Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vakteln. (Tallbiten, Corythus Enucleator. Lin. och Cuv.) Wilhelm Aurell - Hazards äntring
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
138
lifliga protesteranden med skrik och åtbörder. Det
öfriga sällskapet uppe i rönnen sitter emellertid
ofta fortfarande i all sköns ro, likasom ingenting
hade passerat. Af detsamma kan sålunda den ena dragas
ned efter den andra, desto säkrare ju kallare det är,
antingen för att genast gå en säker död till mötes
emot närmaste sten eller ock för att få fria husrum i
bur. Och, väl ditkommen, tyckes vakteln genast känna
sig fullkomligt hemmastadd. Han hoppar från pinne
till pinne och äter begärligt rönnbär ur samma hand,
som nyss förut var på väg att hänga honom.
Att sätta en nyss fångad vaktel i varmt rum, går icke
an, ty köld är hans lif och värme hans död. Han vill
till en början icke släcka sin törst med annat än
snö. Att bada midt i vintern är hans förnöjelse. När
det blir för varmt, så tillkännager han detta genom
gapande. För att trifvas och må väl, bör han emellanåt
få flyga fritt omkring i rummet. Utom hans födoämnen
i vildt tillstånd, kan man bjuda honom hafre, gryn,
rof- och kanariefrö, men hampfrö så litet som möjligt,
ty deraf blir han för fet och dör, liksom ock, om han
får äta så mycket han vill, hvadan han bör sättas på
förknappning. Han känner igen sin ägare eller ägarinna
och sätter sig gerna på dess händer, axlar eller
hufvuden. Vakteln säger sjelf till, genom ett egen-
domligt hvisslande läte, då han tycker, att det är
för dåligt kosthåll. Han sjunger nästan året om,
men företrädesvis mot våren, och dagen igenom. Detta
gäller både hanen och honan, fast den sednare i
mindre mån. Finnas till exempel kanariefåglar i samma
rum, så härmar han förträffligt deras sång likasom
ock andra fåglars. Såsom kammar- eller burfågel
är vakteln i alla afseenden treflig och behaglig,
så att det är verkligen förvånande, att Stockholms
»gaminer» någonsin förgäfves få utbjuda sina »svenska
papegojor» för »bara 50 öre», för »25 öre, lilla söta
go’a herrn-, bara för ja? behöfver pengar, si". -
Om man kan lyckas få vaktelhane och vaktelhona att
i fångenskap »knyta hymens band", känner jag ej-,
men tviflar dock icke derpå: vakteln går ju in på
hvad som helst.
I Upsala hade jag en gång en, som tog »lilla supen»
och drack öl tillsammans med mig och mina kamrater,
dock alltid objuden. Frosseri och dryckenskap lade
emellertid min lille älskade »JonS" i en för tidig
graf efter en hel vårtermins sträfvande på den
knaggliga universitetsbanan. Till valspråk på hans
döda mull valde vi detta: »Yixit dum vixit Isetus»
(han lefde glad medan han lefde), ty jag hade ej
hjerta att neka . honom någonting, och derföre gick
det med honom som det gick - ett varnande exempel
för andra.
Wilhelm Aurell.
[varje’ ädelt sinne finner sig städse tilltaladt af
att se på duken främmande scenerier, som åt minnet
bevarar någon hjeltebragd. Af sådant innehåll är den
tafla, som franske målaren Gudins pensel alstrat till
förevigande af en af dessa handlingar af djerfhet i
företaget och tapperhet vid utförandet, hvarpå den
franska sjökrigshistorien är så rik.
Hjelten i denna vapenbragd var vicomte Alexis de
Noailles. Han seglade år 1803 till San Domingo, der
general Rochambeau, med en garnison af tvåtusen man,
med mod och uthållighet tillbakaslog de oupphörliga
anfallen af de svarta insurgenterna, under anförande
af negergeneralen Dessalines, hvilkas styrka
utgjorde femtontusen man. Det var mot slutet af denna
expedition som general Noailles, då befälhafvare på
Le Courrier, genom äntring bemäktigade sig engelska
skonerten Hamra.
