Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En geologisk sällsynthet - En makt. Af Anna A.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
142
rad gliinmerhaltig talkskiffer, hvilken betäckte
bergsluttningen. Såsom egendomligt för platsen i
öfrigt observerades en sällsyntare ört, hvars arom
påminte om malörtens. Det befanns vara Chrysoceplialmn
Jieliclirysoides valpus,
Prof af dessa fristående malmblock, hvilka bestodo af
kolsyrad koppar och kopparoxid, gåfvo vid analysen
tio till fjorton procent koppar. Sjelfva bergåsen
visade sig innehålla tretio till fyrtio procent jern
jemte fyra till fem procent koppar.
Yid sednare företagna undersökningar påträffades flere
kopparmalmstreck i olika riktningar genombryta den
koppar-haltiga jernmalmen. Kopparhalten deri vexlade
från femton till fyrtio procent, hvarjemte der fanns
äfven riklig tillgång på malakit.
hr Pedro Nisser. För oss återstår ingenting i
sak -att tillägga. Hvarifrån hade dessa kolossala
fristående malmblock kommit och huru hade de fått
den ställning, de intögo, det ena till och med
mycket noga inpassadt i berget, såsom hade det
skett af menniskohand? Svaret på dessa frågor,
hvilka kunna med lika skäl framställas i afseende
på många andra liknande fall, har vetenskapen ännu
icke kunnat lemna. Men detta är dock icke något
hinder för företagsamheten att från en sällsynthet,
öfver hvilken menniskan förvånas, förvandla sådana
naturalster till för henne nyttiga ting, bidragande
till hennes trefnad på jorden genom att påminna
henne om, att hon är skapelsens söndagsbarn, med den
lyckliga förmånsrätten, att alltid kunna framträda
till naturens rikligt uppdukade bord.
En makt.
Af Aiana A.
skogsbrynet icke långt från vägen låg en ensam gård.
_ Barnen derinne hade redan gått till hvila, både
stora och små, ty det var. sent i vinterqväll, men
det lyste ännu genom stugufönstren, och med furornas
sus utanför blandade sig ljudet af psalmsång inifrån.
Husbondfolk och tjensten j ön voro nämligen ännu
uppe-, de sjöngo gemensamt en aftonpsalm.- det var
ett gammalt bruk der i huset. Qvinnfolken sutto
kring lampan vid spinnrockarna, hvilka liksom
snurrade takt till sången. Der satt mormor, med
det skrynkliga, men fromma och fridfulla ansigtet,
mor, med de rena anletsdragen och de milda djupblåa
ögonen. Tjenste-folket satt också inne, fast det var
i rik mans hus, men tjenarne räknades till familjen
på den tiden, och derför voro de bättre, än de nu
äro. Yid ändan af det långa ekbordet satt husfa-dren
sjelf vid särskildt ljus; han ledde sången och sjöng
ur bok; de andra sjöngo utantill.
.Barnen hade, som sagdt är, redan gått till ro. De
sofvo dock icke alla, och blott ett af dem låg i
stugan, det var Sune, äldste sonen, en pilt bortemot
sex år. Alltse’n han icke var mer än hälften så
gammal, hade han vant sig att icke somna, förrän
psalmen var sjungen, och då han ibland tyckte, att
det drog ut på tiden, satte han upp sitt lilla kloka
hufvud och frågade: skolen I icke sjunga snart.
Det var en sprittande glad gosse, lille Sune, med
klara ögon, ljust förstånd och liflig inbillning. När
han hörde far, mor och mormor sjunga:
"Min ögon slutas till. Diri engel blid och mild
Förordna du åstad Att hålla trogen vård Och stänga
fastan gård Omkring min h vilostad",
så tyckte han sig med slutna ögon likasom se,
huru englar nedsväfvade på vingar, hvitare än snö,
med ögon, klara som hans moders eller ännu klarare -
och huru de ställde sig skyddande omkring den ensamma
gården i skogsbrynet.
