Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dalarnes adel i hvardagslag. Anderson-Edenberg - Kaffebönan. Qvasikulturhistorisk skiss. Karl Wetterhoff
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
87 Om sålunda på det i Mora boende folket, skärskådadt
på nära håll i egenskap af Dalarnes adel, kan tillämpas
den gamla satsen: »ingen herre är stor i sin
kammartjenares ögon», så har detta folk öfver hufvud
taget dock så många solida egenskaper, i betraktande
af de förhållanden, hvarunder det lefver, och visar
så stor sträfsamhet och omtanke i sina dagliga bestyr
och så mycket vaksamt intresse i fråga
om allmänna ange-lägenheter samt så varm kärlek till frihet och
sjelfständighet, en gammal, god, svensk bondedygd,
att det ännu häfdar sin plats i främsta ledet bland
våra skilda ortbefolkningar och är än i dag en värdig
representant för vårt vackr. ste folkminne.
Anderson-Edenberg.
Kaffebönan.
Qvasikulturhistorisk skiss.
slutet af trettonhundratalet öfVerfördes till Arabien
från det abyssinska landet Kaffa, en liten böna,
stammoder till mockakaffet, från hvilket sedermera
allt kaffe i olika verldsändar, Java, Brasilien
o. s. v., i rätt nedstigande linie leder sitt
ursprung. En österländsk sägen berättar följande om
den första uppkomsten af kaffedryckens bruk:
En eremit hade i Abyssiniens berg, fjerran från
verldens buller och äflan, sökt sig en håla, för
att der föra ett ensligt lif fullt af försakelse
och begrundan. En getherde med sin hjord voro de
enda lefvande varelser, som stundom besökte den öde
nejden. Eremiten, han som andra, kunde icke undgå
att iakttaga det drag af putslustighet, som genomgår
hela getslägten, ända från bockfar till de små nyfödda
killingarna. Kedan de gamle grekerne hade ju i Faunen,
menniskobocken eller bock-menniskan, funnit en typ,
grundad på samma iakttagelse. Emellertid hade eremiten
märkt, att getterna, isynnerhet vid vissa tillfällen,
voro mer än vanligt lifvade och älskvärda. Han
frågade herden om orsaken härtill. Denne svarade,
att getternas muntert bräkande samspråk och glada
lekfulla lynne synbarligen stegrades efter förtärandet
af en der i trakten växande busk-växt. Eremiten
synes icke ännu hafva varit nog rotfäst i sitt
förakt för lifvets njutningar, för att kunna försaka
bekantskapen med en växt, som kunde en så kraftig
verkan åstadkomma. Den anvisade buskväxten bar
en frukt snarlik bruna körsbär. Eremiten smakade
härpå, men köttet var bittert och gjorde honom icke
synnerligen gladare. Emellertid fann han i hvarje
bär två halftrinda kärnor vända med flatsidorna
mot hvarandra, och han sökte i att tugga på dessa
en oskyldig tröst öfver sitt svikna hopp, ja, han
tyckte till och med att den egendomliga garfsyran
i dessa kärnor gjorde honom godt. Men äfven en
eremit kan ledsna på den tarfliga njutningen att
tugga på ett par råa kaffebönor, och han kastade
dem slutligen på elden .... Hvad nu? .... Hvad var
det som stack eremiten i näsan? .... Jo, det var den
första brända kaffeböna i verlden. Ti, som tillhöra de
tusental millioner menniskor, som i söder och nord,
i århundrade på århundrade, njutit välsignelserna af
eremitens lyckliga ingifvelse, icke kunna vi undra
på att blotta doftet af den första brända kaffeböna
på eremiten utöfvade en verkan, som ögonblickligen
bekräftade getternas vittnesbörd och riktigheten
af herdens förmodan. Som sagdt: eremiten blef glad,
han blef till och med upprymd, men, ensam som han var,
hade han intet aflopp för sin meddelsamhet. Icke kunde
han bräka och hoppa med getterna i ödemarken. Han
kände att han hade en annan sändning att uppfylla
här i lifvet, än att tvina bort i en bergshåla. Och
för öfrigt, huru skulle han kunnat stanna här äfven
om han velat? Han hade ju ingen kaffepanna! Den
stora upptäckten var gjord, det intygade eremitens
luktorgan, men då han tuggade den brända bönan,
ville icke hans mun till fullo bekräfta näsans
vittnesbörd. Endast kaffepannans uppfinning, en idé,
som redan, ehuru dunkelt, föresväfvade honom, kunde
fullkomna betydelsen af kaffebönans upptäckt. Eremiten
tog med sig så mycket bönor han kunde bära och lemnade
Abyssinien, för att öfver Eöda hafvet begifva sig
till staden Mocka i Lyckliga Arabien, som nu skulle
hafva förvärfvat sig detta namn, om det ej redan från
fordom varit så benämndt.
