Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ord till melodier. (Ur H. Heines "Sångernas bok".) Emil v. Qvanten - Yttersta Domen. (En dröm-syn.) Fr. Br.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
55
Der kärlekssånger ljuda, Som förr ej hört du har,
Och underhart dig hjuda En lycka underbar!
O, finge dit jag ila, Från alla sorger fri, Och finge
der mig hvila Och saligt der-förbli I
Men ack, blott nattens drömmar Det landet visa mig-/
När morgonljuset strömmar, I dunst det löser sig.
VII.
Jag ville hela. min smärta
Ge luft i ett enda ord!
Det ordet gaf ve jag vinden,
Som fladdrar kring himmel och jord.
Det ordet, det qvalfyUda ordet, Då bures af, vinden
till dig: Du hörde det hviska och mana Beständigt,
på hvarje stig.
Och hade du ögonen slutit I nattlig slummer, min vän,
Det ordet dig skulle förfölja I djupaste dr ömmar
ne än!
VIII.
Der står på klippan allena En gran i högan nord. Hon
sofver. Den tunga bädden Af is och.snö är gjord.
Hon drömmer. Hon ser ett palmträd, Som, fjerran
i österland, Allena, stumt försmäktar I öknens
brännande sand.
IX.
I hjertat bära de kärlek, Hvarann de unna så väl,
Men ord ej kunna de finna, Ej et^ att öppna sin själ!
De skiljas. De se hvarandra Blott stundom på
drömmans haf; De äro längese’n döda Och veta knappast
deraf.
Emil w Qvanten.
(En dröm-syn.)
första var förgånget. Evangelium hade blifvit
predi-kadt l hela verlden, M till’ett vittnesbörd
öfver allt folk’». Menniskoslägtet stod på sitt rum
i den eviga rättens salar och väntade sin slutliga
dom. Och jag var med mitt slägte.
Och der stodo äfven andra slägter, slägter af väsen,
som aldrig aldrig hade fallit, aldrig befläckat sina
hvita kläder, väsen, som hade bestått pröfningen
och vunnit segern. De voro dock lika som menniskor,
men af stor herrlighet. ’ De hade Guds harpor i sina
händer och hans namn var på deras ansigten. Der
läste man heligheten och skönheten af deras lif,
och att de ingen fruktan kände för sin domare. Ty
de hade val uppfyllt hans bud, och skulle nu på
hans kallelse gå öfver i nya boningar, och utveckla
sig från den ena klarheten till den andra. För dem
hade döden endast varit en lätt slummer, ur hvilken
de vaknat med rena minnen och aningen om en allt
högre lifvets herrlighet. Intet dödsqval hade kommit
vid dem. Också strålade deras blickar af en oskymd
klarhet, och kransarna kring deras hufvuden glänste
såsom beströdda af juveler. Äter och åter rörde sig
vågor af harmoni i deras af ljus och kärlek uppfyllda
själar, och lofsånger uppstego,- som prisade Herren
och hans herrliga, stora verk.
Men huru annorlunda jordens fallna slägte. Befläckad
var dess drägt, och syndens sår och lidandets bittra
minnen hade ristät dess anlete med djupa ärr. De
ädlaste och högsta andarna af slägtet buro på sina
anleten stämpeln af djup sorgr De tycktes lida för
alla, de tycktes djupare än alla inse, huru djupt
de sjunkit, de allena tycktes rätt förstå all vår
ovärdighet.
De ringare andarnas skaror bäfvade. De som älskade
mycket, sågo på sina kära, och darrade för dem. De
högsinta och starka, vårt slägtes ädlingar, darrade
ej; men ju mera stunden led, ju djupare lade sig
molnen på deras tankfulla pannor; ju starkare målade
sig i deras blickar känslan af den domarens höghet,
inför hvilken vi snart skulle ställas.
När de skuldfria slägternas blickar föllo på oss,
då gick det liksom skyar öfver deras sköna anleten,
och deras sånger
tystnade, men blott för ögonblick; man såg att de ej
fattade vårt tillstånd. De kunde ej begripa det onda,
och ängslande tankar och känslor kunde ej dröja i
deras själar. De väntade domaren och sjöngo.
Han syntes ej ännu. Ett täckelse af moln dolde det
allraheligaste. Men vi sågo de fyra och tjugo äldsta
sitta på sina stolar. Höghet och frid omstrålade
deras pannor, den frid som härrör af det evigas,
det fullkomligas åskådande. Deras anleten voro vända
mot den ännu osynliga thronen. Alla bidade på den
allrahögste.
Jag kände ej fruktan; men djupt var jag upprörd. Jag
såg på de stora af mitt slägte och förstod hvad som
föregick inom dem; och jag såg på de små och svaga,
och det gret inom mig för dem, i detsamma som trotsiga
känslor svällde mitt hjerta. Ty trotsighet var alltid
detta hjertas fel, äfven ofta dess styrka; - stor
kärlek trotsar allt, verlden, döden, afgrunden. Och
jag tänkte:
^Finnes i himmelen ingen fullkomlig nåd, och är den
högste domaren blott rättvis som straffande, som för
dömmande - o! så vill jag hellre vara den fördömde
än föråömmaren; och hellre vill jag förgås med mitt
slägte än ..."
Nu skilde sig molnen, rörda af ohörbara vindar, och
en stor tystnad vardt öfver hela himmelen. Molnen
skilde sig och den innersta himmelen öppnades. Floder
af ljus framvällde derur och vi sågo - intet mer;
ty vi kunde ej bära kraften af denna klarhet, vår
syn blef mörk, våra ögonlock sänktes. Då hörde vi
de fyra och tjugo äldstas och de lycksaliga andarnas
lofsång uppstiga och gå som ett thordön genom rymden,
i det de sjöngo med kraft:
»»Halleluja, salighet och pris, ära och kraft vare
Herranom varom Gud. Ty hans domar äro sanna och
rätta."
Och åter blef en stor tystnad. Då hörde vi en röst,
som gick ut öfver oss, som en sakta vind, och sade:
»’Radens icke! Det är jag. Lyfter upp edra ögon!"
* År 1865 utgafs för ett välgörande ändamål en
samling vitterhetsstycken af svenska författare
och författarinnor. Till denna samling^ bidrog
Fredrika Bremer med ett par små sagor. Som upplagan å
nämnda samling vitterhetsstycken var lielt ringa och
sålunda fatt endast obetydlig spridning, hafva vi ej
tvekat att köpa rättigheten att smycka vår tidskrift
med dessa den omtyckta författarinnans, als ter. I
fjortonde årgången (1875), sid. 363, hafva vi intagit
det ena af dessa; vi meddela nu här det andra.
Red. anm.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
