Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Götiska Förbundet. 1811-1844. Rudolf Hjärne - Vakteln. (Tallbiten, Corythus Enucleator. Lin. och Cuv.) Wilhelm Aurell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
136
Adlerbeth, en fordomdags Svensk, redlig, öppen,
trofast, ihärdig, hvilken hvarje man kände sig pligtig
att hörsamma». Härefter förordnades om förbundets
qvarlåtenskap. Man ser en lik-
begängelse och ett arfsldfte af eget slag. Den inom
sig slutna sorgen med en tår i ögat saknas ej
heller. Så upplöstes det Gotiska Förbundet.
Rudolf Hjärne.
(Tallbiten, Corythus Enucleator. I*in. och Cuv.)
2 or den menskliga fantasien, synas inga djur hafva
en lyckligare lott, än fåglarna. Hela fågelverlden
är en verld full af sprittande lefnadslust, glädje
och munterhet till och med under de trägnaste
näringsomsorger. Yi menniskor, understundom surmulna
för minsta lilla motgång, kunna icke underlåta att
njuta med tillfredställelse af fåglarnas åsyn och
af deras sång; dock - underligt är det menskliga
hjertat - väcker stundom fågelsången en trånande
längtan i vårt bröst, vi veta ej rätt efter hvad. Det
är då man tänker eller både tänker och säger: »ack,
den som vore en liten fågel och kunde flyga» - dit
och dit, ofta till »aldra kärestan sin», förstås -
men se, med den der flygten å Toiseau blir ingenting
af utom i fantasien, »och det är vackert så», ty genom
denna flygt kan menniskan göra sig en föreställning,
fastän dunkel, om det lif, hon skall komma att föra,
då kroppshöljet ej mera fjättrar henne vid materien.
Och gäller nu detta om fåglarna i allmän-het, så
gäller det om sumpfåglarna i synnerhet.
"Sången ädla känslor
löder:
hjertats nyckel heter sång" .-
Till våra sångfåglar, af skalderna vidtbe-sjungna,
hör också vakteln. Yi känna honom derför litet hvar
till namnet.
Ehuru vakteln för sin del mycket gerna skulle, utan
att känna ens en hundradedel af det misshumör, som
kommer ett oobserve-radt fruntimmer till
del, nöja sig med ett enda namn, så har han likväl,
han som mången annan, utan sin förskyllan eller
värdighet, blifvit på-bördad en hel hop sådana. De
der torra och kärfva vetenskapsmännen kalla honom
helt rätt och slätt för bara - Tallbiten.
Af grannlagenhet (för att icke stöta den poetiska
uppfattningen om vakteln för hufvudet) har jag
ej vågat låta denna lilla uppsats komma ut i den
granntyckta verlden under den prosaiska vetenskapliga
rubriken Tallbiten. Hvem skulle-väl nämligen och
företrädesvis ibland det täcka könet bry sig om att
taga notis om en - tallbit?l - Men se, vakteln det
är helt annat det! om honom måste vara intressant
att läsa!
Med nöje nämner jag, att vakteln också kallas
Nattvakteln, Vakan och Nattvakan*, men nödgas ock för
sanningens skull tillstå, att han också bär namnen
Svensk papegoja, Svenska och Dummer-Jons.
När man har hört mycket talas om någon eller något, så
brukar man vanligen vara rätt nyfiken att antingen få
se eller åtminstone höra närmare beskrifvas densamma
eller detsamma.
"Vakteln."
I den tro och gyllene förhoppning, att så månde vara
förhållandet i afseende på vakteln, så, eftersom det
möter alldeles oöfvervinnerliga hinder för mig att
presentera honom lifslefvande för eder alla, hvars
mer eller mindre blida ögon falla häruppå, skall jag
söka beskrifva honom och hans lefnadsförhållanden så
godt sig göra låter.
Yakteln, hörande till skogsfåglarnas underafdelning
sparf-iåglar, har en längd af omkring 8 tum med
entumslånga ben (tarser) och half-tumslång likasom
papegojan (krökt) näbb samt klufven stjert, mätande
sina 3 tums längd, och å hvilken vingarna räcka så
der halfvägs.
Yaktelindividernas drägt är mycket olika för olika
kön och åldrar. Hanarnas drägt är mycket vackrare, än
honornas, och vakteldrägten är först fullt deciderad,
då dess ägare eller ägarinna uppnått 3 å 4 års
ålder. Hanen är då till största delen framförallt å
bröstet vattradt karmosinröd eller gulaktig, och honan
vattradt gråbrun eller ock mindre klart gulaktig,
och båda hafva mörka vingar med två hvita tvärstreck
öfver och mörk eller kanske rättare sagdt svart stjert
och mörkbruna ben; näbben är ofvan mörkbrun och under
ljus. Färgen å de yngre vaktel - familjemedlemmarna
(de, som äro under 3 å 4 år) är både mindre klar och
mindre, att jag så må säga, helgjuten: de äro fläckiga
med öfvervägande grått och brunt.
Yaktelns med åren från röd till gul öfvergående
färg skall stundom förvandlas i hvit med gulaktig
anstrykning å hufvudet och halsryggen.
Ehuru vakteln, jemförd med de mera vanliga och mindre
sparffåglarna, förefaller litet klumpig, så är han
dock i afseende å både form och färg »mycket nöjsam
att se och behaglig att skåda». Utom Skandinavien
finnes vakteln i norra delen af Nord-Amerika, i
norra Skottland (troligen äfven på Island) och i
norra delen af Asien.
I Sverige förekommer vakteln under våren och sommaren
endast uti våra allra nordligaste skogstrakter. I
dessa öde nejder, öfver hvilka midsommarsolen icke
går ned, bygger vakteln sitt bo uti tätaste skog på
gren invid stam omkring 4 å 6 alnar från marken utaf
risqvistar och strån och inuti försedt med litet
fjäder. I detta bo lägger honan under Juni månad 3
å 4 ägg af ungefärligen en tums längd och en half
tums tjocklek, blekt grönaktiga med olika stora,
dels lefverbruna, dels gråa fläckar, talrikast i
storändan. Det är under denna tid (våren och början af
sommaren), som vakteln uppträder såsom sångare längst
uppe i den tallbevuxna obebodda norden, »blåsande»
melodiskt de renaste
* Af menniskorna l allmänhet och våra skalder i
synnerhet, utaf hvilka ingendera varit eller äro
zoologer mera än till husbehof och knappt det, synas
vakteln och sång- eller talltrasten (Tuvdus musicus,
Lin.) ofta nog hafva blifvit sammanblandade under de
gemensamma namnen af "vakan" och "nattvakan".
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
