- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 16, årgång 1877 /
125

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fakirerna i Indien. Posthumus

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

125

takets guldgula stråmatta en angenäm syn. Så snart
fakiren gått, föllo de långsamt till golfvet, der
Jacolliot lät dem ligga för att öfvertyga sig, att
han vid anblicken af detta obegripliga fenomen icke
varit offer för en hallucination.

Efter fulländningen af sitt uppdrag i Benares skänkte
fakiren Jacolliot enligt löfte en dag för två séancer,
en på dagen och en på natten, vid full belysning,
och lofvade att anropa andarna att bistå honom, på
det Jacolliot måtte få se saker, som ständigt skulle
förblifva oförgätliga för honom. Covindasamy förde
med sig en påse fin sand, som han tömde på golfvet
och med handen utbredde till en likformig yta af
omkring 50 qvadrat-centimeters vidd. Derpå lät han
Jacolliot taga plats vid ett bord midt emot, med
papper och blyerts, och begärde en träbit, hvarvid
Jacolliot gaf honom ett pennskaft, det hinduen
försigtigt lade ofvanpå sandytan. "Jag anropar
nu», sade han, »andarna; så snart du ser det mig
öfverlemnade föremålet vertikalt resa sig, så att
dess ena ända förblifver i sanden, kan du på papperet
rita hvad du vill, och du skall se det efterbildadt
i sanden.» Han sträckte nu sina händer vågrätt
fram och mumlade sina hemliga invokationer, hvarpå
pennskaftet småningom reste sig och på samma gång, då
Jacolliot ritade de mest bizarra figurer på papperet,
troget imiterade dem på sanden. Upphörde Jacolliot,
stod ock pennskaftet stilla, men fortfor då Jacolliot
ånyo begynte; fakiren, som ej hade någon förbindelse
med honom, blef fullkomligt stilla. För att hindra
hinduen att se rörelserna med blyertspennan, intog
Jacolliot en ställning, som omöjliggjorde detta,
men fann ändå tecknen på papperet och på sanden
fullkomligt lika. Sedan fakiren åter jemnat sanden,
uppmanade han Jacolliot att tänka sig ett ord på
gudaspråket Sanskrit, och på dennes fråga: hvarföre
just på detta idiom? anmärkte att andarna lättast
begagna detta odödliga, för de orena förbjudna,
språk. Jacolliot, som aldrig med Covindasamy
diskuterade hans religiösa föreställningar, tänkte nu
på ett sanskritord, hinduen utsträckte sina händer,
det magiska pennskaftet reste sig och skref genast:
»Purucha» (den himmelske alstraren), just det ,ord,
Jacolliot tänkt. Och äfven en hel strof: »Adicété
Yeikuntam Häris w (Yischnu sofver på berget Yeikunta),
skrefs på samma sätt. »Kunde, till äfventyrs», frågade
Jacolliot, »den ande, som inspirerar dig, återgifva
den 243:dje Sloran af Mamus fjerde bok?» Genast
skref pennskaftet bokstaf för bokstaf följande strof:
»Darmaprå dånam purucham tapaså hatakitvisam Paralökam
nayati åcou båsuantam Kacariri-nam» (menniskan,
hvars samtliga handlingar syfta till dygd, hvars
synder genom fromma gerningar och offer försonas,
hinner det himmelska hemmet, ljusstrålande och med
en andlig kropp beklädd). Jacolliot lade handen på
en liten tillsluten bok, som i utdrag innehöll några
hymner ur I^ig-Yeda, och frågade hvilket det första
ordet vore i femte raden, sidan 21, och pennskaftet
skref: »Dévadatta» (af Gud gifven), hvilket befanns
vara rätt. »Yill du framställa en fråga i tanken?»
frågade Covindasamy. Jacolliot nickade och stiftet
skref i sanden: »Yasundara» (jorden). Jacolliots
fråga hade varit: »Hvem är vår gemensamma moder?»»

Klockan var nu 10 på morgonen, ljus och hetta voro
begge redan mycket starka, Ganges vattenspegel
kastade en bländande glans. Jacolliot gick med
trollkarlen till ändan af terrassen och de sågo i
trädgården en kock, som hemtade vatten ur en brunn
och göt det i en bambu-ledning, hvilken utmynnade
i en badsal. Covindasamy sträckte ut sina händer i
riktning mot brunnen, och strax ville ämbarets lina
icke mera löpa på sin rulle, trots kockens vrede. Alla
hinduer tillskrifva onda andar hvarje vedervärdighet,
och söka fördrifva dem genom magisk sång, så äfven
kocken. Knappt hade han dock frambragt några ord,
i den skarpa näston, som gör oss orientalernas sång
så oangenäm, så tvärstannade orden i hans strupe,
och han kunde oaktadt alla grimaser icke få fram ett
enda ord mer. Efter några minuter lät fakiren sina
händer sjunka, kocken fick igen sin röst och bruket
af sin lina.

Jacolliot klagade, öfver hettan, fakiren tycktes ej
höra det, så djupt var han i sig sjelf försjunken. Då
såg den förre en fläkta af palmblad, som låg på ett
bord, höja sig i luften och fläkta på hans ansigte,
och trodde sig höra en menniskorösts harmoniska toner.

