Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Götiska Förbundet. 1811-1844. Rudolf Hjärne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
133
krigarna och konstnärerna Olof Södermark (Sigurdr)
och Ulrik Thersner (Eilif Gautske). Äfven civilister
utmärktes på samma sätt. Så Aug. v. Hartmansdorff
(Harald), som bevistade fälttåget i Tyskland och från
1816 - 1821 var sekreterare hos riksståthållaren
i Norge. Han var alltid inom förbundet högt aktad
för redbarhet, duglighet och kraft. Yid riksdagen
i Örebro 1812 uppträdde den l Juni en af göterna,
L. D. Heijken-sköld (Orvar Ödd), stamgöt, med
värma och kraft mot den föreslagna inskränkningen i
’tryckfriheten. I stämman den 22 Juni beslöts, att
förbundet skulle till honom afsända en tacksamhets
-skrifvelse och Bragebägaren tömdes till hans ära.
Stundom finnas i protokollen antydningar, gåtor,
till hvilkas lösning nu ingen bestämd ledning
finnes. Så slutar protokollet för den 30 April 1813
med dessa ord: »medan mjödet dracks, ådagalades
de omisskänneligaste uttryck af en sann götisk
anda-. Dessa protokoll öfver förbundets stämmor
sluta alltid med ett kort tillkännagifvande, att
bröderna efter slutad stämma förblefvo tillsamman
»i god välfägnad, under mycket glam, en lång stund
på qvällen». Äfven namnes, om Bragebägaren tömts för
någon förtjent broder och af hvilken anledning. Någon
gång tillfogas ett ord, som ofvan, om någon för
tillfället anmärkningsvärd tilldragelse, som antydes
eller öppet uttalas.
Enligt förbundets stadgar ålåg hvarje invald ledamot
att inom trenne månader efter den dag, då han
inskrifvit sitt namn i matrikeln, hålla ett »kort
och kraftfullt» tal öfver den forn-götiske man,
hvars namn han som förbundsbroder antagit. Ingen
af stadgarnas föreskrifter har blifvit så litet
motsvarad. Endast 24 uppfyllde i detta fall sitt
åliggande och af dessa några få inom före-skrifven
tid. Andra" begärde och fingo
Gustaf Wilhelm Gumaelius.
Den ende civarlefvande af det Götiska Förbundet.
(F. 5 Maj 1789.)
framgå ur prosten P. P. Ekelunds (Hergeir) teckning
af sin man, Ansgarii samtida och befordraren af
hans verksamhet för kristna lärans införande i
Norden. Äfven K. A. Nicanders poetiserande teckning
af Norna Gest saknar ej sina förtjenster, ehuru den
är för mycket anlagd på att fängsla uppmärksamheten
genom en sinnrik uppfattning och anordning. De
snillrikaste bröderna hafva nära nog minst lyckats
eller alldeles icke försökt sig. Geijers utkast
är ett hastverk. Också var han ej någon egentlig
berättare. Hvarken Tegnér eller Ling fullgjorde i
berörda fall sin skyldighet. Den förre begärde likväl
uppskof, men dervid stannade det.
Det återstår att kasta en blick på det
verksamhetsfält, der det Götiska Förbundet varit
offentligen mest bemärkt och der det uträttat stora
ting, lika prisvärda, sorn minnesvärda. Yi mena
skriftställarens, forskarens och konstidkarens fält,
som i ock med Utteraturen och konsten bringar sina
skatter i dagen.
Men vi nödgas äfven här fatta oss ytterst kort,
huru rikt ämnet än är. Hvad som brister, fylles
dock i någon mån ur på detta område mera allmänt
tillgängliga källor.
Några få månader efter Götiska Förbundets
stiftelsedag uppträdde K G. Geijer vid en stämma
och föreslog utgifvandet af en tidskrift, genom
hvilken bröderna kunde i en vidare krets verka för
sitt fosterländska syftemål. Förslaget mottogs med
allmänt bifall. Tidskriftens namn blef »Iduna, en
skrift för den nordiska forn-ålderns älskare». Den
har blifvit kallad »Sveriges första antiqvari-ska
tidskrift»*. Under loppet af 13 år utkommo deraf
10 häften och efter Adlerbeths död ett ll:te, som
innehåller en kort återblick, tecknad af E. G. Geijer,
förteckning på förbundets ledamöter, stadgar,
m. m. Det tillägg, som fogades
uppskof månader, ja, år. Också äro dessa tal,
med få undantag, l till titeln Iduna, bortföll
med 4:de häftet, för att gifva ett föga eller
alls icke berömvärda. Man saknade synbarligen till-
friare utrymme åt innehållet. Utan allt
tvifvel var äfven
räcklig insigt i fornsagans anda eller oförmåga
att ikläda innehållet en lämplig drägt, någon gång
båda. Eeflexionerna ville ock gerna smyga sig in
i berättelsen och afklippa dess tråd. Man kunde ej
helt försätta sig in i densamma, man stod utom den,
beherrskad af sin tids bildning och medvetande. Likväl
är ett samvetsgrant bemödande på ett och annat
håll märkbart. Hedniska kämpadater och vilda
äfventyr äro hufvudtemat. A. H. Lagerlöf (Sorle)
synes rent af fråssa af de vilda, nästan gräsliga
anrättningar, som hans hjeltes, Sorle den starkes,
framfart erbjuder honom. Med förkärlek framhålles
det hedniska fostbrödralaget med sin i lif och död
trogna vänskap. Men någon gång bryter en ljusstråle
af det skönaste slag fram genom den *vilda hedendomens
mörker. Detta synes oss i synnerhet * Oscar Montelius.
detta ett verk af Geijer, hvars ande, likasom
Tegnérs, var för mycket omfattande, för att icke
känna sig alltför bunden inom en blott antiqvarisk
ram. Båda hörde till kretsen af dessa stora andar,
som visserligen älska sitt fosterland framför allt,
men ock hafva ett öppet sinne för allt af vigt, som
rör sig i tidehvarfvet, ja, i menskligheten. Också
låter Tegnér snart nog (1814) i bref till Adlerbeth
förstå sin åsigt om Iduna. Hon behöfver, säger han,
med tiden » föryngra sig sjelf och framgå under en
annan gestalt». Vissa ensidigheter och öfver-drifter,
som just komma från det antiqvariska hållet, utgjorde
hennes brist, men grundidén var »stor och ädel».
Då Geijer för bröderna framställde sitt förslag,
hade han ock i sin hand skrifter tillräckliga för
ett första häfte. De voro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
