Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I Habo för sextio år sedan. Ungdomsminnen af Onkel Adam - Ett fosterländskt Bildergalleri. LVIII. Nils Strindlund. Pehr Thomasson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
102
ålder-, men lians maka öfverlefde honom länge -
lion dog ej förr än 1853 vid åttiosex år, ärad och
älskad intill slutet och verksam, som alltid förr,
till dess krafterna sveko.
Intet minne finnes qvar efter dessa gamla - ej en
gång deras grafvar-, ty kyrkogården är planerad och
»uppsnyggad",
och ej en buske skyddar öfver mullen. Det är derföre
nu en gubbe lägger en minnets blomma på deras sköflade
grafvar till tack för sin ungdoms gladaste år och
för en oförgätlig bild af en gråhåring, som intill
slutet bibehöll ett barns hjerta.
Ett
LVIIL Strindlund.
Ehuruväl de svenska ståndsriksdagarnas historia
har -. hvad här särskildt bondeståndet beträffar
- att från södra och mellersta hufvuddelarna af
fäderneslandet uppvisa sina mest glänsande namn,
såsom en Nils Månsson, en Anders Danielsson, en Johan
Håkansson, en Hans Jansson m. fl., så har hon dock för
samma politiska tidskifte, på hvilket dessa lefde och
kämpade, att jemväl från Sveriges nordligare bygder
uppvisa rikdagsombud med högst betydligt inflytande på
föreliggande ärendens slutliga utgång. Namnen Johan
Longberg, Johan Eutberg och, i en senare tid, Erik
Ersson, Nils Larsson, Hörnfelt m. fl., vittna hvar
för sig tillräckligt härom. Det kan dock rättvisligen
sägas, att ingen norrlandsrepresentant alltsedan 1809,
då det för den tiden »nya» statsskicket inträdde,
inom bondeståndet haft så stort inflytande, som
Nils Strindlund,
I en vacker trakt af det mångbesjnngna Ångermanland,
SJcedom af Sollefteå pastorat, föddes Nils Strindlund
år 1792. Hans föräldrar voro hemmansbrukaren Hans
Hansson och dennes hustru Greta Hansdotter. Huru han
vid mognare ålder kom att antaga namnet Strindlund,
vet man icke; att det åtminstone icke skedde af
högfärd och förakt för fadrens namn, det kan man desto
hellre taga för säkert, som Strindlund alltid talade
om sin far med den största vördnad och sonliga kärlek.
Yi finna honom redan vid 21 års ålder som brukare
af eget hemman i Skedom. Samma år blef han hedrad
med sitt första kommunala förtroende, det att vara
fjerdingsman. År 1817 gifte han sig med bondedottren
Greta Månsdotter, och hade med henne nio barn, hvilka
alla af de omtänksamma föräldrarna uppfostrades för
jordbruket, landets modernäring, hvilken fadren alltid
älskade att framhålla icke allenast för de sina,
utan jemväl för hvar och en annan, som ansåg, att
jordbruk icke gerna kunde bära sig i dessa aflägsna
nordliga bygder. Genom sitt eget exempel visade han
dock, att äfven den norrländska jorden kan bära rika
skördar, blott hon skötes omsorgsfullt-, och den,
som i våra dagar kommer upp till Skedom och får se
huru i högsommartid åkern glimmar »med vaggande
guld» - han skall visserligen gifva den hänsofne
riksdags-veteranen rätt.
Eedan vid 31 års ålder inträdde Nils Strindlund som
ledamot af bondeståndet vid 1823 års riksdag. Ehuru
ung och nybörjare i riksdagsmannavärf, vann han
dock, så att säga ögonblickligen, sina ståndsbröders
förtroende till den grad, att han vid samma riksdag
insattes i allmänna besvärs- och ekonomiutskottet. I
alla sina anföranden vid detta riksmöte röjde
han ett ovanligt godt förstånd, för en nybörjare
sällsynt kunskap i statsförvaltningens alla ’grenar*
och en lika ovanlig förmåga af ett klart och redigt,
på sak gående föredrag. Dessa egenskaper, i förening
med en den renaste konservatism ådrog honom tidigt
konung Carl Johans uppmärksamhet, och det vill af
åtskilliga tecken synas, som skulle Strindlund såväl
vid detta riksmöte som isynnerhet vid de följande
hafva låtit sig fångas i konungens fint utlagda
garn, och derigenom i mycket blifvit narrad att löpa
regeringens ärenden. Att Strindlund dock icke gjorde
detta för belönings skull vilja vi anse för fullt
troligt, trots allt hvad hans många vedersakare
härom haft att förmäla. . Strindlund var nämligen,
såsom vi förut påpekat, konservativ af ren natur
och innerligaste öfvertygelse, och det är derför
både lätt förklarligt och lätt förlåtligt, att han
som oftast hellre gick de »återhållandes» ärenden,
än de dåtida liberales inom det stånd, han tillhörde.
