Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fakirerna i Indien. Posthumus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
126
tiden icke lemnat honom ur sigte, skulle välja just
en frökärna af melonträdet. Detta vore ett af de
fall, der sinnena intet bedrägeri förmådde upptäcka,
men förnuftet ändå icke ville gifva sig fånget. Sedan
fakiren några ögonblick fägnat sig åt hans förvåning,
sade han, icke utan stolthet: »’Hade jag fortsatt
invokationerna, skulle melonträdet pä 8 dagar fått
blommor och på 14 frukt, w Tänkande på berättelsen af
Huc och vissa feno-mener, dem Jacolliot sjelf sett
i^Garnatic, sade denne att det funnes trollkarlar,
som på två timmar kunde frambringa detta allt. »Du
misstager dig», sade Covindasamy; »det hvarom du talar
var framskaffandet af fruktbärande trän genom andarna,
men hvad jag visat dig är växandet. Aldrig har det af
Pitris tillredda rena fluidet på en enda dag kunnat
alstra både rot, blomma och frukt.» Jacolliot sjelf
anmärker, att om man under Indiens himmel i morgonens
första rodnad sår frön i för solen öppet liggande
mull, redan vid middagstiden många köksväxter komma
upp öfver mullen såsom plantor och kl. 6 på aftonen
hafva nära en centimeters höjd, men att melonträdets
kärna behöfver 14 dagar för att slå rot.
Klockan 10 på aftonen inträdde åter Covindasamy, som
vanligt tigande, i Jacolliöts rum, sedan han på ett af
trappans steg aflagt sin languty, den lilla tyglappen
kring lifvet, som vanligen utgjorde hans enda
beklädnad, och var således nu totalt utan hvarje tråd
till beklädnad, med den sjuknotiga bambukäppen fästad
i en af de långa hårflätorna. »Ingenting orent», sade
han, »får beröra den anropandes kropp, när han vill
i sin hela styrka bibehålla kraften att träda med
andarna i förening.» Jacolliot föranläts härigenom
till den undran, om icke de af grekerna vid Indus
anträffade gymnosofisterna också varit sådana invigda
som Covindasamy. Denna afton experimenterades både
på terrassen och i sängkammaren, begge sinsemellan
sammanhängande, begge fullständigt afstängda från alla
andra lokaler, begge upplysta af hvar sin hänglampa
med kokosolja, innesluten i ett kristallglas.
Uti alla indiska hus finner man små kolbäcken af
koppar, ständigt fyllda med glödande kol, för att
emellanåt kunna kasta några nypor af ett välluktande
pulfver utaf Sandelträd, IrisrQt, Myrrha o. d. till
förbränning. Fakiren ställde ett sådant bäcken på
terrassens midt och der bredvid en kopparbricka
med välluktande pulfver; derpå nedhukade han sig
i vanlig ställning med korslagda armar, började en
lång inkantation på ett okändt språk, reciterade sina
mentrams och blef sedan orörlig, med venstrå handen
på hjertat, den högra stödd på stafven; någon gång
förde han handen till pannan, liksom för att frigöra
sin hjerna. På en gång kom Jacolliot att bäfva,
ty en svagt lysande sky bildade sig i hans sofrum,
ur den framkommo raskt flera händer och återgingo in
i skyn; efter några minuter förlorade somliga bland
dessa händer sitt dunstiga utseende och liknade,
på visst sätt materialiserade, menskliga händer,
under det de öfriga blefvo mera lysande. De förra
voro ogenomskinliga och kastade skugga, de andra
så genomskinliga, att man tvärtigenom dem kunde
urskilja föremål. Jacolliot räknade händerna till
sexton. Knappt hade han frågat fakiren, om det
icke vore möjligt att få röra vid dem, då en af
dem skilde sig från gruppen, sväfvade bort till
honom och tryckte hans egen erbjudna hand: andens
var liten, smidig och fuktig såsom en ung q vinnas
hand. »Anden är der, fastän blott en af händerna är
synlig», sade Covindasamy, »du kan tala med honom,
om du det önskar.» Jacolliot frågade då leende,
om den ande, denna retande hand tillhörde, icke
ville gifva honom ett souvenir, och hon sväfvade
bort till en blomsterbukett, afbröt en rosenknopp,
som hon kastade till hans fötter, samt försvainn.
Under två timmars tid följde nu tilldragelser,
fullkomligt egnade att förvirra hans besinning. Än
strök en hand hans ansigte eller fläktade på honom
med en fläkta, än spridde en annan hand i rummet ett
regn af blommor eller tecknade i luften flammande
bokstäfver, hvilka försvunno så snart den sista af
dem framstått, hvarvid verkliga blixtar genomforo
både kammaren och terrassen. Två af *de flammande
sanskritstroferna, dem Jacolliot i hast kopierade
med sin blyertspenna, lydde så: »Divyavapur gatwå»
(jag har antagit en fluidisk kropp), och omedelbart
derefter skref samma hand: »Atmåram créyasa
yoxyatas Dekasya’sya vimö canat» (Du skall uppnå
sällheten, när du lösgör dig från denna förgängliga
kropp). Småningom försvunno händerna, skyn hade
minskats i den mån händerna materialiserades; på
det stället, der den sista handen fördunstat, fann
man en krans utaf de starkdoftande gula immorteller,
hvilka hinduerna vid alla sina ceremonier använda.
