Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Estrid. Berättelse af Emilie Flygare-Carlen. (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
90
»Jaha, de duga allt. Men jag skulle säga, att fast
grefven icke tordes hafva inne hos sig så många
blommor, kunde han allt stå ut med ett par tre
stycken. Sjelf ville han inte förstöra buketten,
men tänkte, att fröken kanske så nätt kunde draga ut
ett par, som jag fick bära tillbaka."
Huru Estrids kinder nu brunno! De blommor hon
lossade och försigtigt inlade i ett pappershölje,
måste medfört en god del af denna hetta, som
från kinderna sträckte sig ända till de darrande
fingerspetsarna. Och kanske fick den hvita rosen en
daggperla i sin kalk.
»Se här, lille Håkan, kläm icke omslaget. Och säg din
husbonde, att jag beder Gud för hans tillfrisknande. -
Han är så god!»
»God, ja, kära fröken, det är han visst. Hvarenda
själ på godset älskar honom som sin bäste vän, och
barnungarna komma xityrande alldeles som en skock
sparfvar, då han rider förbi. Och dör han, så dör
jag med.»
»Ack, vi få bära så mycket, och om du, mitt barn,
det Gud bevare dig ifrån, förlorade din beskyddare,
då måste du komma till mig.»
»Nå, det var konstigt, att fröken och grefven skulle
hafva samma tanke. - ’Gråt inte’, sa’ han, för ett
par dagar sedan. ’Faller jag ifrån dig, får du en
vän i fröken Estrid.’ - Men nu måste jag skynda mig.»
Gossen sprang ut som en vind.
Yar det väl sista gången han kom på samma slags
beskickning? Visst icke, men då han infann sig för
tredje gången medförde han ej något särskildt uppdrag.
Estrid frågade med en viss förlägenhet - hon var
oviss huru hon borde göra – om grefven kanske hade
svårare nu att fördraga blomsterdoft.
»Det kan jag ej säga, men då jag ville veta, om jag
skulle begära några rosor tillbaka, så svarade han:
’Nej, min gosse, men om fröken sjelfmant skickar
några, akta dig då väl, att bladen icke få någon
skada.’»
Estrids bryderi och öfverläggning varade ej
länge. Oaktadt hon fullkomligt väl förstod, att
det nu var en helt annan handling att dela gåfvan,
delade hon den dock. När gossen var borta skyndade
hon att gömma sitt ansigte i soffdynan, och då hon
reste sig, var den fuktad af tårar – skulle de båda
glädje eller sorg? Hon visste det ej.
Från den dagen kommo -ej några Floras barn, förr
än på sjelfva resmorgonen, den 3 Augusti, då Estrid
med assessorns skulle återvända till Hellefors, dit
grefven om fjorton dagar var att förvänta, ty han var
nu utan all fara. Denna morgon återsyntes pilten,
medförande icke allenast den vanliga tributen,
utan äfven en biljett af följande lydelse: »Bästa
fröken Estrid!
Doktorerna tro sig hafva räddat mig, och jag motsäger
dem icke. Men min enskilda öfvertygelse är, att den
blomsterkur, jag sjelf uppfann, har haft väsentligaste
delen i den goda utgången.
Jag har icke hyst den önskan att Mr taga afsked
af fröken^ Estrid. Jag är ännu icke en presentabel
man. Om två veckor träffas vi åter.
Manfred.»
Nog tyckte Estrid nu, att det ändå lönade mödan att
glädja sig.
XIV. P*å, Hellefors vidL solsken.
Det var en förtrollande vacker
augustiförmiddag. Hellefors var just icke något
jordiskt paradis, men två personer, som nu stodo vid
hvarandras sida, funno i den vackra solbelysningen så
väl det gulmålade huset, med dess täcka anläggningar
rundt omkring, som den närbelägna behagliga skogen,
genomskuren af väl hållna gångstigar, särdeles värda
att betrakta. Detta kom måhända företrädesvis deraf,
att de undveko att betrakta hvarandra der de i samma
herrliga belysning säkert utgjorde taflans vackraste
parti.
