Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jätte-sfinxen och pyramiderna - Mombouttous och dvergfolket i Akka i Afrika. (Ur doktor Georg Schweinfurths reseskildringar.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
82
för en grafkammare innehåller denna tre» hvilka
äro förenade med hvarandra genom gångar uppåt och
nedåt. Den understa kammaren är sprängd djupt ned i
terrassbottnen, 102 fot under pyramidens bas, och en
320 fot lång gång förer ned till den. Den mellersta
anses vara konungens gemåls grafkammare. Den till
sin anläggning vigtigaste är dock den öfversta
kammaren, ett rum af 17 och 19 fots bas och 34
fots höjd. Mö glattslipade granitblock, lika den
öfriga granitbeklädnaden i denna praktfulla kammare,
bilda taket. Herodot berättar, att Cheops var en
hänsynslös tyrann: han lät stänga alla tempel,
inställa de sedvanliga offren och utfärdade
en befallning, att alla egyptier skulle arbeta
uteslutande för hans räkning. Derefter skildrar
han de oerhörda ansträngningar, hvilka den nämnda
pyramidens uppförande tog i anspråk. En afdelning
af arbetsstyrkan måste bryta ut stenblock ända
till tjugo fot ur de arabiska bergen och släpa
dem till Nilen, en annan föra dem på fartyg Öfver
’floden, der de mottogos af andra, som befordrade
dem vidare till de så kallade libyska bergen. Under
färden till byggnadsplatsen förde en fjerdedels
timmas väg genom en gång, som måst göras i berget,
och på hvilken nedlagts tio års "arbete. På sjelfva
byggnads-platsen arbetade etthundratusen menniskor,
hvilka aflöste hvarandra hvar tredje månad. Tio år
åtgingo endast för anläggandet af en sluttande väg upp
till den plats, der pyramiden skulle byggas. Vidare
användes tio år till uppförande af den upphöjning, på
hvilken pyramiden skulle stå, och för grafkam-rarnes
byggnad. Slutligen fulländades under de följande
tjugo åren sjelfva pyramiden.
Den dernäst största pyramiden är uppförd af Cheops
efterträdare, Schafra eller Chefren, som Herodot
kallar honom. Då han, liksom företrädaren, höll
folket i träldom och stängde templen, så afskydde
honom folket; och dessa begges namn voro äfven i
senare tider så förhatliga för egyptierna, att de
högst ogerna uttalade dem.
Man kan komma in i pyramiderna, men det är ytterst
besvärligt. Först måste sanden bortskaffas, som
hopat sig framför den trånga ingången, sedan är man
nödsakad att taga af nästan alla sina kläder, emedan
man eljest icke skulle kunna uthärda den förskräckliga
värmen inne i pyramiden. En mängd flädermöss flaxa
kring den inträdandes hufvud, och den första gången
är så trång, att man icke kan gå upprätt uti den;
sedan kommer en andra, som är så låg, att man måste
krypa framåt i mörkret på händer och fötter. Slutligen
hinner man fram till den lilla grafkammaren, och då
tänder vägvisaren sin medförda fackla. Der finnes
ingenting annat att se, än de nakna stenväggarne och
en tom stensarkofag. Och det ser ut på samma sätt
i alla pyramider. De balsamerade liken af konungar,
hvilka med all säkerhet trodde sig få hvila i dessa
gigantiska stengrafvar till tidernas sista dag,
hafva af egyptierna redan långt före detta blifvit
utkastade.
En af det gamla Kemis (Egyptens) vise har uttalat
en så lydande profetia: »Kemi! för kommande slägten
skola om din religion endast fabler blifva i behåll;
och om din fromhet skola för de otrogna blott väldiga
ruiner bära vittnesbörd. Främlingen skall herrska
öfver dig, och den heliga floden skall rulla sina af
blod vanhelgade vågor mot dina stränder, och af de
döda skall man finna flera, än af de lefvande.»
Och den profetian har blifvit verklighet.