När sången var slut, kastade Sune ibland en blick
genom fönstret öfver sin säng för att se, om hans
stjerna satt öfver grantopparna, och hon »satt der»
för det mesta hvarje qväll; syntes hon icke, så var
hon der nog ändå, så mycket visste han. Den qvällen,
mormor lärde honom »Gud, som hafver barnen kär»,
hade han fått syn på stjernan och från den stunden
kallade han henne sin. För fönstret öfver Sunes säng
fanns ingen rullgardin, -ty der behöfdes ingen; det
var endast himlen, som blickade in, och när pilten
hörde läsas om Guds Faders sköte, sammansmälte det i
hans föreställning med den stjernströdda omätligheten.
Några år gingo, och så kom Sune i en skola, der
han fick den undervisning, som öfverensstämde med
hans själsbehof. Han bestämdes tidigt för det lärda
ståndet, ty hans rika naturanlag gåfvo anledning till
en sådan bestämmelse.
Under loftiden, vid högsommar och jul, vistades han
i sitt hem, och fastän han då icke längre hade sitt
sofrum i stugan,
utan i en särskild kammare, gick han icke till hvila
någon qväll, förrän psalmen var sjungen: han satt
bredvid fadren och sjöng med; mor och mormor sutto
vid spinnrockarna, alldeles som då han var liten,
och han fortfor i många år, att med slutet öga se
fridens englar sänka sig omkring honom, och att med
blicken hvilande vid sin barndomsstjerna bedja sitt:
»Gud, som hafver barnen kär».
Yid unga år blef Sune student och sedan blefvo hans
besök i hemmet allt mer och mer sällsynta; hans bana
gick så långt derifrån, att han blef villad i afseende
på väderstrecken och visste icke mer, hvar han skulle
söka sin stjerna. Hans fönster hade dessutom en tät
rullgardin, hvarigenom intet stjern-Ijus trängde -
och han gaf sig sällan tid att lyfta på den, för att
se en skymt af omätligheten.
Han hade kommit med i stora verlden; han hade fått
vänner, af hvilka många icke hade någon psalmsång
att minnas, fastän de nästan alla hade fått en bildad
uppfostran.
Hans insigter hade ökats, och hans utsigter vidgats,
men hans himmel tycktes samtidigt hafva krympt
ihop. Han anställde dock sällan betraktelser deröfver;
han studerade filosofi ur bok, och då icke studierna
upptogo honom, upptogs han af kamrater och vänner; de
lade beslag på honom, som de kallade det. Yänkretsen
blef allt större och större, men’ åsigterna allt
slappare och slappare. Om något af höll honom från
att taga del i vännernas utsväfningar, icke var det
hans grundsatser, nej, det var en hemlighetsfull makt,
som han, trots de utmärkta betyg han tagit i teoretisk
filosofi, icke kunde förklara. - -
Det var en vinterqväll.
I den ’stora mörka stad, der Sune vistades, voro
gatorna så trånga och byggnaderna så höga, att blott
en smal rand af himlen syntes mellan husraderna;
men genom fönstret, under hvilket hans barnasäng en
gång stått, blickade himlen in lika stort, som då han
var barn i verlden. Det var nu mer än tjugo år se’n
dess - nu vår han en lärd man och af sin barndoms
enkla vanor hade han endast minnet qvar; men i det
gamla hemmet höllo de gamla bruken i sig. Mormors
stämma hade visserligen tystnat - far hade fått några
fåror i pannan, och mor några skrynklor kring munnen,
annars var allt sig likt: . husbondfolk och tjenare
sjöngo gemensamt sin aftonpsalm som förr, och innan
mor gick till sängs, tittade hon genom fönstret mot
stjernan, som Sune kallat för sin, och undrade, om
hans himmel var stor eller liten . . . Det var så
länge se’n han var hemma. Yäl skref han hem ibland,
men brefven handlade mest om den framgång, han rönte,
den vänskap, hvarmed han blef omfattad, de höga betyg,
han tog. Om »Gud, som hafver barnen kär» nämndes der
aldrig ett ord.
Sune befann sig den qväll, vi här nämnt, i ett stort
sällskap af kamrater. De hade, honom ovetande, kommit
öfverens om, att en gång för alla göra slut på hans
fördomar, som de kallade det; de hade ingenting emot
honom, utom det, att han icke i allt var lika »fri»,
som de; det var derhän de ville hafva honom, och
fördenskull hade de under många skenfagra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
