Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Några dagar i Schweiz. En rese-skiss af Malin K. (Skrift, som vunnit pris vid Familj-Journalens litterära pristäflan 1876.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
–––66
oupphörligt uppföre, och efter tre timmars färd hade
vi uppnått den punkt, derifrån ögat kunde fritt
öfverskåda en rikedom af vexlande skönhet, hvars
like man sällan får skåda. På höjden af "Häcken», så
kallas denna skogbevuxna bergsrygg, ser man större
delen af Alperna, utom de i Graubimdten. Schwyz,
på hvilket man ser ned som i fågelperspektiv,
ligger der så mjukt inbäddadt emellan valnöt-
och kastanjeträd, hvars mörka grönska schatterar
de ljusgröna, frodiga ängarna. Yierwaldstädter-
och Lowerzersj öarna blicka likt två klarblåa ögon
fram ur detta naturens tjusande anlete. Öfver denna
hänförande tafla, hvarest synvidden sträcker sig
ut öfver 80 Schweizerstunden (2V4 Schwei-zerstunden
ungefär lika med en svensk mil) trona Kigi, Frohnalp
och Uri-Kothstock med dess gletscher blixtrande
i solskenet. Stora och lilla Mythen stå likt två
stolta tvillingsystrar och förändra aldrig utseende,
fastän man under dagens färd ser dem från alla olika
sidor; i fjerran utbreder sig en oändlig mängd städer,
byar, skogar, ängar, sjöar, floder och öfverallt med
de majestätiska Alperna till fonddekoration. Kusken
försäkrade, att man vid klart väder kan se ända in i
Tyskland och Elsass, (förlåt, hr v. Bismarck, att jag
gjorde denna skilnad!) äfvensom öfver Bodensjön och
Rhen. Berner Oberlands-jättarna, Mönch, Jungfrau och
Finsteraarhorn kunde med en god kikare mycket tydligt
skönjas. Hvad som alltid måste göra ett underbart
intryck på en främling i Schweiz, är den märkvärdigt
sköna belysningen och den tunna genomsldnliga luften,
som gör hvarje beräkning af afstånd omöjlig. När
ett oväder stundar, synas föremålen så nära, att
man tycker det vara en småsak att gå och hemta sig
en snöboll från ett snöberg, som dock ligger flera
mil bort.
Det pittoreska i denna tafla förhöjdes ännu mera
genom det lif, som framkallades af en mängd vagnar med
högtidsklädda bönder, hvilka i vildaste fart foro oss
förbi. På hvarje vagn sutto åtminstone 14-18 karlar,
samt nästan alltid midtibland dem - en prest. Flera
gånger på förmiddagen hade jag hört min körsven yttra
halfhögt då han såg ett moln stiga upp på himlen: "Det
skulle herrarna tycka om!»» samt åter andra gången då
solen sken: »Det vore bra för oss!" Slutligen fann
jag mig föranlåten att fråga honom om betydelsen af
dessa mystiska utrop, och fick då genom hans svar
äfven förklaring öfver bond-karavanerna.
Kantonen Schwyz är, såsom bekant, en af
urkantonerna, och har med ännu mera seg envishet än
de andra, bibehållit sina gamla författningar och
privilegier. Jorden är ännu, såsom för århundraden
tillbaka, indelad i lotter, som tillhöra de gamla
ursprungliga familjerna, hvaraf äfven vår hyggliga
kusk var en ättling. Som jorden dock ej har ringaste
värde, annat än såsom betesmark, och ej hvarje
bonde haft råd eller lust att hålla boskap, har den
sedan urminnes tider varit öfverlåten till Rådet,
som en gång för alla bestämt arrendesumman till 20
francs årligen. Så länge penningen stod högt och
boskapsskötseln lågt, samt dåliga kommunikationer
försvårade afsättningen af alla ladugårdsprodukter,
voro bönderna nöjda med sin ringa afkastning-,
men nu, sedan alla dessa förhållanden blifvit
förändrade och ägarne inse värdet af sina milslånga
betesmarker, vilja de ej längre foga sig i den
orättvisa fördelningen, utan vilja endera taga igen
sina arrenden, eller ock hafva summan höjd. Det var
denna stora strid, som nu på denna söndagsförmiddag
skulle utkämpas, och hvartill hela kantonens manliga
befolkning infann sig, för att med hvarje församlings
pastor såsom förespråkare och hjelpreda, söka förmå
herrarna till en billig öfverenskommelse. »Men
det lyckas nog ej», tillade kusken med en suck,
»många ibland oss äro skyldiga herrarna penningar,
och måste de lemna ifrån sig jorden, så tvinga de
bönderna att genast betala sina skulder; många kunna
detta ej, utan att sälja sina jordlotter, och då
blir den sista villan värre än den första. Om det
bara ville vara vackert väder ändå», fortfor han,
och såg åter upp mot himmelen, »då blir sammanträdet
på stora torget, och der kan man åtminstone få gräla
så mycket man vill; men om det regnar, få de lof vara
inne i kyrkan, och der måste ju allt gå stilla och
tyst till väga, och då få nog herrarna öfvertaget.»
