Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fakirerna i Indien. Posthumus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
–– 123
gjorde fartygets bemanning. Han beskrifver med
hänförelse denna brahmareligionens bekännares stora
vallfartsort, till hvilken otaliga pilgrimer ur det
vidsträckta Indien komma-, dess prakt, dess tempel,
mohamedanernas minareter, som höja sig upp öfver
massan af palatser, dess talrika mäktiga qvadertrappor
(Ghats), som föra ned till Gangesfloden, på hvilkens
krökta stränder staden utsträcker sig nära två timmars
väg i längd. Öfverallt långa af pelare uppburna
arkader, höga kajer, terrasser med balkonger, och
deremellan baobab-, tamarind- och bananträdens
yppiga löfverk, mångfärgade blomsterbuskar, och
gårdar öfver-fyllda med blommor. Mohamedansk och
indisk byggnadskonst blanda sig beundransvärdt i
hela den oregelbundna staden, i hvilken Indiens och
Asiens produkter sammanströmma och en fördragsamhet
utan like är rådande, ända derhän, att moslimin och
brahmaner gemensamt förrätta sina tvagningar i den
heliga floden. Jacolliot hade i Tschandernagor lärt
känna en mahratt-furste, som dragit sig tillbaka
till Benares, och nu anvisade honom logis i sitt
praktfulla, sju våningars palats vid floden, till
venster om den berömda moskéen Aurengzeb.
Det är icke sällsynt, att de indiska stora i
tillbakadragenhet från verlden tillbringa sina
sista lefnadsår i.Benares; och bland pilgrimerna
gifvas många, som i små påsar föra med sig de efter
likens förbränning samlade benen, med uppdrag af
rajahs eller rika personer, som kunna betala resan,
att kasta dem i Ganges’ heliga böljor; ty sista
förhoppningen hos en hindu är att dö vid Ganges’
stränder eller låta bringa dit sin förgängliga
del. Denna omständighet hade Jacolliot att tacka
för bekantskapen med kanhända den utomordentligaste
af alla fakirer, han uti Indien träffat, vid namn
Covindasamy. Han kom ifrån Trivan-deram, ej långt
från Cap Comorin, Hindustans sydspets, med uppdraget
att föra till Benares de jordiska qvarlefvorna af
en rik malabar af handelskasten, Commuty. Fursten,
hvars familj .härstammade från södern, var van
att i sidobyggnaderna af sitt palats upptaga
pilgrimerna från Travancor, Maisur, Tandjaor och
gamla Mahrattlandet, och hade anvisat Covindasamy,
som redan varit der fjorton dagar innan Jacolliot
anlände, en liten rörhydda på stranden, der han under
21 dagar skulle till den dödes ära hvarje morgon och
afton anställa tvagningar.
Sedan Jacolliot öfvertygat sig om hans goda vilja,
lät han en dag vid middagstiden, då för hettans skull
allt i palatset höll siesta, föra honom till sig i en
kammare, framför hvilken fanns en terrass med utsigt
åt Ganges, och på hvilken terrass stod en springbrunn,
som spred en högst angenäm svalka. Sedan fakiren med
korslagda ben hukat sig ned på golfvet, sporde honom
Jacolliot, om han finge ställa till honom en fråga? -
»Jag hör", var svaret. - »Yet du», fortfor Jacolliot,
»om i dig utvecklar sig en kraft, när du frambringar
fenomenen, och har du aldrig i din hjerna eller dina
muskler erfarit en ovanlig känsla?» - »Det är icke
en naturlig kraft som verkar», svarade Covindasamy,
»utan jag anropar förfädrens själar, och dessa äro
de, hvilka visa sin förmåga, och hvilkas verktyg
blott jag är.» En mängd fakirer, hvilka Jacolliot
gjort samma fråga, gåfvo nästan lika lydande svar,
och han lät nu Covindasamy begynna.
Denne hade redan satt sig ned och sträckte sina
händer åt en mycket stor, med vatten uppfylld vas af
brons. Efter knappt fem minuter började vasen röra
sig, och omärkligt, utan ryck, närma sig trollkarlen;
i den mån dess afstånd från honom minskades, hördes
mer och mer metalliska toner ur densamma, likasom
man slagit på den med en metallstång, och dessa
toner blefvo slutligen så talrika och täta, som om
en hagelskur nedstörtat på ett tak af zink. Jacolliot
begärde att sjelf få leda operationen, hvilket fakiren
utan invändning beviljade, och vasen, ständigt under
hans inflytande, gick fram och tillbaka eller blef
stilla, tonerna framställde oafbrutna rullningar,
eller följde långsamt och regelmessigt som en
klockas timslag, allt efter Jacolliots önskan;
äfven föllo bestämda antal slag på en gifven tid,
och musiken af en speldosa, för hvilken hindus
hysa så mycken förkärlek, och hvilken nu utförde
först valsen ur »Friskytten»» och sedan marschen
ur »Profeten», accompagnerades i takt utaf tonerna
i vasen. Allt skedde utan apparat på en terrass af
några qvadratmeter,
och den, som sagdt, svängda vasen, flackt
urgröpt såsom en j skål och ämnad att upptaga
springbrunnens vatten som be- j gagnades till
morgontvagningen, hvilken i Indien utgör ett
| verkligt bad, hade, när den var tom, en sådan tyngd,
att knappt j två män kunde röra den ur fläcken.