Det gamla Kemi-landets djuptänkta reiigion har för
de hemlighetsfulla symbolernas skull blifvit kallad
rå djurdyrkan, och främmande inkräktare hafva härjat
faraonernas land, som den välsignelsebringande Nilen
fordom gjorde så fruktbart. Perser, greker, romare,
araber och turkar hafva herrskat öfver detta land och
hafva under två och ett halft årtusende sökt att så
mycket som möjligt utplåna det gamla Kemis heliga
minnen. Kom så året 1798. Den franska republiken
beslöt att Egypten skulle eröfras. General Bonaparte
ditsändes med 30,000 soldater för att verkställa
beslutet.
Efter att hafva trotsat öknens alla fasor, törst,
hunger och sjukdomar, ’träffar den franska hären
slutligen vid byn Embabeh i närheten af pyramiderna
tiotusen mamelucker, anförda af Murad Bey, och ett
af tjugotusen janitscharer försvaradt läger.
Nicander har i en hans stora skaldskap värdig dikt
förherrligat detta slag. Låtom oss anföra en del af
detta skaldestycke:
"I atlastältets skygd de Mameluckers Förste, Den
stolte Murad Bey, så tankfull, sitter än.
Hans öga blickar djerft mot Cairos pyramider. -
Han ser, hur solens blick, hvars heta, gyllne pilar
Re’n sjunkit ner i vesterns ljumma famn,
I varm förtjusning än på jordens jätte hvilar;
Fast, sedan tusen år, den jätten glömt sitt namn.
Han ser en mörk gestalt på murens purpur sväfva –
(Och fruktans rysning känns hans nerver genombäfva -)
På pyramidens vägg han ser en man. Och mannen växer -
fort, som dödens säd i striden: Han blir så stor -
så stor–––-Och hela pyramiden
Till skugga snart förvandlar han.
I samma stund, långt bort från Murads granna skaror,
En liten Corporal stod, blek, på öknens fält.
–––––––––.––––-jjan sade till sin här:
"Oss fyratusen år från denna höjd betrakta: I morgon
segre vi - Ert mod vår borgen är." - Det var ej många
ord; nog af - de modet stärkte, Och pyramiden brann
- och,Galliens här det märkte; Men endast Murads
blick den stora skuggan såg. Snart hela öknens rymd
i nattens armar låg.
Men det blef dag:
Det hölls ett slag Yid Cairos pyramider.
Hur det gick till, i En hvar, som vill,
Kan läsa, bland Historiens strider.
Och Solen, dagligt trött af jordens kif och krig,
Sitt öga lyckte till, att litet hemta sig; Hon sett
för mycket blod på sista färden. Vidt hän i öknen
flydde Murad Bey -
Och hvar han hamnat, vet man ej. - Hvart Bonaparte
tog vägen känner verlden."
Med fuh1 tillförsigt kan man säga, att om pyramiderna
endast hafva att motstå tidens härjningar, så skola
lika många årtusenden, som de sedan deras tillkomst
gångna, se dessa forntidens jättar qvarstå och tala
till kommande åldrar följande ord på sitt stumma
språk: »Allt fruktar Tiden; men Tiden fruktar
pyramiderna!»
lombonttonn och dveryfalket J£kh» i jjlfrikz,
(Ur doktor Georg Schweinfurths reseskildringar.)
Ivarhelst man träffar två eller tre egyptier
församlade, så kan man utan risk slå vad om att de
tala om marknadspriser och handelsangelägenheter. Helt
annorlunda är förhållandet med Nubiens verkligen
romerska befolkning. Hur mången gång har jag icke,
lutande mig öfver relingen på min farkost, lyssnat
till mina roddares samtal. Den ene talade om
kalifernas lysande stad, den andre om det
storartade i Suez-kanalens anläggning, eller om de
franska fartygens storlek och vackra byggnadsform.
Alla stora tilldragelser väckte deras hänförelse,
allt som tilldrog sig i verlden syntes intressera
dem. Jagt- och krigshistorier utgöra vanligen deras
älsklingsämnen, men i ännu högre grad berättelser om
folk- och djurlifvet i Afrikas inre trakter. Enligt
mina nubiers uppgift, kom Nilfloden, på hvilken
vi far-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