Då fakiren, afskedstagande, med händerna korslagda
öfver bröstet, stod i portalen, som från terrassen
förde ut till perrongen, lyftades han utan alla
stöd 25 å 30 centimeter högt, hvilket Jacolliot
denna gång noga kunde bedöma, emedan bakom fakiren
fanns ett sidenförhänge i stället för dörr, hvilket
hade hvita och gyllene ränder; fakirens fötter voro
midtför sjette randen. Höjningen, sväfvandet i luften
och nedgåendet varade något öfver åtta minuter,
förblifvandet i maximum af lyftning ungefär fem. På
frågan, om han kunde efter behag förnya detta fenomen,
svarade hinduen emfatiskt: »FaMren kunde höja sig
ända upp i skyarne.» Fastän han så ofta förklarat
sig blott vara ett verktyg åt andarna, afhöll sig
Jacolliot icke från förnyad fråga, huru han komme till
denna förmåga, och Covindasamy svarade med en sentens:
»Man måste genom böner och betraktelser förblifva i
beständig förbindelse med Pitris, då stiger en högre
engel ned ifrån himmelen.»

Ofta såg Jacolliot fakirernas konststycke att
öfvä inflytande på vegetationen. På få timmar
uppnås resultat, som eljest erfordra månader, ja
år. Missionären Huc berättar äfven om sådant ifrån
Tibet. Jacolliot hade städse betraktat detta såsom
ett artistiskt taskspelarestycke, och derföre icke
skänkt vidare uppmärksamhet deråt; nu ville han äfven
se det af Covindasamy, hvars talanger verkligen
voro underbara, och riktigt undersöka det. Då
fakiren efter middagen klockan tre återkom, trodde
Jacolliot sig öfverraska honom med denna begäran,
men han svarade på sitt vanliga enkla vis: »Som du
befaller». - »Yill du också», tillade Jacolliot,
»tillåta mig välja det kärl och det frö, som du
inför mina ögon skall låta drifva till växt?» -
»Kärlet och fröet ja, men mullen deremot måste tagas
ur ett termitnäste (Ca-rias).» Kammartjenaren fick
nu uppdrag att hemta en blomstervas full med sådan
mull och flerahanda frön, och fakiren bad honom
krossa mullen mellan stenar, ty jorden är genom
insekternas kalkartade spott nästan så hård som ett
stycke murbruk. På mindre än en fjerdedels timma
voro sakerna på stället, och Jacolliot bortskickade
kammartjenaren, emedan han icke ville, att denne
skulle komma i maskopi med fakiren. Han gaf nu jorden
åt den sistnämnde, som omrörde den med vatten,
mumlande sina mentrams. Derpå begärde han fröna
och några alnar af något hvitt tyg. Jacolliot tog
på måfå kärnan af ett melonträd och frågade, om han
finge märka den? På ett j åkande svar skar han lätt
i den yttre huden på denna, med undantag af färgen,
en kurbitskärna liknande, alldeles mörkbruna kärna,
och lemnade den jemte några alnar moskitogaz åt
fakiren. »Jag kommer snart att sofva andarnas sömn«»,
sade denne; »svär mig att vidröra hvarken mig eller
krukan.» Jacolliot lofvade detta och fakiren plantade
fr"öet i den numera flytande slamm liknande mullen,
stack i ett hörn af vasen sin lilla sjuknotiga staf,
de initierades attribut, utan hvilket de aldrig gå,
och svepte öfver den musslinstyget. Derpå hukade han
sig ned, sträckte begge händerna horisontelt öfver
apparaten och förföll i komplett katalepsi. På han
efter en halftimma, städse med armarna utsträckta,
hvilket ingen vakande kunnat göra, ännu icke visade
den lättaste muskelryckning, utan den nästan nakna,
genom hettan brunstekta och glänsande kroppen
liknade en staty af brons, hvarvid ögonen stodo
öppna och stirrande, kunde Jacolliot, som för
bättre öfvervakning hade satt sig gentemot honom,
icke längre uthärda dessa halfsläckta ögons blick;
hela omgifningen, fakiren inbegripen, syntes dansa
omkring honom, och han måste sätta sig vid ändan af
terrassen, der han vexelvis blickade på Ganges och
Covindasamy. Ändtligen, efter två timmars förlopp,
kom honom en lätt suck att rycka till; fakiren hade
återkommit till medvetande, gaf honom tecken till
att närma sig, tog undan musslinet och visade honom i
krukan en frisk telning af melonträdet till omkring
20 centimeters höjd. Anande Jacolliots tanke, grep
han i mullen, utdrog försigtigt den unga plantan och
visade på fröhuden, som ännu fasthängde vid roten, den
.för två timmar sedan gjorda inskärningen. Jacolliot
anmärker vid detta fenomen, att fakiren hade vid sin
ankomst icke vetat, hvad af honom skulle äskas, och
kunde ingenting hafva gömt under kläderna, då han inga
kläder bar; han kunde också icke veta, att Jacolliot,
som hela

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Oct 31 04:41:36 2014 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1877/0129.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free