Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fakirerna i Indien. Posthumus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
124
dingui. Peishwas palats har fönster endast åt Ganges
och består af sju öfver hvarandra byggda våningar,
hvilkas kamrar öppna sig åt betäckta gallerier
och terrasser. Yåningarna äro på besynnerligt sätt
satta i förbindelse med hvarandra: från den nedersta
förer nämligen en enda fritrappa (perrong) till den
nästa öfre, och vid dennas andra yttersta ända går
en perrong till tredje våningen, och så immerfort
ända till den sjette, men från denna förer till
den sjunde en rörlig perrong, som medelst kedjor
kan uppdragas såsom vindbro. Sjunde våningen, halft
europeiskt och halft orientaliskt möblerad, är den,
som mahrattfursten plägar anvisa sina gäster, och här
bodde Jacolliot. Sedan han noga undersökt kamrarna,
uppdrog han vindbryggan, och dermed var all gemenskap
med andra afskuren.
Yid midnattsstunden tyckte han att han tydligen hörde
två slag emot sin kammares vägg, och då han gick dit
hörde han ett svagt slag, som tycktes komma ur den
glasklocka, hvilken skyddade hänglampan emot mygg
och nattfjärilar, derpå buller i takets cederbjelke,
hvarpå allt blef tyst. Han gick då till slutet
af terrassen-, det var en af de »silfvernätter»,
som man i vårt klimat icke känner: Ganges bredde
ut sin ofantliga matta vid fötterna af den sofvande
staden och på en af trapporna var en dunkel gestalt
synlig: fakiren från Trivanderam, som bad för de
dödas ro. Jacolliot kunde icke öfvertyga sig att,
genoiri frambringandet af de fenomen, han bevittnat,
hinduens teori om förfädrens andar kunde bevisas-,
men försäkrar upprepade gånger, att ingen i Hindustan
känner de af »trollkarlarna» begagnade medlen-,
hinduerna skilja icke de materiella företeelserna
ifrån sin religiösa tro. »»Ja väl», sade han då
fakiren följande afton inträdde, »de buller, du
förutsagt, spordes verkligen-, fakiren är mycket
skicklig.» - »Fakiren är intet», genmälte Covindasamy
högst kallblodigt, »han uttalar Mentrams, och andarna
höra honom. Det var dina franska förfäders maner,
som i natt besökte dig.» - »Du har aUtså makt också
öfver främmande andar?» - »Ingen kan befalla andarna.»
- »Jag menar: huru kunna fransmäns andar bönhöra en
hindu, de äro ju icke af din kast?» - »Det finnes
ingen kast uti andeverlden.»
Det var denna gång lika omöjligt som eljest,
att göra Covindasamys öfvertygelse vacklande. Utan
vidare grep han en liten pall af bambu och satte sig
derpå, benen moslemitiskt korsade, armarna öfver
bröstet. Kammartjenaren (»Cansama» i hindustani,
detsamma som »Dobaschy» i tamul) hade upplyst
terrassen å jour, och så observerade Jacolliot,
efter få ögonblick af viljekoncentration hos den
orörlige fakiren, dennes pall ljudlöst i små ryck
af tio centimeter glida öfver golfvet och på ungefär
tio minuter komma till ändan af den sju metres långa
terrassen, samt derpå begifva sig tillbaka till >siri
gamla plats. Tre gånger blef detta, på Jacolliots
begäran, upprepadt; fakirens ben voro hela tiden
på pallens höjd öfver golfvet. Hettan var denna dag
utomordentlig, den kylande brisen ifrån Himalaya icke
ännu kommen, och kocken drog af alla krafter strecket
af kokostrådar till en ofantlig »pankah», en rörlig
fläkta, som fanns upphängd vid terrassens mellersta
jernstång. Fakiren lät gifva sig strecket, stödde
begge händerna mot pannan och hukade sig ned under
pankahn, hvilken snart, utan att Covindasamy gjorde
en ernja rörelse, började, först sakta, sedan allt
snabbare, svänga såsom förd af menniskohänder. Lät
trollkarlen strecket fara, rörde sig pankahn allt
mer långsamt och stannade slutligen.
Bland tre blomsterkrukor på terrassen, så tunga,
att en mans kraft erfordrades för att lyfta dem,
valde Covindasamy en, lade fingerspetsarna på dess
rand och framkallade derigenom ett regelmessigt,
pendelartadt hit- och ditsvängande på dess basis,
och slutligen syntes krukan höja sig från golfvet
och enligt fakirens vilja gå fram och åter - ett
fenomen, som Jacolliot också vid fullt dagsljus
ganska ofta åsett. Han hade så godt ske kunde
sökt för fakiren beskrifva animal magnetism och
somnambulism, hvilka enligt dennes mening också
åstadkommes genom andeverkan-, men kunde ej finna tid
att här-öfver anställa försök. Ofta hade Jacolliot
sett »trollkarlarna» fästa föremål vid golfvet genom
sin blotta vilja, antingen, såsom en
engelsk major antog, medelst att genom sitt fluidum
oerhördt öka föremålets specifika vigt, eller ock på
okändt sätt.
