Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Polska judar. Karl Wetterhoff - Stegberget i Helsingland. Gubben Noach
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
107
ingenting åt Schnorrern, och derför har ni gjort en
god affär, och derför får jag af er herr N. N. utbedja
mig arvodet för denna affär."
Köpmannen kunde icke hålla sig från att skratta, och
den fattige mäklaren gick sin väg med en frikostig
gåfva.
En polsk jude var en gång med hänsyn till något
affärsförhållande inbjuden till en bröllopsmåltid hos
en rik judisk köpman, som gifte bort sin dotter. Yid
bordet kom man att samtala om huruledes jorden gick
omkring solen samt vände sig omkring sin axel. Sedan
samtalet en stund fortgått, reste sig den vid nedre
bordsändan placerade juden, som för sig fått endast
af de sämsta rätter och de sämsta viner, samt yttrade:
"Mina herrar! Ni torde godhetsfullt ursäkta om jag
i denna sak är af en annan mening. Jag säger jorden
vänder
sig icke, utan står stilla. Hvarför? Jo derför,
att om jorden vände sig, så måste allting på jorden
vända sig med, äfven detta hus med hvad deruti är,
så ock detta bord med hvad deruppå är. Om nu så vore
att detta bord skulle vända sig, så skulle äfven de
läckerheter och fina viner, som stå der borta, någon
gång komma hit till mig, men då nu icke så är, finner
jag deraf, att jorden står stilla." Det behöfver väl
knappast tilläggas, att under sällskapets allmänna
munterhet bordet nu verkligen vände sig.
De i vår illustration återgifva typerna af polska
judar äro i Leipzig efter naturen uppfattade af en
till börden svensk tecknare, G. Sundblad, som sedan
många år är verksam i Tyskland såsom en af de mest
värderade artistiska medarbetare i illustrerade
tidningar och tidskrifter.
Karl Wetterhoff.
*tS/f$4nom en väldig, med furor och löfskog rikt
ornerad g ram af bergshöjder upptornar Stegberget,
beläget i Skog’s socken af södra Helsingland. Der
det reser sig långt borta i skogen, synes det icke
fram till allmänna landsvägen, emedan andra, närmare
liggande, berg på alla sidor skymma dess topp. Och
dock ligger denna omkring 1,500 fot högt öfver det
närbelägna hafvet!
Men äfven till denna aflägsna och dystra nejd har
odlingen trängt. * Den har börjat vid Stegbergets
fot, men den har också stannat der - för evigt. Det
lilla skogshemman, som upp-brutits här i vildmarken,
heter Mörtebo och har sedan länge förmått att föda
sin ägare, men så får icke heller denne begära för
mycket till sitt och de sinas uppehälle.
Bestigandet af Stegberget fordrar vana vid klättring
och är mycket ansträngande och besvärligt, om ej just
lifsfarligt. Uppkommen på högsta kammen, som är glest
klädd med småväxta tallar och granar samt en och annan
tvinig björk, har man nedanför sig en rundmålning af
den sällsammaste, mest egendomliga effekt.
Här ser man nu höga berg och stora skogar i vild
oordning kastade om hvarandra och dock bildande ett i
hög grad imponerande helt. Det finnes ej ett grand af
vekhet eller idyll i denna jättetafla: allt är vildt,
hårdt, kallt och bestämdt. Och är det så en mulen
dag vi stå deruppe, och stormen jagar skyarna, så
betages åskådaren nästan af ängslan. Hemska skuggor
kasta sig öfver berg och skog, och från djupet der
nere susar det dystert och klagande.
Men har man en klar och leende sommarhimmel öfver
sig och solen kastar sitt vänliga skimmer öfver de
nedanför liggande jättepartierna, då har äfven denna
målning sitt lekande behag. Som en liten, liten fläck
af bjert grönska och vaggande guld framlyser då ängen,
tegarna och löfskogen vid bergets fot, röken från
stugans skorsten stiger i lätta hvirflar upp mot den
klarblå domen, vallflickans lur tonar på afstånd,
och eko svarar när och fjerran . . .
