Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Estrid. Berättelse af Emilie Flygare-Carlén. (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
60
som hade en tung och besvärad andedrägt, genom att
retsamt kalla honom ’håhå’ i stället för Håkan,
hvilket mycket grämde honom, så tog jag honom hem
till mig. Detta så mycket hellre, som han har goda
anlag att rita och bygga. Han är nu tio år. När hans
helsa blir stadgad, tänker jag låta honom närmare få
utröna sina naturanlag. Han har fästat sig innerligt
vid mig, och jag, som icke skulle vilja förspilla
en hunds kärlek, tager gerna emot ett sådant fattigt
menniskobarn.»
»»Jag känner igen dig pä det der, och gratulerar
min käre ’håhå’- en kostlig abbreviation, som
jag naturligtvis skall glömma bort. Men nu har
du fått armen i rocken - jag följer dig fram till
badhuset. . . . Aha, här hafva vi unge Håkan med
badtillbehören. Får han också bada?»»
»På annan tid.» Herrarne begåfvo sig i väg, och
grefven anmärkte, att han ännu icke hunnit fråga huru
damerna befunno sig.
»Min gemål finner sig mycket väl. Hon, liksom jag,
är alltid vid god helsa och godt lynne. Men Estrid
tror jag icke hittills haft någon nytta af baden. Det
är odrägligt, att nu till den der juvelen, som hängt
som ett tungt moln öfver henne under hela hennes lif,
skall hafva kommit hit.»
»Ja, det är för henne särdeles tryckande, i synnerhet
som hans galna beslut att så der tvärt kasta sig in
i äktenskapet häntyder på känslor, öfver hvilka han
icke äger något välde.»
»Du har rätt. Och det vissa är, att då han lemnade
henne, sedan hon beslutsamt upplöst förbindelsen,
han såg ut som han haft i sinne att göra hvilken
olycka som helst. Och likväl visade han, i sitt forna
förhållande till henne, en sådan fördömd indolence,
att jag kände mig benägen att örfila upp honom.»
»Säkerheten och vanan att från barndomen se henne,
utan att han sjelf förstod att bedöma det väsende han
skulle vårda, förorsakade, att han ej lade band på
sin karakter. - Sedan, då det var för sent, öppnades
hans ögon. - Huru skola de träffas?»
»Jo, det var sannt, min hustru fick nu på morgonen en
breflapp från den lilla frun, som ber, att hon skall
få komma till oss på eftermiddagen, medan hennes man
ställer i ordning deras bostad, och stanna, tills han
något senare hämtar henne. Min kära Charlotte ernår
emellertid stryka ett kors öfver hans beräkning,
på så sätt, att vi alla gå till plantaget att höra
på musiken. Der kan han söka upp oss. Och vill du
taga plats på hennes ena sida, skall jag blifva
andra hedersvakten.»
»Men jag vill ogerna besvära henne.»
»Sådant prat, det vore ju en tjenst. Skulle hon icke
blifva mer besvärad, om Tian intog platsen? - Se så,
nu äro vi framme. Var ej för långsam, hör du. Estrid
kokar kaffet, och min hustru öfvervakar sjelf
stekningen af hvitlingen. Jag insinuerade behofvet af
en biffstek, och som Charlotte skrattade och Estrid
bad mig vara lugn, så tror jag, att vi få den.»
»Lysande morgonutsigter», svarade Manfred. »Jag skall
skynda mig.»
x. ’ " . " ^;
I>e mötas.
Det förspordes ett helt rörligt lif bland badgästerna
på den anspråkslösa promenadplatsen under de unga
planterin-garne och vid den vackra musiken/Yngre damer
i fladdrande drägter, afsedda för soaréen, eller
enskilda sällskaper, mödrar med kloka, glada ögon,
betraktande sina döttrars närvarande och väntade
triumfer- badsocietetens förklarade lejon (med det
oumbärliga lilla glaset instucket i ögonvrån) på utkik
efter något föremål värdigt deras uppmärksamhet. Och
slutligen äldre herrar med paletåerna, sä mycket sig
göra lät, tillbakadragna utåt axlarna, pustande,
svettdrypande och väntande på tiden för fiske-
eller whistpartiet.
Det hela såg trefligt ut, och det var ondt om platser.
Assessor Hedborg med sällskap, inberäknadt grefve
Manfred och den lilla fru Ekenskjöld, hade kommit
tidigt och skaffat sig en lugn vrå.
