Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - S:t Katarina i Visby. C. J. Bergman - Haugianerna. Karl Wetterhoff
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
51
hvilket synes ett tvådeladt, rakspetsigt
väggskåp. Flera nischer finnas här i väggarna. Två
ganska små ljusöppningar med mycket branta platter
hafva insläppt en svag dager från klostergården. Man
inkommer i kryptan från det nedra af de klosterrum,
som ofvanföre äro omtalade.
Kyrkans långskepp har haft kroppås-tak, som hvilat
dels på höga stenrösten i öster och vester,
dels på de öfver pelarne uppförda sträckmurar,
intill hvilka sidoskeppets lutande tak slutit sig;
koret har likaledes haft kroppås-tak med tresidigt
vattenfall mot öster. Dessa tak hafva, såsom lemningar
å vestra gafvelröstet antyda, varit lagda med så
kallade »’munktegel», hvilka voro af helt annan
form, än de nu brukliga: tvenne halfrunda tegel,
kallade »honor», lågo parvis med rundningen nedåt
och halfcirkelspetsarne uppåt, och öfver hvarje pars
jemn-sides liggande half cirkelspetsar hvilade ett
täcktegel (»hanne») med sin rundning uppåt. Möjligen
har här, liksom på andra klosterkyrkor, öfver
takets vestligaste del en takryttare sutit, som
innehållit det »seijerverk» (urverk), som från år 1560
omtalas. År 1598, heter det i en gammal anteckning,
blef ’Katarinas kyrkospir färdig, och 1685, när
denna tornspira lutade till fall, blef den ånyo
uppbyggd, och nytt tornur med slagverk och’visare
deruti insatt. Det är till sin inre kors-timring
troligen samma torn, öfver hvars olyckligt valda
plats vi ofvanföre hafva klagat, och hvilket sedan
flera gånger blifvit nödtorftigt repareradt.
Flera gånger, redan i senare delen af 1500-talet
och allra senast år 1731, har det varit fråga om
att iståndsätta denna kyrka, sistnämnda år för tysk
gudstjenst till främmande fabriks-idkares tjenst, men
dessa förslag förföllo snart, det ena efter det andra.
I mer än trehundrade år har S:t Katarina stått
öfvergifven och öde. Hur herrligt detta tempel ännu
är, hur sköna dess hv älf bågar och pelare, hur
praktfullt dess kor med sina gotiskt rena former -
allt detta faller utan fingervisning vandraren genast
i ögat vid ett besök i helgedomen, och synes äfven
klarligen af de här förut intagna teckningarna.
Ädelhet och frid ligga utbredda öfver det hela
- om man nämligen får nyttja sistnämnda ord om
det, som numera endast består af sönderbrustna
delar. Förgängelsens bild torde knappt kunna skådas
mildare, ljufvare, än här: genom naturens lekfulla,
nästan underfulla anordning står den liflösa muren
lifvad af buskar och träd, hvilka försköna, men
också långsamt förstöra dess fogningar. Yinrankan
och murgr-önan breda kärleksfullt sin yppiga skrud
öfver stenens sår och skråmor. Döden och lifvet,
förstörelsen och den eviga föryngringen mötas så
i rörande
motsats. Och väl kan man fråga, om någonsin S:t
Katarina i sin ungdoms prakt, smyckad med altaren
och helgonbilder, med sina heliga kärl af guld
och silfver, med hostian (nattvards* oblaten) och
de heliga relikerna i glänsande »monstrantser»,
med orgelverk, kor- och biktstolar, med målningar,
minnestaflor och griftvårdar, med sitt marmorgolf
af grafstenar, af hvilka säkerligen många, enligt
tidens sed, buro halft upphöjda bilder och prydliga
inskrifter - samt med sina fönstermålningars färgståt
och sin vaxljusbelysning från kronor och altarstakar
- kunnat vara skönare än nu, då himmelens rika
ljus genom de öppna hvalfven strömmar in öfver den
grönskande kormattan, öfver gräset, som yppigt gror
öfver sexhundraåriga grafvar? Förunderliga konst,
som så länge och så ärofullt kämpar mot tidens välde
- förunderliga fägring, som kan sägas blifva renare
och rikare i sin olycka och förstöring!
Skönast att skåda är denna ruin en klar sommarmorgon,
när solen ännu står midt bakom korfönstren och
aftecknar dessas rosor och klöfverblad på gräsmattan,
och låter sitt ljus i långa strimmor strömma in genom
templet. På vestra fondmuren ser man då skugglinierna
af de fina, fritt svarvande hvalfbå-garna, den ena
linien under den andra, och kyrkan, som derigenom
tyckes vara dubbelt så lång, blir då också dubbelt
skönare.
