Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt Bildergalleri. LVIII. Nils Strindlund. Pehr Thomasson - Lefnadsvett. Wilhelm Aurell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
103
Lund skämtsamt uttryckte sig; rned andra ord:
husbehofsbrän-liade sett sin sista dag.
Hvarje förslag till ny riksdagsordning, så vidt det
var bygdt på ståndsindelningens upphäfvande, motsatte
sig Strindlund på det allvarligaste, och han skydde
snart sagdt inga medel för att i hvad på honom kunde
ankomma möta den hotande faran. »»Allmänna val»,
yttrade han redan vid 1840 års riksdag, »»skola
tillintetgöra bondeståndets representationsrätt, på
samma gång adel, embetsmän och ståndspersoner växa
alla andra öfver hufvudet.»» Han fick dock upplefva
den tid, då det nya riksdagsskicket - det nu gällande
- genom ständernas samfällda beslut blef flyttadt från
de sväfvande frågornas område till verklighetens. Hvad
den gamle konservative riks-dagsveteranen härvid
kände, har han väl knappast anförtrott åt någon,
men man kan i någon mån spåra sig dertill, om man
forskar i riksdagsprotokollet för den 15 Maj 1841,
der Strindlund har ett vemodigt anförande, i hvilket
han, bland annat, utgjuter sig i följande klagan:
w Det är ingen glädje att tala varningens ord i
stormen. Det är kanske bättre att afträda, att i den
aflägsna fjällhyddan sätta sig ned och stilla sörja
öfver den stormtid, som måhända
är af försynen bestämd att vårt fädernesland skall
genomgå. Jag har älskat det gamla vördnadsvärda,
sjelfständiga, redliga, rättrådiga svenska
bondeståndet. Det är tungt att Öfver-lefva det,"
Yi förstå alla betydelsen af dessa en upplyst och
ärlig mans varningsord, och vi respektera de känslor
och åsigter, som frammanat dem. Men vi kunna trösta
oss med, att i och med det nya representationsskicket,
det s. k. »»bondeståndet", kom vida mera till heders
och inflytande på riksdagsärendenas gång, än det
någonsin haft förut. En enda blick på det första
bladet af de senaste riksdagarnas historia skall
öfvertyga oss härom - och en sådan blick skulle väl
också hafva varit tillräcklig att öfvertyga äfven
gamle Nils Strindlund, om han ännu lefvat.
Strindlund tog, som vi förut nämnt, farväl af
den i allmänhet både otacksamma och slippriga
riksdagsmannabanan år 1858. Hans talmanna-afsked
till ståndsbröderna lärer hafva varit mycket kallt
och formligt: Han drog sig derefter tillbaka till
privatlifvets lugn och dog på sin gård i Skedom den
5 Juni 1872, 80 år gammal. Han efterlemnade hos alla
som kände honom ett aktadt och äradt minne.
Pelir Thomasson.
^f odlingshistorien och den dagliga erfarenheten veta
’ vi, att lefnadsvett icke är något allmängiltigt
och oföränderligt, utan något konventionell
(»ofverens-kommet’»), som framträder olika icke
blott hos olika folk och generationer, utan äfven
hos olika samhällsklasser.
I denna uppsats skola vi blott sysselsätta oss med,
hvad man i våra dagar förstår med lefnadsvett. I
hvardagligt tal skilja vi gemenligen mellan vanligt
lefnadsvett och fint lefnadsvett och kunna dessutom
komma öfverens om följande olika gradationer af
begreppet, nämligen: anständighet, hoflighet,
grann-lagenhet, vänlighet, hjertlighet och artighet.
Ett umgängessätt, som icke höjer sig till
anständighet, är bristande lefnadsvett och kallas
råhet-, det som är mer än artighet kallas och är
fjesk, smicker, krypen.
Vanligt lefnadsvett innefattar, enligt författarens
åsigt, anständighet och hoflighet. *
Fint lefnadsvett skulle då på samma grund innefatta
icke blott anständighet och häftighet utan äfven
grannlagenhet, vänlighet, hjertlighet och artighet.
Lefnadsvettets alla sex grader yttra sig i ord,
åtbörder och gerningar.
Lefnadsvettets ändamål är att förskona och förljufva
um-gängeslifvet.