Så länge general Rochambeau endast hade insurgenterna
och gula febern till fiender höll han tappert ut,
men när hungersnöden började decimera hans folk, blef
han tvungen att gifva sig. För att undgå de hårda
kapitulationsvilkor, som insurgenterna naturligtvis
skulle uppställa, ämnade han öfverlemna sig åt den
engelska flottan, men vilkoren, som föreskrefvos
af den engelska amiralen, voro af en så svår
beskaffenhet, att generalen icke längre tvekade att
öppna underhandling med den för sin grymhet kände
Dessalines. Likväl uppgjordes kapitulationen på ett
för den franska garnisonen hedrande sätt: den skulle
draga sig tillbaka med sina vapen och förråd till de
fartyg, som den hade i hamnen. Tio dagar beviljades
den för fullgörandet af denna öfverenskommelse. Så
slutade på ett för republiken nedslående vis en
expedition, som kostat Frankrike tretiotusen af dess
tappraste krigare, då en handling, hvilken utfördes
med lika mycken skicklighet som mod, kastade sin
lysande reflex på den franska krigaräran.
General Noailles, som förde befälet öfver spillrorna
af de franska trupper, hvilka dragit sig tillbaka
till Saint-Nicolas på öns vestkust, försvarade sig
der med en oförskräckthet, som. trotsade så väl
negrernas anfall till lands som kanonelden från den
engelska eskadern. Anföraren på denna sednare,-som
blifvit underrättad om Rochambeaus kapitulation,
trodde sig genom att härom underrätta den franska
generalen kunna förmå denne att upphöra _ med sitt
numera alldeles hopplösa motstånd.
En officer afskickades som parlamentär till
Saint-Nicolas. När general Noailles erhöll
underrättelse om, att Rochambeau gifvit sig och att
han samma afton skulle med sina fartyg inträffa på
Saint-Nicolas’ redd, syntes han likväl stå fast i sitt
beslut, att icke börja några underhandlingar med
fienden. »Min herre», svarade han parlamentär
en, »i hvilket skick befästningarna än må vara,
så kan en fransk general icke gifva sig utan att
blygas inför sig sjelf, så länge han har lifsmedel,
ammunition och tillgifna män omkring sig. Frankrike
har, såsom England, en flotta; jag skall vänta.»
Parlamenteringen var slutad, men general Noailles’
svar dolde ett beslut, som, utfördt med mod och
skicklighet, kunde rädda honom från den olyckan att
behöfva kapitulera. Underrättelsen, att Rochambeau
på aftonen skulle passera redden, ingaf honom den
djerfva tanken, att komma undan med garnisonen,
utan att väcka de fiendtliga fartygens uppmärksamhet.
Flera fartyg som lågo i hamnen gjordes klara medan
soldater och köpmän i staden och på kajerna gjorde
allt i ordning till inskeppning. De sjuka fördes först
ombord, och vid qvällens inbrott voro trupperna och
en stor del af stadens innevånare på fartygen och
färdiga att afsegla.
Kommendanten afvaktade endast signalen från dem, som
höllo utkik. Naturen sjelf tycktes vilja understödja
hans djerfva företag, ty himlen var betäckt af
mörka skyar.
Emellertid gick förnatten förbi, utan att den
öfverenskomna signalen gafs. Generalens oro ökades
ju längre tiden skred, ty etts oförutsedt förhinder
skulle ovilkorligen sätta honom i en mycket kritisk
belägenhet-, men slutligen framblänkte i natten den
ena skeppslanternan efter den andra, alla kommande
norrifrån. r Nu återupplifvades hans hopp, men han
gaf likväl ännu icke någon order. Först när alla
dessa ljus hade förenat sig med blockeringseskaderns,
som låg vid ingången till viken, då kommenderade han
sina olika fartyg att gå till segels. Alla lydde
de ordern och giedo tysta fram i natten utåt det
för en frisk bris rullande hafvet. De belägrande
voro lätt lurade, ty parlamentärens rapport hade
invaggat dem i fullkomlig säkerhet, och enligt
general Noailles’ order blandade sig de franska
fartygen med konvoj-eskadern. Sedan de någon tid
följt den fiendtliga flottan åt, aflägsnade de sig
försigtigt från densamma och styrde kurs på ön Cuba,
dit de kommo utan vidare hinder.
General Noailles hade fått veta, att general Lavalette
var i Havanna och beslöt att förena sig med honom. Han
gick fördenskull åter till sjös på en brigg, å hvilken
nästan hela garnisonen från Saint-Nicolas befann
sig. Man hade alltjemt hållit sig utmed Cubas klippiga
stränder, hvilka försigtigheten bjöd att icke lemna
ur sigte, då en märsgast på bramrån till» kännagaf,
att en seglare var-i sigte, hvilken* kaptenen snart
nog fann vara en engelsk korvett.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