Jacolliot, som ville upprepa försöket, tog en liten
kandelaber af teakträd, som han lätt kunde lyfta med
tummen och pekfingret, ställde den midt på terrassen
och frågade fakiren, om han icke kunde så fästa den
här, att den icke kunde föras derifrån? Malabaren
lade sina begge händer på öfra skifvan, blef nära
en fjerdedels timma i denna ställning och sade sedan
leende: »Andarna äro komna, och ingen kan utan deras
vilja nu rubba denna pjes.» Jacolliot försökte, men
den satt fast, som om han blifvit med krampor fästad,
och när han fördubblade sin ansträngning, fick han
hela öfra skifvan lösbruten i handen. Lika fåfänga
försök med fötterna; och han tänkte att möbeln,
genom fakirens händers kraft laddad, måste småningom
blifva fri när denne aflägsnades. Han bad fakiren
gå till terrassens ända. Efter några minuter kunde
Jacolliot också verkligen rubba kandelabern, hvilket
Covindasamy så förklarade, att andarna gått derifrån.
»Men hör, nu komma de tillbaka igen!» dermed lade
han sina händer på en mycket stor, silfverbeslagen
kopparbricka, som de rika infödingarna använda vid
ett visst spel, och nästan ögonblickligt hörde man
liksom hagel på ett metalltak, och Jacolliot såg,
oaktadt det var dager, ett antal flammor genomkorsa
brickan i alla riktningar. Enligt fakirens vilja
försvann företeelsen och kom åter igen.
På atenienner i dessa halft europeiskt,
halft orientaliskt möblerade kamrar stod en
mängd småsaker: väderkvarnar, som satte i gång
smideshamrar, tennsoldater, små djur af trä och
gröna träd, barnleksaker och andra ntmibergervaror,
och mellan dem värdefulla och konstmessiga ting,
huller om buller. Jacolliot’ tog en liten qvarn, som,
genom en blåsning satt i rörelse, meddelade denna
åt små menniskofigurer, och bad Covindasamy att
utan beröring sätta den i gång. Detta skedde genom
blotta utsträckningen af hans händer öfver henne, och
rörelsen blef allt snabbare ju mer händerna närmades.
Jacolliot hängde en harmonika vid ett smalt snöre i en
jernkrok på terrassen, så att hon sväfvade ungefär
två fot högt öfver golfvet och bad hinduen låta
henne tona, utan att beröras. Denne fattade med begge
händernas tummar och pek-fingrar snöret, och försjönk
derefter, orörlig, i sig sjelf. Snart lifvades
instrumentet, tangenterna rördes af osynlig hand och
gåfvo långdragna, rena toner, men intet accord. »Kunde
du icke få en aria?» sporde Jacolliot. - »Jag vill
anropa en gammal pagodmusikants ande», svarade hinduen
lugnt. Instrumentet, som genast tystnat vid Jacolliots
fråga och länge teg, gaf ändtligen såsom preludium
en rad af accorder och derefter ganska distinkt
en af de mest populära melodier på Malabar-kusten,
med begynnelseorden: »Bringa klenoder åt jungfrun af
Aruné.» Fakiren, förblifvande orubblig, höll blott
snöret mellan sina fingrar, och Jacolliot knäböjde
vid instrumentet för att åse huru tangenterna efter
behof upp- och nedböjdes.
Slutligen var för Covindasamy den tjugondeförsta
dagen af hans närvaro i Senares för handen, då han 24
timmar å rad, från en soluppgång till den påföljande,
måste framhärda i bön, och sedan återvända till
Trivanderam. »Men dessförinnan», sade han till
Jacolliot, »skall jag ännu egna dig en dag och en
natt, ty du var god emot mig, och jag, hvars mun så
länge varit sluten, har kunnat tala med dig på mitt
eget språk, som min moder talade, när hon vaggade
mig till sömns i ett bananblad.» Ingen indier talar
någonsin utan rörelse om sin mor. När nu denne aftonen
före den långa bönedagen lemnade terrassen, och i
ett käril såg mångfärgade fjädrar af de märkligaste
indiska fåglar, tog han deraf handen full och kastade
dem så högt han kunde öfver sitt hufvud, och då de
ville sänka sig, gjorde han med händerna luftdrag
under dem, och så snart en fjäder nådde detta, vände
den sig lätt omkring sig sjelf och steg i spiraler upp
till terrassens tält-tak. Alla följde samma riktning,
men ett ögonblick derefter ville de, tyngdlagen
lydaktiga, sjunka emot golfvet, stego på halfva vägen
på nytt och satte sig fast vid taket. Ännu en gång
bäfvade de och visade en svag böjelse att sänkas,
men snart blefvo de fullkomligen orörligt hängande
och gåfvo genom sin brokiga anordning mot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