Trakten kring Stegberget är ännu ganska rik på
vildbråd, men marken påminner om allt annat, än en
engelsk jagtpark. Vindfällen och nioras, hålberg
och täta snår erbjuda här djuren ett godt skydd,
och jägaren får i sanning anstränga alla sina krafter
för att kunna besegra dessa mångfaldiga naturhinder.
Björnen har här förut haft ett kärt tillhåll, men
är nu nästan försvunnen; lon stryker här fram både
sommar och vinter, och elgen har under de senare åren,
och sedan han i den nya j agtfor fattningen fick ett
välbehöfligt skydd, visat sig till och med i flockar.
Mindre besvärlig, om än pröfvande sin man, är p§,
Steg-bergsskogen jagten vintertid, i synnerhet om
snön ligger ett par alnar djup. Man kan då med
temlig lätthet korsa skogen i alla dess vinklar
och vrår, tack vare skidorna, dessa förträffliga
fortskaffningsmedel, förutan hvilka norrlänningen
skulle stå sig slätt under snötiden. Föremål för j ägt
är om vintern J/örw, lo och mara. Vargen förekommer
numera ytterst sällan
i dessa trakter, der han dock fordom varit allmän och
oftast uppträdt flockvis, och räfven jagas aldrig,
annat än rent tillfälligtvis, om man under j ägt
på annat vildt märker hans närhet eller får honom i
sigte. Ett stort antal micklar fångas dock vintertid
i sax eller dödas förmedelst med strychnin förgiftade
småfåglar m. m., som nedläggas på passande lokaler.
I sammanhang med förestående och äfven med vår
illustration, tager jag mig friheten berätta en
liten historia om en lojagt, som för många år sedan
försiggick på Stegberget, och som icke saknade
sina äfventyr, till och med af rent lifsfarlig
beskaffenhet,
Tre skyttar – en jagtidkande bonde, en skogvaktare
och en ung herreman - fingo en dag underrättelse om,
att några dagar förut färska lospår varit synliga
på Stegbergsskogen. Denna underrättelse mottogs
naturligtvis med jubel, och då snön låg djup och inga
snöfall, som kunnat utplåna de gamla spåren hotade,
så begaf sig jagtsällskapet genast i väg. Som färden
möjligen kunde komma att räcka flera dagar, medtogs
försvarlig matsäck med ty åtföljande »konfonium»
- välbe-höflig, ja, rent af nödvändig under färder
sådana som den nu tilltänkta, under skarp köld, och då
man tilläfventyrs måste taga nattqvarter i snödrifvan.
Två gamla profvade stöfvare medtogos. De hade förut
många gånger varit med om dylika jagter och tycktes
redan hafva klart för sig, att det nu skulle komma
att gå till på fullt allvar.
Sedan jagtsällskapet efter ungefär en mils färd kommit
upp mot den trakt, der spår af loarna - de voro två -
visat sig, började den noggrannaste undersökning,
under iakttagande af möjligaste tystnad, Men allt
letande var förgäfves, och jägarne måste för natten
inqvartera sig i en gammal kolkoja.
I gryningen följande dag fortsattes sökandet,
med den lyckliga påföljd, att spåren middagstiden
påträffades. Men de voro gamla, och loarna kunde
således, om de voro stadda på ströftåg, befinna sig
flera mil från platsen. Emellertid följdes spåren
noggrannt och befunnos leda upp till Stegberget.
Men dit upp var det icke så lätt att komma, oaktadt
snön låg mycket djup. Efter åtskilliga vedermödor
hade man dock lyckats att komma uppför hälften af
bergshöjden, då man fann nästan färska »qvarlefvor»
- blodfläckar och hårtappar - af en hare, som loarna
lyckats anamma. Hundarna började äfven här visa
tecken till ifver och oro och önskade tydligen blifva
befriade, från kopplet. Färden fortsattes således
under de bästa förhoppningar. Skogvaktaren och hans
yngre kamrat voro till och med så sangviniska, att
de på förhand togo en grafölssup, hvilket öfvermod
ådrog dem några bestraffande ord af den gamle bonden,
som rätt nog erinrade om, att man icke borde sälja
skinnet innan man skjufit björnen.
Efter ännu en timmas färd gåfvo hundarna så tydliga
tecken att loarna voro i närheten, att de släpptes. Om
en .liten stund hördes ock deras djupa gläfs, och
inom mindre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