- Detta var således anledningen till vår körsvens
meteorologiska observationer.
Vi voro emellertid allt högre upp bland bergen och
voro nu inne i en trakt, som hade en rent alpinisk
karakter. Temperaturen, som på morgonen var 26
grader Eéaumur nere i dalen, hvartill dessutom kom
en tryckande åskluft, var nu så låg, att vi måste
taga fram allt hvad vi i schal och kappväg hade med
oss. Vi befunno oss på en bergsplatå liknande en
oändlig grässlätt, der tusentals kalfvar, kor och
unghästar betade. Ej en menniskoboning syntes, ej ett
ljud hördes, annat än då och då den melodiska klangen
från en koskälla eller åskans dofva mullrande bland
bergen. Här och der låg en »Hirte btible» utsträckt
i det höga gräset, till utseendet likgiltig för
både oss och sin hjord, som han tycktes öfverlemna
åt sina trogna hundar, hvilka med en förvånande
klokhet förstodo att hålla de bångstyriga kalfvarna
inom tillbörlighetens gränser. Hvad månde föregå
inom en barnasjäl, som, öfverlemnad åt sig sjelf,
sålunda tillbringar kanske ett halft år i sender
utan annat sällskap, än hunden och boskapen? Man
måste endera vara poet och taga lifvet ur sig sjelf,
eller ock en idiot, som ej behöfver själslif, för att
kunna under månader uthärda en tystnad och ensamhet,
så djup och ostörd, som vore man tusen mil från all
mensklig samfärdsel.
Vid femtiden samma dag anlände vi till
»Einsiedeln». Det var midt uppe uti den stora
årliga vallfärdsveckan, och troende, i synnerhet af
landtbefolkningen, strömmade till i tusental. Den
undergörande Maria-bilden i Einsiedeln är ju en af de
mäktigaste jungfrur i verlden, och har ej mera än tre
rivaler: damerna af S:t Jago di Compostella i Spanien,
Loretto i Italien och Maria Zell i Steiermark. En
gång om året åtminstone måste hvarje rättrogen besöka
henne, hvarföre också antalet pilgrimer ibland uppgår
ända till 150,000, ja! år 1861, då tusenårsfesten der
firades, steg det ända till 200,000 personer. Stackars
Maria! huru inflytelserik hon än tros vara, hade hon
dock ej makt att skydda sitt dopbarn, Napoleon III,
som blifvit döpt framför hennes altare och till tack
för hennes påräknade beskydd till kapellet skänkte
en ståtlig gyllene krona.
Gränslös var min förvåning, då jag första gången
stod utanför det förgyllda gallret till den heliga
jungfruns enskilda kapell, och der innanför upptäckte
föremålet för de rundtomkring knäböjande pilgrimernas
dyrkan. Jag trodde mig se en neger drottning i
kröningsskrud, ty tänk! jungfrun än svart! klädd
i klädning af guldbrokad samt öfversållad med
juveler. Hon har delat andra jordiska skönheters lott,
den att blifva mörk med åren; att schatteringen hos
henne öfvergått ända till svart, är blott ytterligare
en dygd, emedan det bevisar, att hon är den äkta,
veritabla i trä skurna Madonnan, som år 832 af en
from abbedissa skänktes till eremiten i Einsiedeln,
den helige Meinrad, som der åt henne byggde ett
kapell. Vid betraktandet af den mörkhyade damen
kom jag att tänka på jesuiterna, som, med deras
välkända talang att vända sig allting till godo,
nog i en framtid komina att predika just om hennes
ebenholzfärg. När civilisationen och kommunikationer
väl en gång hunnit så lyckliggöra det inre af Afrika,
att negerherrskaperna börja göra sin lilla »trip» till
Europa, liksom amerikanarne nu öfversvämma Schweiz,
blir det ju en ovärderlig fördel för det katolska
presterskapet, att kunna sända sina proselyter till
en kyrka, der synbarligen Madonnan haft de stackars
ullhufvudena i särskild moderlig åtanka.
Sedan vi på aftonen och äfven följande morgon åhört
den skönaste musik i klosterkyrkan, utan att dock
hafva sett mer än åtta af de der boende nitiosju
munkar och prester, fortsattes på förmiddagen resan
till Eapperschwyl. Vägen gick nu lika mycket utföre,
som den dagen förut gått uppföre, och stundom sattes
alla fyra hämskorna på hjulen, så att vi åkte som
på släda. Mot ett-tiden pekade kusken med piskan mot
Zurichersjön i det han sade:
»Der ligger bryggan, som vi skola öfver!»
O! Sankt Hubertus, alla vägfarandes skyddspatron! På
denna lindansarstråt skulle man gifva sig ut med
en ostyrig häst! Föreställ dig, värde läsare, en
brygga, sammansatt af runda ekstockar, sammanhållna
m^Mernkrampor, men så löst, att vid hvarje steg
af hästarna sllplirna skiljas åt, lemnande så
breda springor, att man ser vattnet glittra under
sig. Stockarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