Under frukosten, der hvitlingen och biffsteken
befunnits vara af oförvitlig beskaffenhet, men grefven
dock gifvit högsta
priset åt sjelfva kaffet, hade han och Estrid blifvit
närmare bekanta, och under ett par timmars utfart på
vattnet hade denna bekantskap nära nog öfvergått till
en intresserad förtrolighet medan de utbytte tankar
öfver vissa ämnen, som på en sådan färd lågo till
hands. Yid grefvens återkomst under eftermiddagen,
hittade de till och med på en ny sympati, och den
ganska uppriktig. Föremålet för deras gemensamma
deltagande var den stackars lilla Heléne, som fräsande
grann, men sorgligt förlägen och misslynt, kom på
den visit, hvartill »hennes älskade Stellan med de
vackraste böner tvungit henne».
Hon höll sig skyggt undan från Estrid, hvilken
hon likväl i hemlighet noga betraktade, medan hon
hviskade fru Hedborg i örat: »Är det sanning, att
hon är så utmärkt?"
»Tala med henne», svarade värdinnan uppmuntrande,
»så tycker du om henne.»
»Nej, det kommer aldrig i fråga. Stellan har förklarat
att jag måste göra det, men jag vill inte tycka om
henne. Och den der herrn är grefve Manfred L.? Jag har
sett honom ett par gånger i vår kyrka. Hvad han ser
bra ut! Och så tycker jag, att han ser så ofantligt
god ut. Men ehuru han har ett ovanligt vackert krusigt
skägg, kan det inte jemföras med Stellans, och inte
tror jag heller, att han har ett så friskt väsende
som min dyre Stellans.»
*Nej, tyvärr», svarade fru Charlotte skrattande,
»saknar han denna fördel. Men se här kommer han just
nu hit, och här kommer min man också. ... Nog blir
det råd för kavaljerer, om löjtnanten skulle dröja.»
Och de båda herrarne voro särdeles artiga mot
den unga frun, som likväl icke, ehuru smickrad,
förmådde dämpa sin oro och tafatthet af fruktan för,
att Estrid skulle vilja tala med henne. Och då Estrid
verkligen ärnade bryta isen, såg den lilla svartsjuka
damen så förskrämd ut, att Estrid måste afstå från
sin välmening.
Under promenaden till torget hade Heléne, helt
dotterligt, slutit sig intill fru Hedborg, vid hvars
sida hon också, då de satte sig, behöU platsen. På
den andra hade hon assessorn, som ägde Estrid till
sin granne, och hvem som var Estrids, veta vi sedan
förmiddagens öfverenskommelse.
»Kan man se någon varelse, mera hk en skygg fågel,
än denna så kallade gifta qvinna», sade Manfred sakta.
»Nej i sanning, liknelsen är riktig»», svarade
Estrid. »»Men», tillade hon, ännu mer sänkande tonen,
»i fall jag inom mig kände, att det vore klokt
handladt, skuUe jag försöka att tämja den stackars
fågeln, och med mildhet locka den till mig. Men tyvärr
skulle en smekton af mig fullkomligt missförstås. Och
i bästa fall . . ,»» Hon afslöt ej meningen, men
grefven såg en hastig rodnad betäcka hennes ansigte
och uppstiga ända till hårfästet. Och då han blickade
upp märkte han en man med hastiga steg och brinnande
blickar komma emot dem.
Det var löjtnant Stellan.
Han stannade framför sin forna fästmö och såg hvarken
sin hustru eller någon annan.
»Estrid», hans röst tycktes knappt räcka till att
uttala det enda ordet. Han fattade med häftighet
hennes båda händer, utan att märka den motsträfvighet
med hvilken de lein-nades, och derunder alltjemt
betraktande henne med ett för-virradt passioneradt
uttryck.
»Din fru», sade Estrid med mycken beherrsknmg, w har
längtat efter dig, och nu bör du ej låta henne vänta.»
n Mm fru» mumlade han, »»jag tackar dig för det du
icke gratulerar mig. Icke sannt, det hade varit en
onödig grymhet.»
»»Tala ej så, jag ber dig.»
»Estrid, jag måste träffa dig - är du hemma i morgon
förmiddag?»
»Jag är alltid tillsammans med tant, och jag vet ej,
hvad hon har för planer för morgondagen.»»
»Jag förstår. Men det der duger icke. Behandla mig
med godhet, eljest. . . .*»
* Stellan, Stellan, ser du mig icke, här är jag.»
Den lilla frun, som icke längre kunde qvarhållas
af assessorns högljudda prat, kom framspringande,
hängde sig vid sin mans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
