Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I Habo för sextio år sedan. Ungdomsminnen af Onkel Adam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
100
Den gamle komministern var en hedersman af gamla
verlden, visserligen ej någon teolog och ingen
vältalare, men han predikade för sin församling
begripligt och klart och med bilder hemtade ur den
dagliga och lokala erfarenheten och dessutom på ren,
oförfalskad vestgötadialekt, så att minsta barn
förstod honom. Han var en god predikant för sina
Habölingar, men skulle varit nästan obegriplig på
hvilken annan predikstol, än just den, i hvilken han
i många år uppträdt.
Bland hans bilder var der en, som inpräglat sig i mitt
minne, men för att förstå bilden är en habohistorisk
omständighet nödvändig.
Söderut från kyrkan låg en herregård som hette
Lindhult, och som hade en grind, hvilken åtminstone
under hela Carl den trettondes regeringstid hängde
på en hake och således föll igen af sig sjelf med
fara för den passerande att få den på benen. Denna
egenhet begagnades af den hederliga komministern i
en predikan då han sade: "Mia vänner! synna ä som
Lineltagriim (Lindhultagrinden) - när man väl kommit
igömma (igenom henne) - slår ho efter på hala». Alla
förstodo den bilden och alla måste väl i sitt sinne
djupt erkänna huru det varit något, som genast velat
slå oss på hälarna, "när vi som säkrast voro». På
dylika bilder var den gamle mannen rik - han var ett
snille i finnandet af klara och sanna liknelser -
detta barnspråk, som alla förstå, blott man ej lånar
dem från okända regioner och talar ett annat språk.
Ännu i denna tid var presten en herde i sin
församling - den patriar-kaliska makten vördades
eller åtminstone klandrades icke. Man tyckte sig
tillhöra en enda familj och hade ej kommit till
den tron, att samhällets lycka betingas af ett
oupphörligt processande om mitt och ditt,, eller att
de styrande och de styrda utgöra parter med hvardera
sina advokater. Denna patriarkalism hade dock sina
roliga sidor och ej minst i förhållandet mellan
församlingen och dess herdar.
På många ställen brukade presten att från predikstolen
gifva direkta un-
Efter den långa slutpsalmen strömmade vi åter ut i
det fria under det orgelnisten gjorde tremulanter
på den gamla orgeln, som hostade fram Napoleons
pyrenéermarsch, troligen den enda den hedersmannen
hade i sitt notförråd.
dervisningar eller tillrättavisningar. Sålunda var
det ej ovanligt att höra honom, sedan han gjort ett
några sekunders uppehåll, afbryta ämnet med: »Den
som vill sofva kan gå hem och hellre sofva i sin
säng, än i kyrkobänken» eller »Anners Petters pojke
ska låta dem, som vill höra Guds ord, vara i fred»
eller »Kyrkvaktare, kör ut hundrackanN o. s. v.
En annan gång erhölls en kurs i stafnings- eller
satsläran. En auktionskungörelse upplästes. I en
sådan befann sig t. ex. ett groft staffel Detta
kunde uppläsaren omöjligen förbise utan läste:
»Två soffor, tre sängar och två dussin »stoliar». -
Det var mer än nog på en så liten gård», tillade
predikanten. En annan gång förekom en oriktig sats -
»Efterlyses en gul hund tillhörande Petter i L. som
bortsprang förliden tisdag» - med tillägget: »det
vore väl bättre, om gubben höll sig vackert hemma på
»torpet», än ränna i bygden» o. s. v.
Detta allt var en qvarlefva från förra tider; men
det finnes dessutom många prester, som höllo riktigt
»gentila» predikningar om det »högsta väsendet".
Men en sådan var ej den gamle presten, som ansåg
sig ansvarig för sina åhörare och med värma och
i ett allbegripligt språk och med bilder, hvilka
hänvisade på den dagliga erfarenheten, verkade långt
djupare och varaktigare, än den lärdaste predikan
och det mest briljanta bildspråk om »sorgens moln
och glädjens solsken».
Aldrig kunde händt oss gossar något kärare, än då en
piga från Nygård kom med helsningar från prosten och
prostinnan, att komma till »Nygåln» och äta middag.
Man skulle tro att vår glädje kom sig af att få
god och riklig mat, såsom det brukades i det gamla
presthuset; men långt derifrån.
Dåvarande kyrkoherden prosten Martin Christian
Jungmarker var för oss ett ideal af en rätt Herrans
prest och prostinnan var vänlig, en utmärkt husmoder,
vida bekant för sina konstiga drällsväfhader och sitt
frikostiga hus, fastän hon, som illa döf, var svår
att tala med.
Jungmarker var då kanske sjutio år; men en kraftig och
hög gestalt med silfverhvitt lockigt hår nedfallande
från kalotten. Man kan när man ser bilden af Benjamin
Franklin anse sig hafva den vördige gubbens porträtt -
och många år efter min barndom, påmindes jag om honom,
då jag fick se skalden Ya-lerius. Bättre kan jag
ej teckna den älsklige gubben, som på oss hade en
så obegriplig inverkan - det låg i hans ögon något
så barnsligt gladt, så förtroendefullt, men tillika
så tänkande,
att all ungdom samlades omkring honom och med girighet
försökte att upphemta hvarje ord han sade. Likheten
med Franklin var ej blott en yttre, utan äfven
en inre.
I den tiden funnos många prester, som gladde sig
åt naturstudier.
Naturvetenskaperna hade ej ännu då genom sina
obevekliga och djerfva kon-seqvenser blifvit
fruktansvärda för teologien och teologerna. Den
nyare bildningen trängde sig ännu då in i det gamla
lägret med en jollrande glädtig-het. »Cavallo om
Electri-citeten», »Bastholms bref» och »Sturms
. betragtelse öfver naturen» smögo sig in som glada
barn i de man från den sidan icke
Habo kyrka.
(Teckning af Onkel Adam, då lian var tolf år gammal.)
väl förskansade
gamles väl förskansade läger, der anade något
som kunde störa friden.
Det märktes således ingenting hotande från
naturforskningens sida. Fastän Franklin upptäckt
åskledaren och man uppsläppt balonger fyllda med
någon sort »konstig luft». Naturvetenskapen hade
således ej hunnit till sin slyngelålder och ofredade
på intet sätt den beskedliga teologien, som endast
svagt sysselsatte sig med bibelkritiken ech alla
<Jessa försök att förlika religionen och forskningen
med hvarandrk
Jungmarker var redan för sextio år sedan en upplyst
och frisinnad prost och älskade naturstudier och allt
slags forskning, utan att deraf rubbas i sin tro.
Han hade en sal deruppe, som föreföll oss gossar som
ett inbegrepp af allt menskligt vetande. Den stora
elektriciteten - den stora magneten, som höll upp ett
skålpund - luftpumpen och en hop optiska intrumenter
hade han deruppe och visade sina nyfikna gäster.
Den gode gubben var road af att handleda oss - och
aldrig har jag hört ett föredrag mera enkelt och
tillika klart, som då han, med sitt milda, barnsliga
leende berättade oss naturens under och visade oss
sina tafvelböcker och uttydde allt. Det var något det
att få gå upp på prostens sal och få se allt detta
och höra honom och blicka in i hans genomärliga,
barnagoda ögon.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