Det blefve alltför vidlyftigt att härifrån
följa kaffebönan på dess vidare vandring utöfver
verlden. Till en början följde hon profetens fana på
dess segertåg, men då de vesterländska folken satte
en dam för den islamitiska folkströmmens vidare
framträngande, gick kaffebönan öfver till
kristendomen, dock utan att blifva mohamedanismen
otrogen. Så uppnådde hon ett verldsvälde, som hon
likväl måste dela med tebusken, och i hvilket
hon öfverträffas endast af den allherrskande
tobaksplantan.
Araben i sitt tält, karavanen i öknen, lappen i
sin kåta, sjömannen, som plöjer verldshafven, och
fiskaren, som under vinterstormarna rider för ankar på
Nordsjöns bankar, alla hemta de styrka, vederqvickelse
och tröst ur samma lilla böna. Storsultanen i sitt
harem, med benen i kors på sin divan, känner ingen
högre njutning, än den finmalna mocka, liknande en
svart välling, som han dricker ur en liten kopp,
till formen såsom skalet af ett stympadt ägg i en
äggkopp. En gammal gumma, skröplig och fattig, har,
medan hon väntar på förlossaren, ingen annan timlig
njutning öfrig, än den lilla kaffetår som hon kokar
på sump, klarar med skinn och dricker på bit. För
gastro-nomen, som vid bordet anlitat konsiens och
naturens alla tillgångar till förmån för sin gom,
återstår ännu efter uppstigandet en njutning, nämligen
kaffekoppen. En fattig sömmerska, som med träget
arbete förtjenar ett knappt bröd, doppar detta i en
kopp kaffe och finner häri sin förnämsta näring och
enda förfriskning/ Man kunde fortsätta snart sagdt
i det oändliga, utan att uttömma detta ämne.
De, som af ekonomiska betänkligheter anse för
en national-förlust bruket af allt sådant som en
kärleksrikt alstrande natur frambringar menniskan
till en förhöjd lifsnjutning, borde för konseqvensens
skull gifva sig till eremiter i en öken, der ingen
kaffeböna växer. Mera grundade skäl torde då finnas
för den af mången hysta misstanken, att den välsignade
drycken befordrar ett moraliskt lyte som kallas
»sqvaller». Isynnerhet påstås äldre fruntimmer
vid så kallade »kafferep*» vara underkastade .så
beskaffad inflytelse af kaffet. Men denna misstanke
är antagligen till en del ogrundad. Det är alls icke
bevisligt att tungan blir skarp i den mån hon blir
rörlig, och det är icke omöjligt att kaffet, som
lifvar till meddelsamhet, derjemte verkar fördelande
på gallan.
Från det enskilda lifvets område har kaffet sträckt
sitt inflytande vida ut i det offentliga, såväl det
litterära som det politiska. Toltaire var, såsom
bekant, en stor vän af den doftande drycken, och
gent emot dem som påstodo att kaffet var ett gift,
nämnde han vid åtta tio års ålder sig sjelf såsom
ett lefvande vittnesbörd om att det åtminstone var
»långsamt’dödande». I det latinska qvarteret i Paris
finnes ännu i dag ett gammalt Café som bär Toltaires
namn och som ofta skall hafva besökts af filosofen
från Ferney. Yid den tiden började ur kaffehusen
icke blott litterära, utan äfven politiska klubbar
att bilda sig. Man vet hvilken rol dessa sedermera
spelade i den stora franska revolutionens blodiga
drama. Caféerna i Paris äro ännu i dag konspirationens
härdar, huru dessa än må vara dolda bakom spegelglas
och förgyllningar, smink och siden, dagdrifveri och
flygtig äflan, uppenbar liderlighet och skenbar
liknöjdhet. Under kommunens dagar var just det
svenska caféet, Café Snede vid Boulevard Montmartre,
de herrskande revolutionsmännens högqvarter, och der
midt emot på Café Madrid var under kejsardömets sista
dagar ett stamhåll för de oförsonlige. Intill 1869,
då Gambetta med hast började stiga mot maktens höjder,
såg man honom här dagligen omgifven af sina politiska
vänner. På de mera aflägsna boulevardernas caféer
öfvergår drägten småningom till arbetarens blåa blus
eller mössan och förklädet, som bäres af qvinnan af
folket, men här brinner elden på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
