Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I Habo för sextio år sedan. Ungdomsminnen af Onkel Adam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
98
var en lycklig man denne författare, ty han visste
att arkivexemplar af lians skrifter måste ligga ända
till framtiden qvar i de publika biblioteken.
När han dog gjorde han det i den säkra förhoppningen
att efterverlden skulle göra honom rättvisa - detta
skedde äfven, ty efterverlden - glömde honom.
Det mest praktiska är slutligen att lefva i sina
minnen. De äro magasinerade rikedomar, som aldrig taga
slut eller utslitas eller förstöras af rost eller mal,
eld eller vatten.
Det fanns en gång en mycket sparsam herre, som aldrig
lät elda sitt rum, fastän han ägde rätt försvarliga
vedkubbar; men när han tyckte det var kallt, så
uppvärmde han det stelnade blodet genom motion. Han
bar nämligen sitt vedförråd från källaren upp på
vinden och från vinden åter ned i källaren, och han
höll sig varm, utan att en enda vedpinne gått åt under
många år. Detta var en man, som lekamligen höll sig
varm med detta samma lass ved, som han händelsevis
förskaffat sig för tjugu år sedan, - liksom det finnes
menniskor som på lika sätt bära på sina minnen och
derigenom hindrar själen att stelfrysa.
Man kan ej neka att sättet är både helsosamt och
ekonomiskt. Man får sig på detta sätt en hel samling
af glädje och lycka. Man har allt hvad som gladt
hjertat qvar i minnets trogna vård; man bär på sin
barnafröjd, på sin ungdoms illusioner och på sin
mannaålders så kallade realiteter - nog af, man släpar
på ett helt långt lif, från källaren till vinden,
och när arbetet slutar slår hjertat sina slag lika
friska, som då man i barndomen jagade en fjäril -
i ungdomen ett ideal eller i medelåldern efter ära
och lycka - alla lika bevingade och flygtiga.
Till denna klass höra många »hederliga och förståndiga
män», som bära förnöjsamheten i sin egen själ och
som upphört att låna sin lycka af andra - och ännu
mindre att röfva den till sig från andra.
Om man alltför noggrannt håller sig till det
närvarande, skulle man få mycket att förarga sig
öfver - ville man försöka att hoppas på framtiden,
så skulle man oupphörligen blifva snopen öfver huru
hoppets inkarnation eller öfvergång i verklighet
gifver motsatta resultat mot dem man väntat; ty det
är i alla fall harmligt att hafva gillrat för att
fånga en näktergal och sedan upptäcka att man fått
en kråka i stället. Nej, tacka vill jag minnena;
det som var en sångfågel är det ännu, och åt kråkan
skrattar man sedan hon blifvit riktigt burtam.
Jag kan ej neka till att mina minnen äro mig kära -
att jag många gånger, i stället att offra dem åt
lågorna för att blifva till stoft och aska, burit
mig varm på dem.
Dessa minnen äro alla liksom sammanvuxna med vissa
platser. De hafva alla sitt olika staffage, der de
utgöra det, som gifver lif åt täflan. Det är en
samling »Grupper och personnager», som inom hvar
sin ram, omgifna af ett för alla olika landskap,
utgöra mitt lilla kabinett af minnesteckningar,
klara eller skisserade, i samma mån man haft tid på
sig att utföra dem - eller försummat dem.
Ur denna krets af taflor väljer jag en. Det är en
gammal landtkyrka af trä, spåntäckt och rödmålad -
intet annat, men den är mig kär från barndomen och
jag skall strängt begränsa mig inom den tiden, jag
var tio eller tolf år gammal; - men sedan dess hafva
sextio år förflutit.
Bland mina barndomsminnen är Habo kyrka och dess
närmaste omgifningar ännu idet käraste.
Låtom oss några ögonblick besöka kyrkan. Der är icke
mycket att se och kanske ännu mindre att minnas; -
men ändå!
Habo är en gammal spåntäckt träkyrka, hvars make i
afseende på inredning jag ej sett i hela Sverige -
i en stil, som liknar en romersk arena, innesluten
af fyra träväggar. Kyrkan har ett torn, som dock står
der endast till en prydnad och till bostad för några
kaj familj er, som fäste för svalbon och gömställen
för tornsvalorna. Klockorna hänga i en klockstapel,
och ringes i tur mellan socknens hemman, så att det
klingar öfver berg och dalar.
