Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En morgon vid ålrefven. Skildring af Albrekt Segerstedt - Karikatyrer från förra seklet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
112
»Det är en rar flicka det der", sade Nils
småmysande. "Pojken min var inte dum, när han skaffa’
sig e’ tocka fästmö!"
»Hon var både fager och hygglig att påse, fader
Nils. Och nu dricka vi Gretas och Anders skål!" Jag
slog upp min medförda lilla jagtflaska och skålen
dracks i botten.
Jag hade helt och hållet vunnit den hederlige
fiskaren, något, söm jag, ej vågade hoppas vid början
af färden; och hans tungas band var lossadt.
Båten, som nu roddes af både fader och son, sköt rask
fart, och vattnet porlade omkring oss.
Naturen hade åter vexlat uttryck, under det vi varit
upptagna af vårt fiske. Solen hade stigit högre,
himmelen lyf-
^
tat sitt hvalf, sjöns yta var nu så ljus, och
strändernas mörka skuggor voro försvunna. De skogar,
som växte på sjöns andra strand, längst bort från oss,
hade lagt bort sin dunkla färgton och smälte samman
med himmelens blå. Nästan hvarje årtag öppnade en
ny utsigt bland de talrika holmarne och näsen, och
då jag såg bakom mig, bildade vägen, på hvilken vi
rott fram, ett bredt, gyllene band på den i öfrigt
spegellugna vattenytan.
»Här», sade Nils och visade mot en holme, »här
utanför Aspholmen lägger jag aldrig ut hvarken ref
eller andra fiskdoningar.»
»Nå, men hvarför inte då? Finns det ingen fisk der?»»
»Jo, det finns det visst det, men det hänger allt
ihop på ett märkvärdigt sätt med saken. En gång på
vårtiden, då isen började blifva skral, skulle far
min gå
En skönhet på väg till balen. - Karikatyr från 1796
af James Gillray.
öfver här, men kom i, för det går ett strömdrag
fram. Han låg länge och ropade på hjelp, men ingen
kom, och han tänkte, att han var förlorader. Just som
han trodde sig nära att gå till bottnen och fåfängt
kraflade och kraflade för att komma upp på iskanten,
hörde han nå’n som sa’: ’Om jag hjelper dig nu, så
vill jag, att du aldrig lägger ut fiskdon vid holmen,
för här bor jag’. Om en liten stund kom folk, som
hört skriket, och då låg far på iskanten och såg ut,
som om han varit död-, men när han kom in i stugan,
qvickna’ han vid igen. När han nu börja’ tänka på det,
så förstod han strax, att Näcken hjelpt honom upp på
isen. Och derför hafva hvarken han eller jag lagt ut
något fiskdon här allt sedan."
Måhända hade jag kunnat förklara denna tilldragelse
så, att det öfver-
naturliga blifvit naturligt; men en dylik utläggning
hade säkerligen föga verkat på Nils. Vidskepelsen var
för djupt rotad i hans för öfrigt rediga sinne. Det
låg dessutom i hans vantro något poetiskt, som
försonade mig med vidskepelsen.
Då vi kommo åter, stod fiskarmor på stranden och
tog emot oss. Hon talade ett par minuter afsides med
mannen, hvarefter han, under åtskilliga skrapningar
med foten, tillkän-nagaf, att »mor hade rustat till
en matbit och en kaffetår, om herrn ville vara så
gemen och hålla till godo».
Ett litet bord med en hvit duk öfver var stäldt i
skuggan af ett äple-träd och vinkade oss så vänligt
till möte, och mor Majas doftande kaffe var den
härliga morgonen värdigt.
Karikatyrer» från förra seklet.
odet, denna nyckfulla och ombytliga gudinna, som
be-herrskat och beherrskar verlden, hon, som
"har gjort ungdomens lockar grå, På kungar och lärde
satt piska i nacken, Satt snabel och bjellror pä
riddarens tå Och damerna gjort till ballonger också"
med mera, med mera-, hon, som så ofta förkättrats
och förföljts af prester och läkare, filosofer och
lagstiftare, författare
och tecknare; hon utsträcker ännu sin mäktiga spira
öfver verlden, och trotsar med ett leende alla dem,
som anfalla henne.
Hvad hafva alla dessa uträttat, hvilka i förnuftets
namn uppträdt mot sin tids mod-galenskaper eller
antingen af religiösa eller pedantiska motiv förmåtts
att anfalla det herrskande modet? Endast bevisat,
att det är fåfängt att strida mot fåfängans gudinna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
