Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I Habo för sextio år sedan. Ungdomsminnen af Onkel Adam - Ett fosterländskt Bildergalleri. LVIII. Nils Strindlund. Pehr Thomasson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
101
Men Nygård, som var prostfolkets egen gård, ungefär
en half fjerdedels mil från kyrkan, hyste ännu flera
underliga ting.
När prosten tröttnade vid våra frågor, så slutade han
vanligen med att hänvisa oss till krusbärsbuskarna
i trädgården. Anvisningen åtlyddes genast, men långt
ifrån så gerna, som man af vår ålder kunde vänta.
När vi så troppade af, möttes vi vanligen af ett stort
grådaskigt hundlikt kreatur, som lydde namnet Palle.
Prostens son ’Fänriken’ (som det då hette) hade
under en j äg t i en "lya» på Flytteryds ägor, midt
i skogen, hittat ett litet kräk, som ännu ej »fått
ögon». Det var en valp, men en vargvalp, som togs
hem och öfveiiemnades åt en tik, som ej fått behålla
flera än ett af sina kära småbarn och derför gerna
upptog främlingen och skötte honom lika ömt, som sin
egen. Så hade han vuxit upp och var nu en halfvuxen
varg med grönaktiga, skelande ögon och rak yfvig svans
- ful till utseendet, men hjertans from och beskedlig,
Han helsade oss också med glada språng och följde
oss in i trädgården. Sådan var Palle - och inte rådde
han för att grannarnas får, kor och kalfvar hade en
afgjord fördom mot hans börd och hela hans slägt,
och sprungo för brinnande lifvet så ofta han visade
sig utom Nygårds område.
Alla voro der hans vänner, gossar som flickor, och
gamle prosten som klappade Palle när han lade sitt
hufvud i gubbens knä. Ett enda undantag fanns dock,
en, som aldrig, oaktadt alla Pålles försök, ville
erkänna vanbördingen för en riktig hund.
Det var gamle Trumf, en stor Dal-bohund för detta,
numera pensionerad gårdvar på Nygård. Han var nära
blind och döf och gikt-bruten, men förflyttade sig
alla solskensdagar ut till midten af gårdsplanen och
någon gång, men sällan, lät höra sitt grofva skall.
Trumf fick lefva och skulle lefva till sin naturliga
död, derför att han en gång i sina mannaår gripit
en som stulit prestfolkets silfver. Syndaren kom en
natt med sitt dryga knyte, då Trumf fick se honom och
i ett nu kastade omkull honom baklänges, ställde sig
gränsle öfver syndaren och grinade morrande alldeles
intill hans ansigte, hvarje gång denne försökte
en rörelse. Han måste således ligga der och röka
»tålamodets pipa» allt intill dager och folket kom i
rörelse. För denna bragd blef Trumf gårdens favorit
och fick pension till döddagar. Trumfs åsigter voro
dock stockkonservativa och han kunde aldrig fördraga
vargen, som, huru undergifvet och artigt han än kröp
fram till den gamle, alltid afsnästes med en skarp
morrning eller ett doft skall.
Vi pojkar deremot delade icke Trumfs »föråldrade
åsigter», utan lekte rätt bra och temligen oförsigtigt
med Palle,
Nils Strindlund,
som aldrig visade sig misslynt öfver om vi drogo
honom i öronen.
Palle föll, oaktadt all sin beskedlighet, ändå
slutligen ett offer för sin - »nationalitet». Han
gjorde aldrig någon skada-, men hans blotta åsyn
förorsakade hjertskrämsel hos grannarnas kreatur,
och en dag låg han dödskjuten; men ingen anmälde sig
för att få skottpenningar af prosten.
N}^gård var den tiden centralpunkten för hela
församlingen. Hög och låg - rik eller fattig, alla
mottogos vänligt och fryntligt af det gamla paret.
Der var vid den tiden en riktig väfnadsskola;
ty prostinnan hade så många väfstolar i gång,
som rummet tillät. Sjelfva prosten var den, som
uppgjorde mönstren till vackra och beständigt olika
drällsväfnader, och det är möjligt, att den så mycket
berömda drällsväfnaden i Jönköping hade sitt första
upphof på Nygård i Jungmarkerska tiden.
, Sjelfva prostgården, som då, liksom nu, låg på
en backe nära
kyrkan, var en uråldrig envåningsbyggnad med afsats på
taket - en sådan som i ett och annat fideikommissbref
från början af 1700-talet föreskrefs som manhus N
på en del fi-deikommisser i Småland, hvilket lär
t. ex. vara händelsen med Bratteborg.
Huset var dock ej obebodt, fastän det var tyst och
stilla både inne och ute. Der bodde då prostens
svärmor, en gammal hennes nåd Printsensköld, som få
hade sett ute på många år. En och annan gång hemtades
hon till Nygård i en beqväm täckvagn som hvilade på
C-fjedrar, så att mamma fick åka beqvämt. Hon möttes
då vid grinden alltid af sin »son», den silfverhårige
prosten, som kysste hennes genom fönstret utsträckta
hand med mera verklig mening, än man i vår tid skulle
vänta af en blott ceremoni.
Då skulle mamma se alla nya väfvar och alla mönster
för tillämnade, och hela slägten (som* icke var
fåtalig) var vanligen från när och fjerran samlad,
för att helsa på den gamla, troligen något ceremoniösa
och noga frun.
Grumman hade i ungdomen varit en verklig
skönhet. Öfver hennes hvilsoffa derhemma i prestgården
hängde hennes porträtt från den tiden hon var
sjutton år. Hon höll en glödande törnros mellan de
hvita fingrarna och smålog så ungdomligt glad och
lycklig, ännu sextio år derefter - från duken inom
den förgyllda ramen. Men på soffan inunder hvilade
den gamla. Ännu smålog hon, men med tunna läppar och
ansigtet fåradt af djupa veck och händer och armar
spindellikt smala och ryggen böjd af åttio års tyngd.
Så framlefde den gamla prosten med sin maka, sina
barn, barnbarn och gamla mormor många år, till dess
döden, liksom motvilligt, sprängde slägten. Jungmarker
afled vid hög
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