Fakiren, hitintills orör- -j ligt nedhukad, reste
sig nu och stödde sina fingerspetsar på j vasens
rand, hvilken efter några ögonblick allt starkare bör-
! jade svängas, utan att foten, som satte än den
ena än den ! andra kanten på stuck-golfvet, gjorde
det ringaste buller. Dervid blef vattnet i vasen
orörligt, som om en stark tryckning hindrat det att
följa sin genom skålens svängningar städse ombytta
tyngdpunkt. Tre gånger, under dessa svängningar,
höjde sig vasen helt och hållet från golfvet, sju å
åtta tum högt, och återföll dit utan förnimbar stöt.
Den mot horisonten lutande solen manade Jacolliot att
fortsätta sina exkursioner till monumenter och ruiner
af det gamla Kassy, den andliga maktens medelpunkt,
sedan brahmi-nerna i kampen emot rahjahs förlorat
sin verldsliga - och fakiren att förbereda sig genom
öfliga böner i Sivatemplet till de tvagningar och
sorgeceremonier, som han hvarje afton hade att på
Ganges7 strand iakttaga. Han lofvade att återkomma
hvarenda dag, som ännu återstod honom i Benares, ty
Jacolliot hade vunnit hans hjerta genom att tilltala
honom i Tamuls ljufva och välklingande tungomål, som i
Benares ingen annan förstod, så att fakiren dymedelst
kunde samspråka med honom om sitt underbara hemland,
fullt af gamla minnesmärken och herrlig vegetation,
och om Trivanderams pagoders hemlighetsfulla kryptor,
i hvilka han af brahminerna blifvit initierad i
anropandets konst.
Sedan denna anropning äfven nästföljande dagen
verkställts och Covindasamy med korslagda ben stelt
sjunkit inom sig, uppstod han plötsligt, närmade sig
bronsvasen, som nu var vattenfylld ända till randen,
höll sina händer öfver vattnet utan att vidröra det
och förblef orörlig. Kanhända derför att hans kraft
denna dag var svagare, förflöt en hel timma utan all
synlig verkan, tills omsider vattnet, började krusa
sig liksom för ett lindrigt luftdrag. Jacolliot,
som lagt sina händer på randen, kände en fläkt af
friskhet och ett på ytan kastadt rosenblad dref
emot kanten. Egendomligast var, att de små böljorna
uppstodo på den fakiren motsatta sidan och slogo
emot den kant, vid hvilken han stod. Småningom
antog vattenmassan såsom vid kokning en sprudlande
rörlighet, öfverström-made fakirens händer, och många
vattenstrålar sköto en eller två fot i höjd. Bad
Jacolliot fakiren borttaga sina händer, så aftog
denna rörelse småningom; närmade han dem ånyo, så
tilltog den åter.
Hinduen begärde nu en liten träpinne, och
Jacolliot gaf honom’ en oskuren blyertspenna, den
Covindasamy lade på vattnet, och som efter några
minuter följde fakirens händer, såsom man genom
framhållet jern kan få en magnetnål att följa sig
i alla riktningar. Derefter lade han ytterst svagt
spetsen af sitt pekfinger på midten af blyertspennan,
och denna sjönk efter få ögonblick under vattnet ända
ned till skålbottnen.
Jacolliot hade redan sett hos många fakirer deras
upp-lyftning från marken, och bad Covindasamy visa en
sådan. Denne fattade en käpp af jernek, som Jacolliot
medfört från Ceylon, stödde högra handen på dess
knapp, nedslog, ögonen och började evokationer,
hvarefter han småningom, med ena handen stödd
på käppen och på orientaliskt vis korslagda ben,
höjde sig omkring två fot öfver golfvet, orörlig,
i en ställning, lik den bronsbild af Buddha, som
alla turister föra med sig från yttersta östern,
oaktadt de flesta af dessa statyetter gjutas i
London. Jacolliot förmådde omöjligt begripa, huru
fakiren i mer än tjugu minuter kunde förblifva så
i en alla tyngdlagar trotsande ställning. Då han nu
tog afsked, tillkännagaf han, att i den stund, när de
heliga elefanterna i Sivas pagod på kopparbäckenet
slogo midnattstimman, skulle han, fakiren, anropa
fransmannens familjeandar, hvilka då komme att i
dennes sängkammare tillkännagifva sin närvaro.
Till förekommande af alla »knep», skickade nu
Jacolliot både kocken och kammartjenaren att sofva
ombord på hans
16*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