Nils Strindlunds anseende och inflytande växte
med hvarje ny riksdag, och i samma mån steg han
i Carl Johans gunst. Såsom uttryck af sin monarks
synnerliga gunst och bevågenhet erhöll Strindlund
år 1831 en guldmedalj, »att å bröstet bäras», och
1840 en stor och ståtlig dryckeskanna af silfver. Än
vidare utmärkelser voro påtänkta, men konungens död
vållade uppskof härutinnan. De skulle dock komma.
Efter Oskar I:s uppstigande på tronen började de
hittills med alla möjliga medel undertryckta liberala
idéerna att ånyo söka göra sig gällande, detta desto
hellre, som frihetsvännerna trodde sig hafva i den
nye konungen vunnit en mäktig bunds-förvandt, och
nu inträdde för Strindlund en tid af svåra bekymmer;
hans lycka gick i »nedan», som en hans minnestecknare
lika skonsamt som fint uttrycker sig. Strindlund,
den oförsonligt konservative, misströstade dock icke
om seger; han väntade tålmodigt på, att den unge
konungen skulle uppvakna ur sin »dröm» - drömmen
om ett fritt land med-fria institutioner, frihet i
handel och näringar, frihet i tal och skrift.
Kom så det för hela Europa ödesdigra året
1848. Revolutionens yra grep med dånande kraft
omkring sig, tronerna började skaka :- och konung
Oskar uppvaknade ur sin »dröm». Det gällde nu åter att
inom det svenska bondeståndet hafva en kraftig, klok
och insigtsfull tronens och de konservativa idéernas
försvarare - och härigenom kom åter Nils Strindlund
i regeringens synnerliga gunst och bevågenhet. Bästa
beviset härpå är, att Strindlund mot all förmodan -
ehuru hans kunskaper och långa riksdagsmannabana
väl berättigade honom dertill - år 1853 utnämndes
till talman i bondeståndet, hvilket förtroende vid
påföljande riksdag förnyades. Vid sin afgång från
riksdagsmannavärf vet, efter 1856-58 års riksmöte,
hugnades dessutom Strindlund med Vasaorden, en
utmärkelse som, så vidt vi veta, förut icke tillfallit
jiågon svensk bonde.
Att här steg för steg följa Nils Strindlunds långa
och skiftande riksdagsmannabana, skulle föra oss för
långt. Yi vilja dock för ett ögonblick uppehålla oss
vid ett par episoder af mera framstående intresse.
Yid 1853-54 års riksdag hade regeringen
framlagt förslag om husbehofsbränningens
borttagande. Strindlund, som var en afgjord fiende
till denna handtering, hade redan vid 1840 års
riksmöte, då samma fråga också stod på dagordningen,
uttalat som sin åsigt, att bränvin hvarken borde få
inom riket tillverkas eller från utlandet införas;
»men», yttrade han då försonande, »då jag finner,
att detta icke är öfverensstämmande med ståndets
allmänna åsigt, skall jag icke bemöda mig att göra
denna åsigt gällande.» Sin egen uppfattning af frågan
behöll han dock troget, och då vid först nämnda
riksdag denna bondeståndets mest »brännande» fråga
ånyo förekom och Strindlund satt på talmansstolen,
hade han att möta tre särskilda stormlöpningar af
fribränningsvämieriia, anförda af den talangfulle och
inflytelserike Bengt Gudmundsson. Denne framställde
tre särskilda gånger (den 14 Juli, 2 och 19 Augusti
1854) förslag till af slag på regeringens hemställan,
men alla gångerna vägrade Strindlund att framställa
proposition. Ståndet förklarade för hvarje gång detta
talmannens förfarande olagligt, och frågan härom måste
således hänskjutas till konstitutionsutskottet - men
för hvarje gång gaf detta utskott talmannen rätt. Det
var en hårdnackad, hänsynslös strid, som utkämpades
under dessa minnesvärda dagar, men genom Strindlunds
orubbliga fasthet »föll bränvinet*, som ståndsbrodern
Lars Andersson i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
