Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Några historiskt märkvärdiga rymningsförsök - Ett grefskap under Sveriges stormaktstid. (Om Leckö slott.) Herm. H-g.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
144
olika sätt.- En af dem omtalar, att den unge hertigen,
hvilken genom sina vänners försorg erhållit en lång
silkesrepstege, som man inlagt i en kaka, beslöt att
fly på Marise himmelsfärdsdag. På morgonen mottog
han med stor andakt nattvarden och derefter gick han
med fånggevaldigern Penard ned på fängelsegården och
efter att hafva täflat med honom i åtskilliga lekar,
som fordrade vighet, föreslog han honom att hoppa på
ett ben uppför fängelsetrappan. Men när han hunnit
så långt förut, att han var utom synhåll, hoppade
han icke längre på ett ben, utan sprang hastigt
uppför trappan och stängde igen efter sig hvarje
dörr, som han passerade igenom. Penard, som blef
orolig, skyndade efter och slog in den ena dörren
efter den andra, men när han hunnit ända högst upp
i fängelsetornet, fann han ingenting annat än en
repstege, fästad vid ett fönster, som vette ut åt
landet. Hertigen klättrade hastigt ned till marken,
der han fann två pager samt hästar, som hans vänner
ditsändt. Eidande i fullt sträck upphann han snart
en kavalleritrupp, som förde honom i säkerhet till
Bourges.
En af de ryktbaraste fångar, historien omtalar, är
utan tvifvel baron Trenck. Genom några obetänksamma
åtgärder, dem han vidtagit, ådrog hano sig Fredrik
den stores onåd. År 1746 blef han arresterad och förd
till fästningen i Glatz.
Konungens afsig«t var att icke hålla honom i fängelse
längre än ett år; men Trenck, som icke visste af
detta, gjorde flera rymningsförsök och lyckades
slutligen att fly i December månad samma år med
tillhjelp af en löjtnant vid garnisonen. Men när de
skulle hoppa ned från muren vrickade denne sednare
sin fot. Trenck öfvergaf icke derför vännen, utan tog
honom på sina axlar och bar honom så under mer än tolf
timmars tid. Det låter nästan som ett underverk att
de lyckades uppnå böhmiska gränsen, utan att falla
i händerna på de efter dem åt alla håll utskickade
soldaterna. Fredrik förlät honom emellertid icke,
och när Trenck år 1754 hade begifvit sig till Danzig
för att ärfva’ sin moders qvaiiåtenskap, ’blef han
tillfångatagen af preussiska husarer och förd till
Berlin. Derifrån fördes han vidare till Magdeburg,
och nu börjades för honom den förfärliga fångenskap,
hvarom han lemnar en utförlig redogörelse i sina
memoarer. Yi återgifva här hans egen beskrifning af
den fängelsehåla, der man inspärrat honom:
»Mina begge fötter fastsmiddes vid jernbojor, hvilka
vägde ungefär sextio skålpund och voro fastade vid
väggen. Omkring min kropp hade man smidt en handsbred
jernring, och vid denna hängde en kedja, i hvilken
var fastsatt en två fot lång jernstång, vid hvilkens
begge ändar mina händer voro fastade
med handklofvar-, och .efter någon tid ökade man
ytterligare dessa bojor med ett vid kedjan fästadt
halsjern . . . Enär mina armar voro fastbundna
vid jernstången kunde jag icke sjelf påtaga mina
kläder . . . Ofvanför dörren hade man med rödt tegel
inmurat mitt namn. Under mina fötter hade jag den
graf, som man bestämdt för mig, och på hvilken man
inristat .namnet Trenclt och under detta en dödskalle
. . . Till en början kunde jag icke göra några andra
rörelser, än att hoppa något på den plats, der jag
var fäst-bunden, eller att röra öfverkrop-pen för att
kunna bibehålla den nödiga lifsvärmen. Efter mågon tid
hade jag vant mig så pass vid tyngden af mina bojor,
hvaraf mina ben till den yttersta grad plågades,
att jag kunde röra mig på en fyra fots omkrets.»
Oaktadt allt detta och den stränga bevakningen,
gjorde han talrika rymningsförsök, hvilka dock
misslyckades. Slutligen blef han, tack vare prinsessan
Amalias förböner hos Fredrik den store, fri-gifven
på julaftonen 1763 efter nio års och fem månaders
fångenskap. Likväl voro icke härmed hans olyckor
slutade: han guillioti-nerades i Paris den sjunde
ther-midor år II (den 25 Juli 1794). Han var då
sextioåtta år gammal. Bland andra ofta märkvärdiga
rymningar må vi äfven nämna Casanovas, Latudes och
amiral Sidney Smiths, till hvilka vi måhända en annan
gång återkomma.
Trenck i fängelset.
(Efter en äldre gravyr.)
Ett grefskap under Sveriges stormaktstid.
I.
Konung Erik XIV:s äntrade till regeringen bildar i flera hänseenden ett märkligt skede i svenska adelns historia. För att nedsätta hertigarnas, sina bröders, anseende, men på samma gång förbinda med sig den högre adeln, utnämnde konung Erik vid sin kröning ur de förnämsta och med Vasa-huset befryndade slägterna trenne grefvar och nio friherrar, hvilka pryddes med små kronor och undfingo’ ärftliga förlänin-gar, liksom hertigarna. Det var ett nytt element, som efter tyskt mönster inympades -på Sveriges gamla ofrälsestånd och som blef af stort inflytande i den följande tidens historia.
De förläningar, hvilka åtföljde de nya värdigheterna, voro likväl i början temligen obetydliga. De utdelades - heter det - af konung Erik försigteligen och med obetydliga refve- och friherreskap, samt endast nästan som en titel. Emellertid var genom den nya institutionen vunnet ett mål, efter hvilket de högadliga slägterna länge fikat, nämligen ärftliga län. Med tiden, och i synnerhet under drottning Kristinas slösaktiga regering, ökades dessa högst betydligt. Med den materiella makten växte ståndets politiska anseende, och den, glans, som utstrålade från grefve- och friherrekronorna, kastade äfven ett återsken öfver de lägre adelsklasserna.
De företrädesrättigheter grefvarna och friherrarna hade sig tillagda af sina ärftliga län, bestodo först och främst i egen domsrätt, samt i rättigheten att uppbära och behålla Kronans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
