträffa vi
dessa rudimentära typer med deras öfvergångar till
förbättrade växt- och djurformer. Ännu i vår tid,
vi mena dermed, allt sedan menniskan börjat skrifva
sin egen och den henne omgifvande naturens historia,
påträffas växt- och djurtyper, hvilka erinra om länge
sedan förgångna formationer och deras alster
inom växt- och djurriket. Elefanten, kamelen,
giraffen, flodhästen med flera påminna allt för
mycket om den fossila faunans representanter, för
att vi icke skulle kunna anse dem såsom gengångare,
eller måhända rättare såsom en qvarlefva från en
föregående skapelseperiod.

Kasta vi en blick på Australiens djur- och växtverld,
så finna vi der allt enligt våra gammalkontinentala
begrepp alldeles upp- och nedvändt. Dermed är ej
sagdt, långt mindre bevisadt, att Australien eller
Oceanien, som det numera allmännast benämnes,
är en landformation, som är yngre än de öfriga
verldsdelarna, utan snarare tvärtom. Der finnas svarta
svanor, hvita korpar, djur, hvilka stå på gränsen
mellan fågel och fisk o. s. v. En sådan besynnerlig
företeelse är just den här afbildade Ornithorynchus
paradoxus
, hvilket namn närmast kan återgifvas med:
det underliga djuret med fågelnäbb.

Detta djur är en af de märkvärdigaste företeelserna
på Nya Holland och har på grund af sin likhet
med amfibier och fåglar gjort de lärda stort
hufvudbry, då det gällt att bestämma dess plats inom
djurkedjan. Fullväxt är det ungefär så stort som
en vanlig hare, stundom ända till två fot långt. I
stället för nos hafva dessa djur en näbb liknande
ankans; deras fötter äro försedda med simhud och
skarpa klor, lämpade för gräfningen af de ända till
femtio fot långa gångar, som utgöra

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:31:21 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1877/0039.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free