Svårt är att säga, huru, under de två dagar, som
förflutit efter grefve Manfreds ankomst, det icke
för honom och
Estrid varit möjligt, att, ens på aflägsnaste sätt,
råka in på den förtroliga stig, der de först började
sin bekantskap. Då förekom det dem båda, som om denna
bekantskap tillhörde en förfluten tid, nu deremot
kände de sig främmande, tillbakadragna och förlägna;
några häntydningar på det förut passerade gjordes ej,
och den så kallade llomsterlmren tycktes fullkomligt
hafva öfverlefvat sin blomning.
I dag skulle de för första gången promenera utan
sällskap, ty assessorn var på en affärsresa och fru
Charlotte upptagen af stort syltningsbestyr.
»Gå vi ut åt allén eller skogen?» frågade Estrid. »Den
sednare torde trötta herr grefven.»
. »Trötta mig! Jag är ju nu fullkomligt frisk, och
väljer skogen par préférence, både för skuggan och
hoppet, att fröken Estrid der i lugnet behagar berätta
mig något litet om den nya brefvexlingen. Då vi förra
gången råkades, var fröken mindre förbehållsam.»
»Det kom deraf, att herr grefven då icke var så
inhöljd i värdighet.»
»I fall fröken behagar föregå med exempel, så
försäkrar jag, att sjukdomen hos mig icke utplånat
ringaste del af hvad som fore den väckte mitt
intresse.»
»Men det har synts så! ...»
»Så, skulle äfven jag kunna utropa. Men alltsammans
kan ju förklaras deraf, att vi båda varit osäkra
om den mark, vi vid återseendet beträdde, var den
säkraste. Då ni lemnade badorten, hade vi ej stått i
personlig beröring på tre hela veckor, när vi dertill
summera ytterligare fjorton dagar, utan någon annan
slags beröring, än minnet, så få vi häraf» - hans
ansigte upplystes nu af ett mildt leende - »en summa,
som på olika sätt kan uttydas . . . synnerligast om vi
lägga till en visserligen narraktig, men också sviken
förhoppning, som jag gjorde mig, om möjligheten af
två skrifna ord till svar på en viss afskeds-biljett.»
»Grefve Manfred!» - Estrid blef fullkomligt
purpurröd. - »Jag hade gerna velat skrifva - men hade
det passat?»
»Yi lemna det ämnet, tror jag.»
»Men jag kan ej frigöra mig från tanken, att grefve
Manfred är missnöjd.»
»Icke nu, då vore jag otacksam, dessutom är jag mycket
belåten öfver att slippa heta herr grefven i hvarje
stund. Men huru går det nu med förtroendet om de bref,
som åtnjöto rättigheten att vara passande?»
Estrid såg på honom med sina djupa sköna ögon,
i hvilka en hel uppenbarelse af renhet och älsklig
blygsamhet låg. »Är det ädelt», sade hon, »att bringa
mig till ledsnad öfver en sak, som mitt samvete
fordrade och som jag hoppades skulle vinna sympati
af den som redan visat mig förtroende.»
»Nej, nej, det var icke ädelt, glöm det! Jag kan sätta
mig in i förhållandet under detta möte och inse,
att, utom den makt ni utöfvade, han-skulle kunnat
göra hvad som helst. Han dolde ju telegrammet för
sin hustru! Något, som endast kan finna förklaring
i hans fullkomliga sinnesfrånvaro.»
»Ja, den var i sanning stor, det ... det vet också
ni... Han tillstod.....»
Grefven nöjde sig med ett frågande ögonkast.
»Han tillstod, att han, sent på aftonen, genom en
skugga, som generade honom, blifvit hindrad att
fortsätta en ovärdig promenad.»»
»Huru!» utbrast grefven häftigt, »han skulle ...»
»Trott sig igenkänna den, som hindrade honom i sin
dårskap.»
»Säg, i den skymf han vågade mot en qvinna, hvars
boning borde varit honom helig. Men, för Guds skull,
fröken Estrid, vidrör aldrig detta ämne! Jag lärde
känna mera af mitt eget väsende, den natten, än hvad
jag dittills kännt.»
- »Se här», sade Estrid hastigt. »Jag har
tagit brefven med mig.»
»Åh, ni vill låta mig läsa dem!» Hans ögon fingo
plötsligt ett helt annat uttryck. »Ni har då fullt
förtroende till mig?»
Hennes svar bestod i att räcka honom n:o l, som hon
emottagit dagen innan hon lemnade badet. Det lydde så:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
