Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stegberget i Helsingland. Gubben Noach - Svalornas hemfärd från Södern. Helmer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
108
än en qvart derefter tillkännagaf deras ursinniga
ståndskall, att loarna gått upp i träd.
Har man under en lojagt hunnit så långt, behöfver
man sedan icke oroa sig för jagtens utgång. En lo,
som tagit träd, sitter der uppe helt stilla, så länge
hunden står der nedanför och skäller.
Jägarna begåfvo sig emellertid det fortaste de
förmådde till platsen. Här befunnos också ganska
riktigt djuren hafva uppgått i hvar sitt af
tvenne nära hvarandra stående träd, der de lågo
efter grenarna och oaflåtligt följde hundarnas
rörelser. Jägarna egnade de deremot, såsom vanligt vid
dylika tillfällen, ringa eller ingen uppmärksamhet.
Det beslöts att skogvaktaren och den yngste
kamraten skulle skjuta, sedan bonden först kopplat
in hundarna. Detta försigtighetsmått är vid lojagt
nödvändigt, emedan det ofta händt, att en sårad lo,
då den fallit från trädet, med raseri kastat sig öfver
hundarna och sönderrifvit dem, hvartill dessa dock
som oftast gifvit anledningen genom att först anfalla.
Sedan allt sålunda var i ordning, gåfvo båda skyttarna
på en gång eld. Båda loarna störtade ned, men endast
den, på hvilken skogvaktaren skjutit, blef qvar på
platsen. Den andra lon, som tycktes vara blott lätt
sårad, tog skyndsamt tiU flykten. Han hade troligen
mera af skrämsel släppt sitt fäste, än i följd af
det erhållna skottet.
Det på platsen liggande exemplaret, en stor, grann
hona, hade fått de grofva vargha-glen i hufvudet och
halsen och dog inom några ögonblick.
Det började starkt skymma på, och man
Stegberget i
beslöt att först
(Efter en skiss
följande dag
uppsöka den nu undkomna, ehuru hundarna i
den punkten
visade sig hafva en helt annan mening.
Färden ställdes nu
zig-zag utför berget, ända till dess man hunnit fram
till den temligen breda dalgången mellan berget
och skogen. Efter denna dalgång, som ganska brant
nedstupar mot Mörtebo-gården, der nattqvarter skulle
tagas, gick en så kallad timmer-väg, men som denna var
ytterst hal och slingrig, hade det varit vansinnigt
att försöka åka utför den på glatta skidor. Den
olyckan inträffade dock, att då den yngste af jägarna
skulle skära denna väg, skidorna slunto in och med
förfärande fart förde honom utför branten.
Här vinkade döden vid hvarje af vägens många
krökningar. På båda sidor stodo träd och stora
stenblock, och ett slag mot dem skulle i betraktande
af den svindlande farten, som omöjligen kunde hejdas,
ovilkorligen hafva medfört en säker död. Men allt gick
lyckligt och väl, och då de andra om en god timma helt
bestörta hunno fram till gården, funno de der till
gladelig öfverraskning kamraten sittande i stugan,
helt lugnt drickande kaffe - med konjak till. Men
säkert är, att icke gör han frivilligt om den färden
för guld och gröna skogar. En underbar slump hade
denna gång räddat honom, men med förståndet i behåll
pr Ö f var man icke slumpen i dylika fall.
Efter en grundlig måltid, glad qväll och en stärkande
hvila fortsattes dagen derpå jag-ten. Den blef ej
långvarig, ty blott några hundra alnar från den förra
valplatsen återfanns den sårade lon liggande hopkrupen
och död under en yfvig gran. Äfven det var en hona,
ehuru något mindre än kamraten.
Lons pels är dyrbar och eftersökt, och köttet
läckert. Det är hvitt, mycket mört och har en ytterst
fin, vild smak.
Lojagten har också för de flesta jägare någonting
synnerligen tilldragande.
Gubben Noach..
Helsingland.
af K. Mströn..)
Svalornas hemfärd, från Södern.
gamla pyramider ^ Så tj^sta i öknen stå. Om längst
försvunna tider De tala sitt språk ändå.
En karavan har sanden Nyss dränkt i sin torra våg. Den
hann ej fram till randen Af källan, som fjerran låg.
Ned gamen blixtsnabbt flyger, För honom har öknen
fest-, Schakälen sakta smyger Sig med, som objuden
gäst.
Högt öfver verk af slafvar, Deruppe i rymden blå,
Högt öfver död och grafvar, Der flyga de svalor små.
Nu qvällen skrider,
På pyramider
Sitt altonskimmer re’n solen lagt.
Hör, hur det brusar!
Som vinden susar
En här af svalor från söderns trakt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
