Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I Syd-Amerika. Anteckningar af Pedro Nisser - Dröm och verklighet. X.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
42
samlas vid ett af nämnde flodarbeten (medelst
afdämning på Porce-stranden), genom vaskning för hand,
dagligen med få vaskare från 500 till 600 castillanos,
som motsvarar 5-6 skålpund guld. En delägare i arbetet
yttrar sig derjemte: »med förbättrade pumpverk,
hvad skulle man väl här ej kunna åstadkomma I» -
Som maii i det inre af landet ännu saknar känne-
dom om ångkraften, är man ock i okunnighet om de
tidsenliga förbättringar, hvilka kunna åvägabringas
vid företag, sådana som det ifrågavarande. Emellertid
synes det alltför naturligt, att Antioquias Pactolus,
med dess väl bevarade guldmassor, förr eller senare
kommer att rikligen vedergälla den företagsamme,
som förstår att bemästra de hittills oöfvervunna
svårigheterna.
ooh
Mellan barrträdens krona föllo solstrålarna snedt
ned pä marken, mossan var frisk och grön, daggen
låg qvar derpå, och linnean slingrade sina refvor
öfver den. Morgonsolen dröjde smekande der, belysande
dessa naturens älsklingars underbara fägring-, hvarje
blomma, hvarje blad glänste i dess sken. Strålarna
stannade sin färd, kysste blommornas kalkar och
smekte mossan, från hvilken de fram-spirat; derefter
gledo de lekande ned bland den lilla bäckens vågor,
som dansade fram sin väg mellan tufvorna. Hvarje
liten sten, hvarje grässtrå blef bestråladt. Solen
glömde ingen, och allt syntes, i dess sken friskare
och skönare. Grässtråen speglade sig i bäcken, der den
var lugn, och de nickade åt sin bild i vattnet. Bäcken
glittrade här och der lugn och stilla, rullade på
andra ställen forsande och brusande sina små skummiga
böljor, liksom trotsade han de stenar, som sökte
hindra hans lopp. Det var intet mörkt missmodigt
trots. Nej, visst icke. Det låg endast lek och skämt
deruti. Stenen sökte mota honom, det var endast lek,
bäcken hoppade öfver och kysste i detsamma skrattande
lekkamraten, som ej, oaktadt alla sina bemödanden,
förmådde stänga hans väg. Träden susade, bäcken
sorlade, fåglarna sjöngo i skogens ensamhet. Af
menniskor syntes intet spår denna leende morgon. Der
springer en get med sin killing, - der ännu en,
men nu höres en klar barnaröst, som sjunger:
"Lill Karin stod vid tung-qvarn och mol; Hon sjöng,
ja, fast bättre än lilla göken gol. Allt under
ekelunden den gröna.
"Och konungen talte till småsvenner två: Hvem månde
väl uppå min guldharpa slå? Allt under ekelunden
den gröna."
Kosten klingade högt genom skogen. Tonen var klar och
underbar, och nu visade sig sångerskan. Det var en
liten flicka på åtta år. Hennes hela utseende utvisade
det största armod. Hyn hade denna gråbleka färgton hos
ett barn, upp-födt i en osund koja med dålig föda;
ansigtet var litet och sammantryckt, lemmarna voro
spensliga och magra, knappast höljda af ett smutsigt
och trasigt lintyg och en högt uppskörtad kjortel af
ylletyg-, fötterna och ärmarna voro bara-, håret,
som var flätadt till en snärt i nacken, ombunden
med en hvit ullgarnsända, hade en ljus linfärg, oöh
det hela var en ingalunda vacker illustration på det
behagliga landskapet, der hon, följande getterna i
spåren, längs efter backen fortfor med sin sång:
"Ingen det var på din guldharpa slog, Men blott
liten Karin på tung-qvarnen mol. Allt under ekelunden
den gröna."
