Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Flickan och källan. Maximilian Axelson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
78
flickan med de späda lemmar, när hon kom på lätta
fötter, på det sommarprydda fältet, kom i stilla
morgonstunden ned till randen utaf källan, källan,
som till halfs sig gömde mellan täta hagtornshäckar.
Här hon lyssnade begärligt till sin vän, till
näktergalen, lundens skald, som uti häcken sjöng,
i rena, ljufva toner, »sånger utan ord», förstådda
bäst af den, som redan älskar, men blott väckande en
aning hos det fria, glada barnet, i hvars hjerta ännu
slumrar trånfull längtans ljufva oro.
Hvilande på gröna tufvan, Öda lyssnade till sången,
smyckande sitt hår med blomster eller uti källans
spegel seende sin bild. - Då hände, att när länge
så hon skådat sina egna drag, hon glömde, att. det
var sin bild hon såg der, men ett annat barn,’ en
syster, som med vänligt öga sökte hennes eget; och
mot denna nickade det milda barnet, och då nickade
tillbaka flickan, som hon såg dernere, och då förde
lätt hon handen dit, att hennes kinder smeka. Men
när så med barnslig ifver vattenytan hon berörde,
drog sin hand hon snabbt tillbaka; - flickans bild,
hon sett i djupet, var försvunnen, ytan grumlad;
och då sprang hon bort från källan, misslynt, att
dess vän försvunnit, hade icke ro att vänta, till
dess bilden kommit åter.
II.
Drömmande sitter längtande ungmö, sitter alle’n
stilla vid källan, ej såsom fordom barnet der
satt. Anande känslor vuxit till tankar, hjertat är
fullt, fullt utaf kärlek, svärmande, eldig, sådan
som ömt englarna känna. Så i naturens vänliga sköt
sitter den hulda. Men i detsamma plötsligt hon ser
huru en skugga skymmer den klara, skimrande våg;
och uti källan skådar hon dragen utaf den vän, –
den, som hon vaken, som uti drömmen
städse hon ser. Men till dess sida träder den unge,
fattar dess hand; b af vande hör hon ynglingen tolka
känslornas glöd.
"O, vill du-, - sporde han »O, vill du blifva min? När
dagen strålar skön, vill då-du vara min? När natten
skymmer allt, får dig jag kalla min? När jag bland
rosor går, har jag din hand i min? säg, om på törnig
stig din väg ock blifver min? När glädjen mot mig
ler, är du, o vana, min? Och när dess sol gått ner,
blir då, som förr, du min?»
Hon svarade, så huld: »’Ack ja, jag vill bli din! Om
ej på soligt fält jag gick som vännen din; i natt,
i storm, i frost jag troget vill bli din; - och om på
rosenstig jag ännu ej var din, uppå en törnig stråt
min fot skall följa din. Ja, om ej lifvets fröjd var
min, så väl som din, i natt, i qval, i död, der är
och blir jag din!»
Sade de orden svärmande flickan, rodnade blygt, der
hon blott följde älskande hjertats manande bud. Och
såsom rosen, stilla och sluten nyss i sin knopp,’
öppnar sitt skära, doftande inre mildt för den klara,
strålande sol,
- så för sin älskling älskande mön bigtade troget,
bigtade varmt
allt hvad i hjertats innersta gömma länge hon
dolt. Och när i salig, himmelsk förtjusning blickarna
möttes, glänsande mildt; lyste i flickans s mäktande
öga tåren så skön,
- så som i rosens öppnade kalk daggdroppen lyser,
smekt af sin sol. Vänaste vindar susa så sakta;
blommande häck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