Sålunda är lefnads vettet (både »vanligt» och »fint»}
något, som är vardt att efter str af va, högakta
och älska.
Alla tycka också om lefnadsvett - åtminstone hos
andra! men alla äga derföre icke lefnadsvett och
icke en hvar, som vet, hvad lefnadsvett är, iakttager
detsamma.
Med anledning deraf, kunna vi betrakta lefnadsvettet
an-tmgen såsom verkligt, härledande sig från
menniskans inre och ständigt utöfvadt, eller ytligt
(en högtidsdrägt »»vid förefallande behof»).
Lefnadsvettet är icke medfodt - fastän större eller
mindre anlag derför kunna ärfvas, likasom andra
egenskaper - utan forvärfvadt.
Föräldrahemmet är lefnadsvettets förnämsta härd.
Samma är förhållandet med det bristande lefnadsvettet
De allra fleste, som utom föräldrahemmet förvärfva
lefnadsvett, äro avtodidakter (sjelflärde), ty
uti ingen af våra läroanstalter meddelas särskild
undervisning uti iakttagandet af lefnadsvett.
Häraf kommer sig att bokvett icke alltid är paradt
med lefnadsvett.
Utom föräldrahemmet inhemtas lefnadsvett uteslutande
genom andras föredöme.
Om man ännu skulle anse för lämpligt att bibehålla
uttrycken »bättre folk»» och »sämre folk»», borde
det senare endast
och allenast användas om folk utan lefnadsvett,
och det förra blott om personer med lefnadsvett.
Det är lika omöjligt att åstadkomma ett angenämt
umgänge mellan representanter af lefnadsvett och
representanter af bristande lefnadsvett, som att
blanda olja och vatten.
Kepresentanter af »vanligt lefnadsvett’» känna sig
högst besvarade af umgänget med representanter af
»fint lefnadsvett». Om de förra icke förstå^ hvaruti
deras underlägsenhet består, känna de den dock.
I umgänget menniskor emellan finnes ingen trefnad
utan lefnadsvett och graden af trefnad beror på
graden af lefnadsvett och på dettas natur (verkligt
eller ytligt}.
Mången gång utsläckes kärlekens ljufva fackla, mången
gång bry tes aktningens grundmur och sönderslites
vänskapens band genom den ena partens bristande
lefnadsvett, ja, till och med derigenom, att graden af
lefnadsvett är olika hos de båda kontrahenterna. Det
bristande lefnadsvettets representant kan icke förstå
orsaken till brytningen, och innehafvaren af vanligt
lefnadsvett kan ej fatta, huru det fina lefnadsvettets
representant kan vara så »»barnslig» och »fästa sig
vid obetydliga småsaker»».
Men för den, som står i dalen, måste synkretsen vara
inskränktare, än för den, som står på sluttningen
till densamma, likasom synkretsen för den, som står
på »»sluttningen» måste vara snäfvare, än för den,
som står uppe på höjden.
En menniskas finkänslighet står också uti ett direkt
förhållande till hennes lefnadsvett, så att den, som
icke är i besittning af lefnadsvett, äger icke heller
någon finkänslighet, och den som besitter lefnadsvett,
äger också motsvarande finkänslighet.
Qvinnan har af naturen större anlag., än mannen,
icke blott för vanligt, utan äfven för ett finare
lefnadsvett, hvarför vi också finna ett större antal
qvinnor, än män, med fint lefnadsvett.
Anspråken på lefsnadsvett hos qvinnan tyckes också
i allmänhet vara större, än anspråken på lefnadsvett
hos mannen, hvarför bristande lefnandsvett eller blott
en lägre grad deraf förefaller vida obehagligare hos
qvinnan, än hos mannen.
Visserligen är lefnadsvett en prydnad för alla,
men den förefaller dock skönast hos ungdomen.
»»Guds gåfva» af kroppslig skönhet och glansen af en
upphöjd samhällsställning fördunklas af bristande
lefnadsvett eller en lägre grad deraf, liksom de
förhöjas af lefnadsvett och stråla herrligare, ju
större måttet af detsamma är.
Fula,, lytta och vänskapliga personer blifva rent
af intagande genom lefnadsvett, och deras kroppsliga
brister träda derigenom helt och hållet i skuggan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
