Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hazards äntring - Bäcken. Tammelin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
139
Ombord på det franska fartyget uppstod nu en stunds
tvekan om, hur man borde handla. Kaptenen ansåg att
man borde söka uppnå kusten, men generalen förkastade
efter några ögonblicks besinnande detta förslag, och,
litande på lyckan som gynnat hans sednaste företag,
lät han besättningen dölja sig, hissade engelsk flagg
och höll samma kurs som förut.
Det dröjde icke länge förrän han befann sig i närheten
af korvetten, af hvilkens manövrer han fann, att
den föresatt sig att preja honom. Han tog sin ropare
och besvarade kryssarens frågor med så god engelsk
accentuation, att denne, utan att misstänka något,
omtalade, att han hade order att uppfånga ett fartyg,
hvarå general Noailles befunne sig. »Jaså», svarade
denne," »jag är stadd i precis samma ärende.»
Det led nu mot qvällen, och den franske generalen
fick en djerf idé, hvilken bestämde honom för att göra
den engelska korvetten sällskap. Yid nattens inbrott
låt han uppkalla matroserna och soldaterna på däck
för att meddela dem sin plan. »Kamrater!» sade han,
»viljen I tukta, engelsmännen för alla deras bravader,
sä är nu rätta ögonblicket inne. Vi behöfva endast
lägga ombord med dem och äntra kor vetten.»
Då förslaget mottogs med entusiasm, tillade han:
»Må dä hvar och en göra sig färdig till strid!» Medan
officerarna placerade soldaterna på lämpliga platser,
hvarifrån de kunde kasta sig öfver på fiendens däck,
styrde kaptenen fartyget, så att det med bogen
träffade korvettens bredsida. Engelsmannen, som
alls icke hyste’ några misstankar, märkte icke det
franska fartygets manöver, förrän ombordläggningen
redan var verkställd.
»Tänker ni göra haveri?» ropade en matros, som
hade nattvakt ombord på korvetten, när han såg
general Noailles’ kanonbrigg hålla rakt ned på
engelsmannen. Allarmropet var härmed gjordt, men de
voro ej många, hvilka misstänkande ett försåtligt
anfall sprungo till sina vapen. Sammanstötningen
var så våldsam, att den franska kanonbriggens för
krossades. Noailles, i. detta ögonblick åtföljd af
ungefär tretio grenadierer och en handfull matroser,
rusade in på fiendens däck. Snart uppstod mellan de
begge fartygens besättningar den mest mördande strid.
"Hafvets fält i fåror klyfvas, Segel hvifta, flaggor
yfvas, Svepande vindkårorna. Hett som eldregn ur
en krater, Yxhugg smattra - och granater Peppra
hackbrädsplankorna.
Allt som äger lif och andas. Konvulsiviskt rör sig -
blandas Raskt i vildt fantastiska Grupper, störtar
samman, viker, Höjer segerrop, och skriker Tjutande
af smärtorna.
Krutrök skymmer luft och vågor, Tacklet står i ljusa
lågor; I het blod kallblodiga, Beckiga matroser vada,
Jungmän, späda, lefnadsglada, Dimpa från rånockarna."
Engelsmännen, hvilka genom det plötsliga och
oväntade anfallet blifvit förvirrade, samlade sig
åter och gjorde gång på gång förtviflade utfall för
att genombryta de angripande fransmännens för hvarje
minut växande antal - men allt förgäfves. Följande dag
inlöpte Le Courrier i Havannas hamn medförande Hazard
som pris. Några dagar sednare följde de fransmän,
som då vistades i nämnda stad, den i striden dödligt
sårade generalen Noailles på hans sista färd.
Alla de ett känsligt menniskohjerta pinande detaljer,
hvilka vid ett tillfälle sådant som detta förekomma,
har konstnären sammanslagit till ett helt, å hvilket
han med sin trollstaf, den allsmäktiga penseln, satt -
en försonande och förädlande prägel.
Theo dör e Gudin, den konstnär, efter hvilkens
oljemålning vi återgifva den engelska korvetten
Hazards äntring, är en af marinmåleriets yppersta
mästare. Han föddes den 15 Augusti 1802 i Paris. Hans
första färgglödande och effektrika arbeten verkade
på publiken som eldigt, sydländskt vin.
Man har kallat Gudin för hafvets Yernet, emedan
han är lika förtrogen med det våta elementet, som
Yernet med fast mark, Han känner hafvet i alla dess
stämningar, så väl när det i stilla lugn utbreder
sig och återspeglar det varma solljuset, som när det
krusas af en lätt bris, eller när dess storm-upprörda
böljor stänka sitt hvita skum mot skären.
.
iten bäck så glad Genom skogens snår Hoppar lätt
och fri; Af den blomsterrad Han sin hyllning får,
Der han far förbi.
Alla täfla de
Om hans gunst och nåd,
Undra, om han glömt;
Alla vänligt le,
Bedja om hans råd,
Nickande så ömt.
Af hvar enda en Tager han »n kyss, Tager stundom fler;
Aldrig är han sen, Som en rigtig ryss Yill han blott
ha’ mer.
Går som en kossack Genom skogen fram, Tumlar, sig
så yr; Yid en myras stack Under muntert glam Nu han
kosan styr.
Hon, som dag och natt Sträfsamt, trött och varm,
Släpar på sitt ok. Och hans skälmska spratt Skådar
under harm, Kallar honom tok.
Myrans fadda dom, Kall och kärlekslös, Bäcken dock
ej hör; Han sin rikedom Öfver sten och ros Lika
kungligt strör.
Framåt ilar han Under fågelsång, Under löfvens sus;
Ej han vredgas kan, Hela dagen lång Är han lika ljus.
Sanna glädjen går Genom verlden säll, Lik dän ystra
bäck: Kärlek ger och får - Afunds röst så gäll Nämner
honom gäck.
Tammelin,
18*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