Ett ögonblick efter det händerna försvunnit, och medan
fakiren på det ifrigaste fortsatte sina invokationer,
uppstod en dunklare och tätare sky bredvid det lilla
kolbäckenet, som Jacolliot enligt hinduens önskan
städse hållit fyldt med glöd; småningom antog denna
sky mensklig gestalt och syntes såsom skelettet af
en gammal offrande Brahmin, som knäböjde bredvid
bäckenet. Han hade på pannan de åt Vischnu helgade
tecken, omkring lifvet prestkastens tredubbla snöre,
händerna höll han såsom vid offring förenta öfver
sitt hufvud, och munnen rörde han liksom under
bön. I ett gifvet ögonblick tog han en nypa af
det välluktande pulfret och kastade på glöden,
hvarpå genast tjock rök fyllde begge rummen, efter
hvilkens försvinnande Jacolliot såg skelettet två
steg ifrån sig bjudande honom sin köttlösa hand,
den Jacolliot helsande tryckte i sin och fann varm
och lefvande, ehuru knotig och hård. »Är du väl»,
frågade Jacolliot, »en forntida invånare på jorden?»
och hade knappast slutat sin fråga, då på skelettets
bröst likasom i fosforsken framkom ordet: »Am» (Ja)
och genast åter försvann. Och när Jacolliot vidare
frågade: »Yill du icke efterlemna åt mig ett tecken
till minne af din härvaro?» sönderref gestalten sin
af tre bomullssnören sammansatta gördel, gaf honom
den och försvann vid hans fötter.
Nu trodde Jacolliot séancen slutad, men fakiren tänkte
ännu icke på att ändra ställning. Då hörde plötsligt
den förre en bizarr melodi på ett instrument, det han
tyckte vara samma dragharmonika, som för två dagar
sedan fanns i hans rum, men som föregående aftonen
blifvit af hans värd, Peishwa, efterskickad, och som
således icke mera var i JacoUiots besittning. De
till en början aflägsna tonerna klungo snart på
närmare håll och slutligen såsom i sofrummet - då
Jacolliot fick se smygande utmed väggen fantomet af
en pagodmusikant, hvilken, spelande på harmonika, ur
henne framkallade de enformiga och klagande toner, som
äro egendomliga för hinduernas religiösa musik. Sedan
fantomet passerat genom kammaren och terrassen,
försvann det, och på stället der detta skedde, qvarlåg
det af anden spelade instrumentet, som befanns vara
just det ofvan omtalade, fursten tillhöriga - och
det oaktadt alla dörrar voro säkert stängda.
Covindasamy steg nu upp, badande i svett samt
ända till det yttersta utmattad, och dock skulle
han inom få timmar anträda sin hemresa. »Tack
vare dig, malabar», sade Jacolliot; »må Han, som
inbegriper de tre hemlighetsfulla makterna (brahmanska
treenigheten), beskydda din resa till söderns älskliga
länder, och må du erfara, att under din frånvaro
fröjd och lycka bott i din hydda!» Fakiren svarade
i ännu mer emfatisk ton, och sedan han emottagit en
erbjuden gåfva utan att se på den eller ens tacka
derför, uttalade han melankoliskt sin sista helsning
(Salaam) och försvann utan buller. När Jacolliot i
den första morgongryningen från terrassen blickade
utåt floden, märkte han på denna en svart punkt,
och genom nattläkaren såg han, att det var fakiren,
som uppväckt färjkarlen och nu öfverför Ganges för
att taga vägen till Trivanderam och skåda det blåa
hafvet, kokospalmerna och sin hydda, om hvilka han
så ofta talat.
Yaknande efter några timmars sömn, tyckte Jacolliot
att den förflutna natten var blott en dröm och
hallucination; men qvar låg harmonikan, de utströdda
blommorna betäckte ännu terrassen, immortellkransen
låg på divanen och de flan\-mande orden stodo
aftecknade på hans eget plån. Bedrägeri kunde lika
litet upptäckas nu, som af abbé Huc i Tibet vid de
derstädes bevittnade fenomenen. - - -
Omkring fyra år senare reste Jacolliot öfver Madras,
Bellary och Bedjapur till provinsen Aurungabad, för
att besöka det underjordiska Karli-templet, hvilkas
berömda kryptor Ellora, Elephanta, Rosach etc. ligga
i -en krans af Mahrattlandets kullar, som, krönta
med fästen, århundraden igenom hindrade museimännens
intrång. Ingången till den i klippan inhuggna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
