Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mombouttous och dvergfolket i Akka i Afrika. (Ur doktor Georg Schweinfurths reseskildringar.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
83
dades, från den ocean, som omgifver Afrika, och förde
oss nu till det land, der det så ofta omtalade och
oftast tvifvel underkastade dvergfolket bodde.
Söder om det land, der Niams-niams bodde, fanns ett
annat land, sade de, som beboddes af dvergar, hvilkas
skägg var så långt, att det räckte till knäet. Vidare
berättade de, att dessa dvergar, väpnade med spjut,
smögo sig under elefanterna, genomborrade deras
buk och gjorde sig genom sin vighet oåtkomliga för
djurens försvarsförsök.
För min egen del var jag fullt öfvertygad, att dessa
dvergar voro någon slags fantasivarelser, och utan
att vidare fästa mig vid dessa sagor, färdades jag
fram genom oräkneliga lundar af bananas, som betäcka
den kuperade marken. Öfver denna milda grönska reste
sig här och der någon af skogarnas majestätiska träd,
höjande sina kronor mot skyn, medan i dess grenar
den gråa papegojan med sin purpurröda stjert långsamt
gungade fram och tillbaka.
Slutligen anlände "vi till mombouttous-stammens
land. Det är i norr begränsadt af Kibali och
Gödda och slutligen af Ouellé, som förenar dessa
båda strömmar. Mombouttous är ett nobelt folk, äga
mycken national-stolthet- samt stå långt framför sina
grannar. De äro begåfvade med en. intelligens och en
omdömesförmåga, som få afrikan are besitta. Deras
industri har skridit långt framåt. Här, likasom
öfverallt i Afrika, förstå de icke att sammanfoga
träd, utan arbetas stolar och bänkar af ett enda
stycke, och kunna dessa i allmänhet täfla med det
elegantaste och modernaste hos oss.
När de rika männen icke äro på j ägt eller i krig,
lefva de ett sysslolöst lif. De tillbringa morgnarna
med att ligga utsträckta på sina bänkar och röka sina
pipor i skuggan af något träd. Mot middagen församla
de sig i stora salar och spraka med sina vänner samt
gifva kraft åt sina ord med lifliga åtbörder. Under
denna tid sysselsätta sig qvinnorna med hushållet
eller odla jorden, uppsamla dess afkastning eller
förvara den. Smidet sysselsätter uteslutande mannen;
men träsnideriet utföres af båda könen.
Dessa i så många . afseenden framstående mombouttous,
uppriktiga som vänner, och fruktansvärda som
fiender, hafva i ett fall en förfärlig vana - de äro
menniskoätare. I de delar af Afrika, der man äter
menniskokött, är hos mombouttous smaken härför mest’
utpräglad, och man gör ingen hemlighet deraf. På
en bakgård såg jag en gång qvinnor sysselsatta att
sönder stycka en menniskokropp, och på ett annat
ställe såg jag ett par armar och händer upphängda
till rökning. De fiender, som falla i strid, uppätas
på stället och fångar medföras för kommande behof.
Konung Mounza är den förnämste af de konungar,
som styra mombouttous båda riken, och då jag begaf
mig till hans residens, förvånades jag verkligen
af denne regents kungliga låter och majestätiska
uppträdande. Utan att visa den ringaste nyfikenhet
värdigades han att helt nådigt mottaga mig, och
det var af honom jag fick bekräftelse på att ett
dvergfolk verkligen existerade. När nu mina tjenare
härtill berättade, att de hade mött dylika varelser,
bad jag att de måtte föra en sådan till mig-, men man
svarade mig, att dessa små menniskor voro särdeles
skygga och mycket svåra att få fatt uti. Men en
morgon hörde jag utanför mitt tält starka utrop
af förtjusning, och då jag frågade efter orsaken,
fick jag veta, att min förare Abd-es-Såmate lyckats
fånga en af dvergmännen. Snart såg jag huru Såmate kom
springande, bärande på sin rygg en besynnerlig liten
varelse, hvars hufvud skakade konvulsiviskt och som
kastade förskräckta blickar omkring sig; den stackars
dvergen trodde förmodligen att hans sista timma var
slagen och att han nu skulle blifva uppäten. Såmate
satte emellertid sin börda på ett hederssäte och den
kungliga tolken ställde sig bredvid honom. Jag hade
således framför mig en lefvande bild af detta folk,
hvarom traditionen visste att berätta redan för
årtusenden tillbaka.
Utan att förlora en minut gjorde jag nu ett utkast
till dvergens porträtt under det jag riktade till
honom oupphörliga frågor. Det var med största
svårighet man kunde få honom att hålla sig stilla;
genom att öfverösa dvergen och tolken med gåfvor,
lyckades dock detta.
