Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt Bildergalleri. LVII. Pehr Gabriel Wickenberg. Axel Krook - Vår och höst. Två taflor af Bias
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
71
»Ett nyp på klo eks tr ängen och en snedögd »madame»
öppnar porten till Apollo-helgedomen. Du kommer först
till en liten torntrappa, som förer till en terrass,
hvarifrån du har utsigten öfver ett torg, der man
fordomdags kastade döda hundar och kattor, men numera
förvandladt i en öppen plats med trän. Efter att hafva
kastat en flyktig blick på vuen af tusende skorstenar,
som förlora sig i lointainen, inträder du i målarens
förmak, snyggt, men anspråkslöst möbleradt. Derifrån
förer en liten krökt trappa till ateliern-, der,
bakom en förfärligt stor tafla, inkrupen i en
blårandig nattrock och lappskor finner du Pelle,
som kastar penslar och palett under bordet, då den
efterlängtade Apollo-sonen inträder.»
Denna atelier skulle dock blifva olycksdiger för
vår målare. Den tillhörde nämligen en i samma hus
boende spansk familj, som flyttat till Paris. Här
blef Wickenberg snart en daglig gäst; här fann
han föräldrar och ett nytt hem och förtrollades af
oskulden och skönheten hos en sjuttonårig dotter,
som måtte hafva
besvarat hans böjelse, ty sjelf skref han: »Jag är så
lycklig, att jag omöjligt kan tro detta tillstånd af
salighet blir långvarigt.» Det blef så ej heller. En
sommardag, då han skulle resa ut till detta sitt
värdfolk, som utanför Paris hade ett landtställe,
i tanke att yppa för föräldrarna sin kärlek och knyta
hjertats lycka vid all annan, fick han ett bref från
flickans fader, hvari denne underrättade honom,
att hon plötsligt aflidit. Nu brast det någonting
inom honom: med Wickenberg var det förbi. Han hade
från barndomen haft dåligt bröst, hvilket sedan allt
annat än bättrats under kampen mot bekymren och under
en öfveransträngd verksamhet. Dödsposten fullbordade
verket. Hjertat var krossadt, dess finaste fibrer
dallrade ej mer-, och handen kunde nu endast matt föra
penseln. Läkarne förordade ett varmare luftstreck,
och konstnären reste ned till Pau, hvarest den 19:de
December 1846 hans ande ftyktade från den brutna
jordiska hyddan upp till de soliga landen, der från
Allfaders öga evighetens färgspel utstrålar i ljus
öfver verlden.
Axel Krook»
ooli
Två taflor af
ölen gick upp öfver insjön, der vågorna lekte inom
säf-klädda stränder och under en slöja af lätta
dimmor.
Med solen kom vinden och lifvade vågornas lek och
jagade bort dimmorna öfver nysådda gärden och fält,
der deras fällda daggperlor glittrade på gräsbrodden,
som darrade under deras tyngd.
Genom björkhagarnas täta qvistverk med utsprickande
löfknoppar flög ett ljusskimmer af guld och purpur,
och djupt in i täta, mörka barrskogen trängde solens
strålar, och dufvan vaknade ur sina drömmar, och
taltrasten höjde sin sång.
Från den höga himlen sänkte sig. svanornas flockar
för att spegla sig i vikarna, och öfver ängen kretsade
lärkan och sjöng om hopp och glädje.
Och jorden vaknade ur sin dvala, sädesbrodden blickade
upp ur jordens famn och drack ljus och luft, sippan
bröt sina bojor, och vifvan stack fram sitt gyllene
hufvud ur kalken.
Då skuttade haren fram förnöjd på svedjefältet för
att spisa den första brodden, som solen lockat fram,
och på björkens qvist vaggade ekorren, putsande sin
nos, medan löfvet sprängde sin kapsel.
Ur det frusna kärret lyssnade orrhönan till tuppens
lock och lemnade sin dolda bädd för det kärliga mötet,
då skyttens skott dödar henne.
Från byar och torp gåfvo vallhjonens lurar genljud
mot bergen och säterdalarna-, och i frihet och
glädje spridde sig vinterns klafbundna nöt på ängar
och gärden.
På stigen till skogen sväfvade tärnan lätt och
glad som lärkan, med hvilken hon sjöng i kapp. Hon
lyssnade till yxhuggen i skogen, der ungersvennen
fällde timmer till stugan, som de båda skulle bo uti
när hösten komme.
Sjungande om kärlekens lycka, jagade hon bort fjärilen
och bröt blomman, som lockat honom, och prydde dermed
sitt hår till älsklingens möte.
Drömmande om eget hus och hem, trampade hon humlan,
som flitigt sög honung ur sippan för att samla i sitt
lilla bo till vinterförråd.
Men högre upp i luften svingade den lilla nyckelpigan
sina guldröda vingar och slog sig i ro på tärnans
runda arm.
Då höjde tärnan armen och qvad:
Grtillhöna, gullknopp, Låt solen skin’ opp Flyg öster,
flyg vester,
Flyg norr, flyg sör,
Flyg ända till kärastens dör!
Då höjde sig nyckelpigan från tärnans arrn och
flög rakt mot timmerhugget, hvarifrån yxans ljud
hörts. Tärnan följde efter och kom så till en fager
äng med en klar källa.
Der ilade ungersvennen fram med bössa på axeln och
lade sitt jagtbyte, den skjutna orrhönan, för den
älskades fötter.
Han hade huggit allt timret, och nu höllo de båda
rådslag att bygga upp stugan på den vackra ängen
vid källan der de nu suto, och dit nyckelpigan
visat tärnan.
Höst.
Bergade voro tegar och ängar, och ax och blommor voro
inhöstade i ladorna. Sjelfva säfven kring insjöns
strand var sköflad, och i dess gulnade strån dallrade
qvällsolens sista strålar.
Vägar och diken voro täckta med gula och röda lof,
och vandraren trampade ljudlösa steg på de nakna
trädens aifallna sommardrägt.
Tyst var skogen och tom var rymden, och sjelfva höken
låg gömd i klyftan, ty det fanns intet villbråd att
jaga. Endast i de svartgråa fårorna på den afmejade
åkern smög mullvaden tyst och rädd för att samla
urfallna korn.
Klar och mild var luften, och all jorden andades
frid och lugn. Ur aftonrodnaden blickade solen in
i de små blyinfattade fönsterrutorna på den gamla
gråstenskyrkan och spred sitt matta skimmer öfver
kyrkogårdens löftäckta grafkullar och i pilträdens
hängande kronor.
På insjön flöt en ekstock med en ensam
roddare. Vänligt lockade röken från skorstenen till
den ny timrade stugan på den fagra ängen, men dit
styrde icke roddaren kosan. Långsam var hans färd
och målet var kyrkogården och en grafkulle, som ej
ännu fått något kors. Någon krans medförde han icke,
ty hösten gaf inga blommor, men ungersvennens tårar
föllo såsom dagg i gräset. De föllo på tärnans graf,
ty hon, som bröt vårblomman för att pryda sig till
sin älsklings möte, var nu sjelf en bruten blomma,
hvars lif och kärlek varit korta såsom vårblommans.
Och ungersvennen som dödade fågelns maka sitter nu i
qvällen på grafkullen under pilens krona och sörjer
sin hjertans kär. Först med morgonsolen väckas hos
honom tröst och hopp om en evig vår i det land,
der blomman icke brytes och kärleken ej dödas.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
