Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Papperslappen. Skiss af Claude Gerard
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
115
mans», svarade Jakobina, tydligen upprepande moderns
betecknande slutsats.
M Att få en sup för dem skulle också vara sämre, än
intet-, tror du icke det?»» inföll Fanny småleende,
under det hon vecklade upp ett paket, som bon medfört,
ocb bredde ut ett tillklippt linne, hvilket var
fästadt tillsammans med nålar.
Jakobina teg, stridande emellan sin egen öfvertygelse
och den, som hon hörde att Fanny hade.
»Eller har du icke sjelf sagt, att när mamma fått
bränvin, så är hon elak emot er der hemma?»
»Jo; men hon somnar snart ...»
»Men medan hon sofver, så får ni svälta ...»
»Yi gå ut och begära, om hon supit upp hvad hon
förtjent ... för se, det är ändå så litet, att det
räcker inte till annat, säger hon ...»
»Men hur litet det är, så gjorde hon likväl bättre
att köpa bröd derför-, ni behöfde då icke gå ut och
’begära’ och hon behöfde icke sofva, utan kunde i
stället lagat din kjol, innan den blef alldeles förbi,
som den nu är.»
Jakobina, som med sina små stela och svullna fingrar
försökte att påträda en synål, som hon nyss fått,
såg ned på det omnämnda, trasiga plagget med en min
af så pinsam blygsel, att Fanny glädtigt tillade:
»Om du nu riktigt snällt kan sy det här linnet
färdigt, så som jag skall visa dig, så skall jag
sedan hjelpa dig att också sy en kjol, som du så
väl behöfver.»
»Bara inte mamma sätter den på ’stampen’ för mig»,
mumlade den lilla flickan betänksamt.
»På ’stampen’, hvad menar du dermed?»
»För hon ska’ få pengar, förstås ... Hon gjorde så
med ett täcke, som vi fick ...»
»Yi ska’ hoppas att mamma är mera förståndig . . . Men
vänta, hur var det med den der versen, som jag skref
åt dig och som du skulle lära dig?»
Jakobina sökte i den trasiga fickan af sin klädning
och framdrog en tillskrynklad papperslapp, som hon
höll framför sig, under det Fanny fullbordade det
kinkiga företaget att få tråden i nålsögat.
»Se så, låt mig nu höra! . . . Upprepa den, om du kan,
medan jag börjar sömmen åt dig.»
Den lilla flickan vände papperet afvigt, sammanknäppte
händerna mycket högtidligt och andäktigt och började,
med ögonen stirrande i taket:
"Fader, må din röst mig hinna Genom sorger, brott
och nöd, Och jag arma återfinna, Än din nåd, din
... din ....*.
»Din tröst, ditt stöd», fortfor Fanny, och tillade
sedan, - allt under det hon hjelpte och öfvervakade
Jakobina i hennes första försök med nålen - en liten
förklaring och utläggning af den enkla versen, hvars
uppfattning kanske en teolog och dogmatikus icke
skulle hafva gillat eller godkänt, men som ifrån
hennes eget rena, oskuldsfulla hjerta, direkte
träffade barnets-, just genom det okonstlade,
förtroliga och barnsliga sätt, på hvilket den
meddelades, och genom ma?kten af den varma och
innerliga känslan deri.
Den stackars lilla fula varelsen framför henne delade
sin uppmärksamhet mellan synålen, som hon förde mycket
tafatt, och detta samtal, för henne lika nytt och
hänförande till form som innehåll.
Det intresse, den sympati och auktoritet, som ingen
prest på predikstolen och ingen lärare, hur ärevördig
som helst, kanske skulle kunnat vinna, det vann den
unga flickan i detta ögonblick lätt och säkert,
helt enkelt genom den besynnerliga härmningslust
och tillförsigt, som en äldre syster, bror eller
skolkamrat alltid och obetingadt uppväcker och vinner
af en yngre-, tyvärr, likväl, oftast till dennes
skada, och förderf.
Det är derför som dessa skolor, så anspråkslösa, så
tysta och gömda, skulle kunna sprida frön till det
goda, hvilka ofta under långa tider skenbart glömda
och försvunna slutligen - liksom senapskornet, hvilket
trotsar alla temperaturväxlingar, mörker och ljus,
köld och torka - likväl en dag gro och växa upp.
