Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Haugianerna. Karl Wetterhoff - De underliga stenformationerna vid Brimham
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
53
Ilauges öfverlägset praktiska förmåga är redan i det
föregående omnämnd. Han predikade ingen ofruktsam
syndavånda eller säkerhetssömn i tron på Jesu sår 5
han predikade en varm gudsfruktan i brinnande bön,
lefvande tro och goda gerningar. Han förmanade till
träget arbete likaväl som till förnöjsamhet och rena
seder. Sjelf deltog han gerna i arbetet, hvar han
kom, och han var städse redo att hjelpa med goda
råd ur sin rika erfarenhet och sitt klara förstånd
om allehanda slags förrättningar. Slutligen kände
han ett allt starkare behof att vinna en fastare
grund för sin timliga och medborgerliga tillvaro
och efter mycken tvekan fattade han det beslut,
att egna sig åt köpmanskap, hvarför han nedsatte sig
såsom handlande i staden Bergen. Hans outtröttliga
verksamhet och öfverlägsna klokhet i förening med
det obegränsade förtroende han åtnjöt hos sina
öfver hela landet spridda anhängare, gåfvo snart en
ofantlig utsträckning åt hans affärer. Trävaror,
fisk, spannmål, skepps- och egendomshandel, allt
omfattade han. Öfverallt var han redo att verka,
förtjena och hjelpa. Sitt omvändelseverk bedref han
härunder med oförmin-skadt nit. Med varmt hjerta
och öppen hand sökte han på alla vägar verka för
sina medmen-niskors andliga och timliga väl. Han
ansågs redan ganska rik, och visst är, att han låg
ute med stora kapital. Innan han i Bergen egnade
sig åt köpenskap hade han i sin hembygd, jemte sina
bröder och andra med-intressenter, varit med råd och
dåd verksam vid anläggningen af Ekers pappersbruk,
en ännu bestående inrättning, hvartill han fått idéen
under sin vistelse i Köpenhamn. Vid ett besök här
hos de sina var det som han slutligen förx tionde
gången häktades, denna gång för att under sju långa
år för-smäkta i en tidtals ytterst sträng fångenskap.
Under början af denna pröfvotid synes hans ande
hafva varit likasom fördunklad. Man nekade honom
bruket af papper och penna, så att endast hans egna
senare nedskrifna bekännelser bära vittne om hans
själstillstånd under denna tid. Men under senare delen
af hans fångenskap utvecklar sig hans ande till större
klarhet och åtskilligt af det yppersta han skrifvit,
såväl i bunden som obunden stil, leder sitt ursprung
från denna tid. Hans fängelsetid varade från 1804
till 1811. Ett högst egendomligt afbrott inträffade
år 1808.
Bland andra trångmål som kriget då medförde spordes
en stor brist på salt. Till af hjelp ande af denna
nöd föreslog Hauge inrättande af saltsjuderier på
vissa ställen af Norges vestkust och för att vid
verkställandet häraf låta Hauges erkända förmåga
och hos folket djupt rotade’ förtroende komma landet
till godo, lössläpptes han tills vidare, utan dom och
ran-sakning, på sitt hedersord. Efter framgångsrikt
fullbordadt verk återvände Hauge till fängelset. Sedan
den särskilda ransaknings-
Stenformation vid Brimham.
(Tillhör texten å sid. 54.)
kommissionens verksamhet, som sträckt sig öfver hela
Norges land och fyllt ett helt arkiv med handlingar,
icke kunnat komma till något annat slut, än att
Hauge skulle plikta 1,000 Rdr återfick han ändtligen
friheten, men med under fångenskapen bruten helsa
och ruinerade affärer. Med sina vänners hjelp köpte
han en gård i sin hembygd; han gifte sig, bragte sig
åter upp till välstånd, betalte sina skulder och lefde
såsom en älskad och ärad patriark, till dess han år
1824 kallades hädan från detta jordiska. Rörande är
den efterlefvande makans berättelse om hans sista
stunder: »Hans lif hade förflutit under förmaningar
till omvändelse och gudsfruktan, och med förmaningen
på sina läppar om att älska och följa Jesum bleknade
han i döden.» Med första giftet efterlemnade han en
son, prosten Andreas Hauge.
Sina talrika skrifter lät han ständigt trycka på eget
förlag, och dels försålde dels bortskänkte han dem
under sina vandringar.
Hans författareverksamhet tillväxte i omfattning
och klarhet intill det sista. Från sin dödsbädd
utsände han sitt »Testamente till sina vänner»,
hvari han med brinnande håg förmanar till endrägt
och oskrymtad, laglydig fromhet. Hauge var nämligen
icke blind för de vådor och oarter, som kunde följa
den af honom väckta rörelsen i spåren, men det är
hans beståndande personliga förtjenst, att han en
gång för alla gifvit denna rörelse] en sådan grund
och en sådan riktning, att den kulturfiendtliga
pietism, som med likgiltighet eller hat betraktar
det menskliga samfunds-lifvets andliga och timliga
kraf, aldrig förmått slå några djupa rötter hos
hans folk. Att det gamla förbudet mot den religiösa
församlingsrätten i Norge upphäfdes redan 1842,
derför har man i främsta rummet att tacka Hauges och
hans vänners sträfvan och lidanden, hvilka öppnat
den norska allmänhetens ögon för religionsfrihetens
stora sak, och öfver hufvud finner man Haugianerna
på alla områden inom kyrko- och statslifvet med
upplyst nit gå i spetsen för sträfvandet till
samvetets och arbetets frigörelse. Denna Haugian-ska
rörelse har sålunda föregått och sammansmält med det
demokratiska unga Norges nationella pånyttfödelse,
och det är sjelfklart, att denna med landets natur
och folkets innersta art sammanstämmande grundton
skall återljuda, äfven i hvad samtiden i detta land
skapat mest betydande i diktning och konst.
Härmed hafva vi ock angifvit Tidemands förhållande
till det ämne han i »Haugianerna» skildrar. Originalet
finnes i Dtisseldorf och en reproduktion deraf i
Norges nationalgalleri. Likasom man kan betrakta denna
tafla såsom medelpunkten i Tidemands framställningar
ur det norska bondelifvet, så kan man ock betrakta
dessa i sin helhet såsom en följd af haugi-anska
bilder. Kari
Wetterhoff.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