Samma behagliga synvilla, samma arkitektoniska
skuggspel får man i nästan ännu rikare grad,
när fullmånen vid början af en Augusti-
eller Septembernatt står midt bakom fönstren i
koret. Kontrasten mellan ljuset och skuggorna från
pelare och murar -blir då naturligtvis starkare. Och
mången sådan månskenstimme har ruinen varit fylld af
tysta och beundrande skaror. Ofta hafva då osynliga
sångaregrupper i olika hörn af helgedomen aflöst
hvarandra än med Geijers »Stilla skuggor», än med
Konradin Kreutzers »Droben stehet die Kapelle», än
med "Wilhelm Söhrlings »O sänctissima» – eller med
andra af den egendomliga lokalen, af det mystiska
ljusdunklet och de forntida minnena inspirerade
sånger.
Och lätt blir man vid sådana tillfällen svärmisk
i .hågen. På månens strålar och på »tonernas vågor»
framsväfva då förunderliga syner och ljud. Man drömmer
sig många århundraden tillbaka: högaltaret med sina
helgonbilder under rikt färglagda och förgyllda
baldakiner stiger fram ur dunklet; de många och höga
vaxljusen tändas, klockan i klostret ringer till
aftonmessan, och gråbrödramunkarna skrida i högtidligt
tåg upp i koret mellan knäböjande skaror af fromma
mödrar och jungfrur, af rådsherrar och hanseater,
af riddare och knåpar, af pilgrimer och främlingar
från fjerran land . . . . .
Då är det åter gudstjenst i Sankt Katarina.
C. J. J3ergman.
Haugianerna,
er än en gång tillförene hafva vi i denna tidskrift
haft tillfälle att, med anledning af Tidemands bilder
ur norska folklifvet, framhålla arten och betydelsen
af denne mästares konstnärskap. Då vi nu här återgifva
en afbildning af hans tvifvelsutan förnämsta
verk, vilja vi i sammanhang dermed företrädesvis
sysselsätta oss med det ämne, han till behandling
upptagit. Med detta grepp berör han nämligen folkets
innersta hjerterot, och en betraktelse här öfver,-en
framställning af den andliga rörelse, som genom
Tidemand i bild vinner sin förklaring, skall äfven
öfver konstnären och hans lifsgerning kasta en långt
mera lärorik belysning, än den som kan vinnas ur
atelierstudiernas eller målareskolornas synpunkt. Det
följande skall nämligen i korthet antyda huruledes den
ur bondesonen Hans Nielsen Hauges lekmannaverksamhet
framgångna religiösa väckelsen utgör så att säga
morgonväkten af den norska folkandens nya dag, huru
denna väckelse föregått och i sin mån förberedt
uppvaknandet till borgerlig -fullmyn-dighet och
politisk sjelfständighet samt sålunda utgjort det
djupast groende frö till hvad det unga Norge i våra
dagar alstrar i dikt och konst. Att Tidemand förmått
i en så natursann idealbild sammanfatta grunddragen
af denna andeliga rörelse, gör denna tafla till
medelpunkten i hans konstnärskap
och betecknar derjemte dess samband med folkets
djupaste och innerligaste lif.
Under förra århundradet, »upplysningens» och
»rationalismens» tidehvarf, hade den lutherska
statskyrkan i Norge såsom annorstädes förfallit
till ett andligt armod, hvarur det officiella
presterskapets tomma rhetoriska vältalighet och
flacka moralpredikan ingalunda kunde bringa någon,
räddning. Allraminst kunde den djupare religiösa
stämning, som hos folket fostras af en vild och
storartad natur mellan fjäll och fjord, finna mättnad
och näring i de verldsvises sten, som räcktes de
andeligen hungrande i stället för bröd. Det var då
som genom bondesonen Hans Hauges uppträdande år 1796
en väckelse begynte, hvilken snart utbredde sig öfver
allt Norges. land och hvars vågor gå genom tiden allt
intill denna dag.
Hans Nielsen Hauge föddes 1771 på gården Hauge i Tuna
prestgäll af Kristiania stift. Af sina föräldrar hade
han i arf detta stilla inåtvända sinne, som redan
i hans tidigaste barndom med svärmisk eld grubblade
öfver religiösa, ämnen. Men, sluten som han var, dolde
han dessa rörelser äfven för sina fromma föräldrar,
och ensam under inre strider mognade han så småningom
för det predikoembete, hvartill han under
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