En timma derefter svärmade hela skaran af barnungar
genom porten, och Fanny gick gatan framåt, ännu följd
af sin lilla trasiga skyddsling, som, fängslad af
den tjusning, hvilken hennes lärarinnas glada och
milda väsen och hennes öfverläg-senhet i år och
bildning utöfvade, icke tycktes kunna motstå behaget
af hennes sällskap och närvaro; och först då den
unga flickan försvann genom ingången till det hus,
der hon bodde, vände den stackars Jakobina om till
sitt eget otrefliga-hem.
Då Fanny steg in genom tamburdörren sade kammarpigan,
som öppnat för henne:
»Löjtnant Yejderup har varit här två gånger för att
hemta fröken, och han är ännu qvar i salongen.»
Yid dessa ord rodnade Fanny både af tillfredsställelse
och oro. Hennes trolofvade var en mycket vacker karl,
dertill hederlig och uppriktig; men han var norrman;
det sträfva allvar och den något ensidiga sjelf
kärlek och myndighet, som i allmänhet utmärka dessa,
ägde han i hög grad, och det var derför icke utan,
att den kärlek, han ingaf, var blandad med en viss
grad af skygghet och obehag.
Det är vanligt mellan älskande, att tusen små
öfverens-kommelser, löften och önskningar upphöjas
till vigt och värdighet af samvetssaker, och Fanny
påminde sig med en liten hjertklappning, att hon
dagen förut, glömsk af sin åtagna förbindelse att
besöka »lappskolan», lofvat träffa sin fästman på
middagsbjudningen hos sin tillkommande svägerska, för
att der med honom afhandla någon af dessa högvigtiga
frågor, som, ofta framkastade utan egentlig tanke
och afsigt, diskuteras och afgöras endast såsom ett
kärlekens tidsfördrif, ett slags förevändning att
höra hvarandras röst och se in i hvarandras ögon,
men som sällan bidraga till någon verklig kännedom
om den älskades lynne och karakter.
Kedan vid den första blick, som Fanny, då hon
inträdde, kastade på sin trolofvade, såg hon, att den
timma han väntat hade samlat mörka moln på hans panna;
och det var med en mycket ceremoniös och högtidlig
bugning, han mottog och förde henne till soffan.
»Förlåt mig, Thorbjörn, att du fått vänta»,
sade Fanny, tryckande hans hand. »Du är ond på
mig? . . . Ack, jag fruktade det nästan!» tillade hon
och fastade sina ögon med ömhet på hans allvarsamma
ansigte.
»Jag kan icke vara ond, men jag är bekymrad öfver
att min glädje för dig har så liten betydelse», sade
löjtnanten och satte sig ned bredvid sin fästmö,
hvars rodnande kind och nedslagna min gjorde henne
ännu mera intagande än vanligt i hans ögon.
»Hvad har det väl varit för en vigtig och intressant
affär, som troligen förjagat minnet af ett löfte,
hvarvid mina tankar oupphörligt med längtan dröjt?»
tillade han.
»Jag hade icke glömt det... Det kostade mycket på mig
att icke följa pappa och mamma, då jag visste att du
väntade mig, men ...»
»Men hvad?»
»Jag tyckte, att det var min pligt att uppfylla
ett äldre löfte, som jag glömt, då jag i går talade
med dig.»
»Ett äldre löfte . . . Hvad menar du?»
»Det var någon som också väntade mig, och som
gladdes af min åsyn, kanhända ännu mera än du»,
återtog Fanny och såg upp till sin sträfve domare
med en skalkaktig blick.
»I det fallet gjorde du fullkomligt rätt, som lät
mig vänta förgäfves ...»
»Seså, Thorbjörn, lemna nu den der dystra och
högtidliga minen, som du vet att jag icke kan trotsa
och uthärda . . . Hör på min förklaring och döm sedan,
om jag icke handlat som jag bort. Ser du, jag har,
som du vet, åtagit mig några timmars undervisning i
lappskolan här i församlingen. Nåväl, der finns en
stackars liten varelse, mer vanvårdad, nödställd och
vanlottad, än alla de andra barnen; hon har fästat
sig vid mig med <~n särdeles tillgifvenhet, och då
hvarken hon sjelf eller hennes syskon ägde ett enda
plagg, som var vardt något bättringsförsök, eller som
de ens kunde undvara, hade jag lofvat henne ett nytt
arbete för att kunna lära sig sy. Jag hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