Nu hoppar hon ned i bäcken, tvättar sina fötter i
dess klara vatten och slår ut sitt hår. Det faller
i mjuka vågor ned öfver skuldrorna, hon vrider
ihop linnéa-refvor till en krans och fäster på sitt
hufvud. I detta ögonblick stråla hennes ögon och en
skär rodnad sprider sig öfver hennes ansigte. Det
är ej mera lilla Karin från Bränntorp, det är liten
Karin, som vid tung-qvarnen sjöng »fast bättre än
göken gol». Drömmen har öppnat sina höga portar och
inbjudit liten Karin i sina féslott. Hon är Karin,
som står inför konungen, afvi-sande hans anbud på gods
och guld. Hon kastar sitt lilla hufvud tillbaka med
en rörelse, som kommer den lilla gestalten att växa,
och betonar starkt Karins svar i visan:
"Och inte jag sjunger den visan ändå, Om jag ej bättre
lön månde få.
Allt under ekelunden den gröna."
Och då hon omsider kom till slutet af visan, då
konungen lofvar »sitt enda unga lif» till sångarlön
åt Karin, strålade hennes hela lilla varelse. Hon
syntes nästan skön i sin drömda glädje; hon sjöng om
sångens makt:
"Der dansade stolar, der dansade skåp, Der dansade
guldtärningar på tärnebordet blå, Allt under ekelunden
den gröna."
Karin gjorde dervid höga språng i vattnet, så att
dropparna stänkte högt öfver hennes hufvud och glänste
i hennes hår lika vackert som diamanterna i den andra
Karins drottningsdiadem, då
"Konungen tog Karin uti sin famn Gaf henne guldkrona
och drottninganamn. Allt under ekelunden den gröna."
Sången var slut. Karin tog plats på den mjuka mossan,
med sina små fötter ännu i bäcken, och speglade sig
i vattnet. Helt säkert skulle kungen ännu i dag komma
i skogen, då Karin blifvit stor, tänkte hon. Konungar
bruka ju ofta jaga med hök och hund, och vallflickor
blifva vanligen deras drottningar. Karin kände verlden
föga, men sagan desto bättre. »Konungen skall en gång
komma», tänkte hon, »jag vet nog huru han ser ut. Han
är stor och vacker, med guldkrona på hufvudet och
rider på en hvit häst, spira har han i hand, och då
hararna se honom, hoppa de genast fram för att låta
skjuta sig; men han söker endast björnar och flygande
drakar och lind-ormar; ty icke passar det en kung
att skjuta vanliga djur. Bäst han jagar, hör han
min sång och skickar sina småsvenner efter mig för
att sjunga för honom. Jag skall nog vara styf och ej
sjunga, förrän han lofvat mig blifva hans drottning,
men då skall jag sjunga, så det ljudar i skogen. Och
så blir jag förnäm som grefvinnan på herrgården och
får sidenklädning och rosig schal och skor med spännen
och guldkrona. Jag skulle blifva en så snäll drottning
och göra kungen till viljes i allt, skaka väl om de
blåa silkesbolstrarna i hans säng och laga god mat
åt honom. Så skulle jag fara till Bränntorp till far
och mor i guldvagn, och ge dem så mycket kaffe de
orkade dricka, och Anders skulle jag ge en ny mössa
och ett par af kungens aflagda byxor, ty hans egna
äro så gamla och trasiga. Kungen han är nog så rik,
att han har råd till det, han, och han har nog råd
att koka hvit gröt mer än hvar julafton, och fläsk
äter han nog till hvarje middag och behöfver inte
gömma flottet till frukost-sofvel, utan får äta upp
det på samma gång. Men jag undrar hvad kungen skall
hafva för rart på julafton?»
Karin försjönk i tankar öfver denna vigtiga fråga,
såg ned mot sin bild i vattnet och log mot den. Derpå
började hon sakta med ena foten grumla upp vattnet,
bilden försvann. Karin betraktade, huru det ånyo
klarnade, och hennes bild log henne till mötes i
vattnet, och hon började sedan åter samma lek.
Så drömde Karin under det dagen skred, fåglarna
sjöngo, bäcken sorlade, och getterna betade i
skogen. Så drömde hon ännu, då solen närmade sig
horisonten, och hon lockade sina getter och begaf sig
hem till det låga lilla torpet, der far och mor och
bror Anders väntade henne med vatten vällingen till
qvällsvard. Hon lade sig på halmbädden i spiselvrån,
efter att med klar röst hafva sjungit: »Hvad jag i
dag har syndat», och drömde ännu, sedan hon somnat,
om den unge konungen, som hon förtrollat med sin sång.
Låtom oss nu se till, huru verkligheten gestaltar
sig för henne!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