Det yttre angaf således ej annat, än en gammal, för
sin tid prydlig kyrka på landet, omgifven med ett
så kalladt borgplank af timmer, som lemnade ingång
genom två prydligt byggda portar, spåntäckta, som
kyrkan och stapeln, men nu borta, liksom träden,
hvilka skuggade öfver grafvarna. Man har borttagit
det gamla stängslet, som passade till kyrkan, och
ditsatt en stenmur; och man har borthuggit träden
och planerat kyrkogården. Glömskan är den, som med
sin skyffel planerar och »förbättrar» allt - det
är glömskan af det gamla, som utgör utgångspunkten
för våra framsteg. »Gömdt och glömdt». - Nå väl,
det måste väl så vara!
Det inre af kyrkan är dock ännu detsamma.
Föreställom oss en aflång fyrkant, fylld med bänkar
underst och omgifven af sammanhängande logerader - en
del afsedda för allmogen, men några framme i koret,
ämnade för »herr-skaperna», de adliga, som fordom
lånade sig glans åt Habo och läto måla sina vapen på
de griljerade logerna eller burarna, som hafva allt
utseende af att vara ämnade att förses med glasfönster
inåt kyrkan.
Det fanns i början af sjuttonhundratalet en målare med
namnet Orm, som odödliggjort sig genom att öfvermåla
hela denna kyrka med bibliska taflor.
»Fader vår» i bilder äro de förnämsta.
»Inled oss icke i frestelse», föreställer en mycket
ofullständigt klädd qvinna, som verkligen bort begagna
kläder och som vinkar åt »menniskan», som likväl
står qvar med sammanknäppta händer, lika långt frän
föremålet, som i kyrkmålaren Orms tid.
»Fräls oss ifrån ondo!»» föreställer en drake med
ringlad stjert, stora läderlappsvingar och väldiga
klor, gripande efter »menniskan^, som står der rätt
trankil och ser på.
På ett par läktare i koret har troligen samme man
målat ett vapen.
Huru ofta satt jag ej som gosse och såg på detta
vapen och drömde mig in i forntiden.
Detta vapen var prydt med en turban och många stjernor
och öfverst en halfmåne, och jag bråkade min hjerna
med att tyda dessa hieroglyfer. Något om Turkiet
måste de antyda, men hvad?
Dessa i närheten af altaret inrättade loger voro
från fordom de adligas, der »sockenherrskaperna’»
sutto afskilda från det egentliga folket, som intog
parterren och sidologerna. Så var det äfven i min
barndom, fastän ofrälseherrskaperna trädt i de
adligas ställe.
Detta vapen påminner om Carl XILs tider.
Det fanns bland den tolfte Carls bussar en, som hette
Nils Wetterman. Han var född på Visingsö, som allt
sedan den lysande Brahetiden, då denna ö och en del
af Vestergötland tillhörde grefskapet, syntes hafva
stått i mycken beröring med Habo socken. Wetterman
tjenade upp sig under Carls egna ögon och var således
en tapper man, som troget delade sin konungs öden och
missöden. Han blef fånge vid Pultava, men räddade
sig med flykten från Smolensk, dit ryssarna fört
honom, men blef åter fånge i Ukraine. Ännu en gång
lyckades han, under tusen faror, fly’och inställde
sig hos konung Carl i Bender, der han deltog i
kalabaliken. Han adlades som kapten 1718 och fick,
till minne af Bender och turken, turbanen och
half-rnånen i sitt vapen.
Det är en ganska bra historia om gamle Nils
"Wetterstjerna, som låtit måla sitt vapen på två de
griljerade logerna vid altaret. Han var en sjutio års
man då han afled och efterlemnade inga barn. Ätten
utdog med honom.
Der satt dock många år den gamle väderbitne Carolinen,
som troligen på sin tid, liksom vi nu, tyckte att
verlden blef allt värre och värre, och med barsk
uppsyn blickade omkring sig i den konstiga kyrkan,
som han låtit pryda »Guds namn till pris och ära».
Hans gumma, en hedersfru, sådana som många funnits
och brukar finnas i Habo, satt i sin loge omgifven
af systrar och svägerskor, liksom majoren i sin,
omgifven af gamla kamrater och kamraters söner,
som ej satte sig förr, än den gamle kämpen »befallt»
dem sitta på bänken. Det fanns ordning den tiden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