Dvergens namn var Adimoukoti; han var chef för en
liten koloni, som var bosatt en half mil från det
kungliga residenset; ty konung Mounza, som vill
omgifva sitt hof med så många märkvärdigheter som
möjligt, har öfvertalat ett helt slägte af dessa
pygméer att bosätta sig i hans närhet. Adimoukou
förtäljde vidare, att hans folk kallar sig Akka.
»’Hvar är ditt land beläget?»» frågade jag, alltjemt
genom bemedling af den kungliga tolken, som konung
Mounza öfver-låtit till min disposition.
»En dagsresa dit», svarade han och pekade mot söder,
»och man är hos Moumméri, ännu en dagsresa, och man
hvilar hos Nalobé, på den tredje är man i Akkas,
i den hitåt närmast belägna byn.»
»Huru kallar du ditt lands närmaste strömmar?»
»Nalobé, Kamérika och Eddoupa.»
»Äro de lika stora som Ouellé.»
»Nej, strömmarna äro små och falla ut i Ouellé.»
».Äro ni ett enda folk eller äro ni delade i
stammar?»»
Adimoukou gjorde en cirkelrund rörelse med sina armar,
hvarpå han gjorde små af delningar för hvarje stam.
»Huru många konungar hafva ni?»
»Nio», sade han; »men jag vet icke namn på flera än
Beddéc, Gålima, Tindaga och Mazembé.»
»Hvad ar?» ... så ämnade jag börja en ny fråga.
"Hvad är det, hur är det, har ni?" . . . upprepade
han af bry tände och helt ironiskt, derpå gjorde han
ett vigt skutt och var ett långt stycke borta ifrån
mitt tält.
Men åter blef han fångad, och nya utrop af triumf
och ny oro å Adimoukous sida, hvarpå vi slutade med
att anhålla, det han måtte dansa en af sitt lands
krigsdansar. Under min resa hade jag sett många
dylika dansar; men denna öfversteg allt hvad jag
dittills skådat, ty Adimoukou utvecklade den mest
förvånansvärda vighet. Den åldrige chefen med sin
trinda mage, korta ben och kutiga’rygg, hoppade,
skuttade, flög och kastade sig med ett uttryck på en
gång så tokroligt och omvexlande, att vi nästan blefvo
halfdöda af skratt och jag frågade mig, huru en gång
jättarna hade kunnat strida mot dylika varelser.
Adimoukou blef emellertid nöjd med sitt besök. Då
jag lät honom förstå, att jag skulle vilja se flera
af hans folk, kom han följande dagen i temligen stort
sällskap, och sedan under mitt vistande i Mombouttous
hade jag ständiga besök af Akkas. De berättade, att
de, likasom gräshoppor, skuttande färdas öfver de
stora grässlätterna, nalkas elefanterna och köra sin
pil i kolossernas ögon, utan att någonsin träffas af
deras snablar.
De Akkas, jag sett, hade alla ulligt hår och
föga skägg. Deras gestalter voro mindre väl
proportionerade, men de hade utsökt vackra händer
och deras hudfärg liknade Ijusbrändt, kaffe. Vid
hvarje ord, de säga, röra de händer och fötter,
under oupphörliga skakningar på hufvudet, som gifva
dem utseendet af ett litet muntert och lustigt folk.
Fore min afresa från Mombouttous fick jag af konung
Mounza i utbyte mot en hund en Akka. Detta var en
sjuttonårig yngling med namnet Nsévoués. Jag har
förlorat mina uppsatser angående Akkas språk; men
hvad Nsévoués beträffar, lärde han på halftannat år
blott några få arabiska ord. Han berättade för mig,
att Akkas voro jägare och oöfverträffliga i att
förfölja och uppspåra villebråd. Till husdjur äga
de blott fjäderfän - i Pompeji såg jag en mosaik,
’som föreställde en by tillhörig dvergar, och dessa
dvergar s boningar voro också omgifna af fjäderfän.
Hvad Nsévoués angick, behandlade jag honom väl,
han fick äta vid mitt bord och var mig med sonlig
kärlek tillgifven. Jag hade hoppats att frisk och
sund föra honom med mig till Europa; men, till följe
af det förändrade lefnadssättet eller genom klimatets
inverkan, dog han i Berber af en slags kronisk rödsot,
efter .att hafva vistats hos mig ett och ett halft
års tid.
De sista sex månaderna af sitt lif växte han icke så
mycket som en linie och jag är öfvertygad, att han
aldrig skulle blifvit längre än tre fot.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
