Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett grefskap under Sveriges stormaktstid. (Om Leckö slott.) Herm. H-g. - Hatet och Kärleken. Oskar - En resa i "den fjerran Vestern"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
-147-
flyttades på 1820-talet till Stockholm och Gripsholm; men största delen bortslumpades på auktioner för några öre och stannade som väggprydnader i de kringliggande bondgårdarna.
Äfven i södra flygeln finnas ett par större salar, af hvilka den ena kallas för »Kämpasalen». Väggarna i detta rum prydas med fresker, föreställande folkvandringarnas hufvudman, Marcomannus, Yandalus m. fl. Nära här intill, i sydöstra tornet, är ett högt hvälfdt rum, som varit begagnadt vid musiktillställningar. I dess väggar finnas flera nischer, som fordom sirades med statyer och bilder, hvilka, liksom så mycket annat af Leckö forna herrlighet, nu spårlöst försvunnit.
Bland rummen i norra flygeln fästes uppmärksamheten särskildt vid de tvenne audiensrummen. Båda hafva takmålningar; i det ena föreställer plafonden Kättvisan och Friden, allegoriskt framställda, och i det andra österrikiska vapnet, enligt berättelse måladt för ett tillfälle, då rikskansleren här emottog ett österrikiskt sändebud.
På östra sidan af den s. k. förborgen är slottskyrkan, hvilken, på samma gång hon i mycket påminner om sin forntida prakt, ur förstörelsen predikar om den slutliga ringheten af all jordisk glans. Enligt uppgift innehåller slottet, med kyrka, boningsrum, salar, källare o. d. tvåhundrafyrtioåtta rum. Sedan flera årtionden stå dessa öde, och genom de delvis sönderslagna fönstren leker nu vinden i obunden frihet under de höga slotts-hvalfven.
Hur annorlunda mot den tid, då Magnus Gabriel De la Gardie gästade sitt ståtliga Leckö, när gemaken hvimlade af guldsmidd betjening och hillebardierer postade i gallerierna och på borggårdarna; när rikskansleren mottog utländska sändebud, eller borgen strålade i ljus, då grefven gaf fester för Vestgöta-adeln.
Men icke Leckö ensamt påminner om De la Gardieska ättens storhetstid. Många andra ställen inom grefskapet erinra härom. Yi skola en annan gång återkomma härtill och nämna nu endast, att på ön Lilla Eken i Yenern ses ruiner efter ett jagtslott, som tillhört grefve Magnus Gabriel, och att på många ställen finnas lemningar efter den raka, nya väg rikskansleren hade för afsigt att anlägga från Leckö till Lidköping.
Herm. H-g.
Hatet och Kärleken.
jordens dalar tvenne genier råda, I ständig vexling
herrska der de båda: Den enas panna strålar klar af
frid, Den andras prägeln bär af sorg och strid.
Den ena herrskar. - Alla rosor blomma, I menskans
hjerta födas tankar fromma, Och emot jorden då från
himlen ser Så mild och huldrik hvarje stjerna ner.
Den andra herrskar. - Smärtans tårar rinna, Och
menskor mördas, krigets facklor brinna, Och i ett
ögonblick förintadt står, Hvad alstradt blifvit under
långa år.
Den ena lycklig vill all verlden göra, I endrägt
folkens hjertan sammanföra; Men när den andra öfver
jorden går, Då spirar tvedrägt blott i hennes spår.
Den ena, kommen ifrån himlens salar, Ett himlens
sändebud i sorgens dalar, En snöhvit dufva från en
bättre strand, Hon Itä/rlék namnes uti jordens land.
Den andra, född i mörkrets regioner, Ett missljud,
skärande, af brustna toner, På jorden, der hon grundat
har sin stat, Hon, fruktad utaf alla, namnes hat.
Ännu i dag de två om väldet strida: Än segrar hatet,
och än kärlek blida, Och vigtskåln, nedtyngd nyss,
i höjden går, Som hon har gjort det i mångtusen år.
Men skall då evigt denna striden räcka? Skall kärlek
ej omsider hatet släcka? Skall ej en gång ur allt det
gjutna blod En morgon randas för en slägt, mer god?
Ack nej! En sådan morgonsol skall glöda Först öfver
Edens blomster, rosenröda, Först bortom grafven gryr
en sådan tid Af evig kärlek och af evig frid.
Först der skall segren käiieksgenien vinna, Först
der skall evigt kärlekssolen brinna, Först der för
hennes strålar hatet flyr, Som dimman skingras hän,
när morgon gryr.
Oskar.
Eln resa i "clen fjerran. "Vestern9
, ni tänker verkligen följa med?» »Ja, hvarför inte?»
»Men en resa på ett tusen tre hundra mil - och
med vagnar, som hafva den ovanan att gerna välta.»
«Man kan ju försöka.»
»En annan liten olägenhet är den, att man mycket lätt
kan råka ut för indianer.»
»Jag har min bössa och min revolver.»
»M har således fattat ert beslut?»
»Ja!»
»Nåväl, låtom oss då begifva oss på väg!»
Detta samtal fördes i Washington mellan tvenne
fransmän i Augusti månad 1868. Den ene af dessa var
den bekante resanden Simonin, hvilken berättar, att
färden företogs den första September på aftonen. »Yi
följde», säger han, »med nattåget från Washington
till Baltimore, från Baltimore till Filadelfia,
från Filadelfia till Pittsburg, från Pittsburg till
Chicago» - Vesterns drottning, som denna stad kallas,
och hvilken likt en fenix uppstigit föryngrad ur
askan. En egendomlighet för denna
lifsfor nödenheter nas metropol är, att samma dag
och precist samma timma, som man i London kungör
dervarande kurs på spanmål, så tillkännagifves denna
kurs äfven i Chicago. Det är longitudskillnaden
mellan de begge platserna, som förklarar detta
förhållande. Så kan till exempel det egendomliga
inträffa, att ett från London afsändt telegram kan
hinna fram till Chicago året förut. Det vill säga,
att om man skickar af telegrammet nyårsdagen, så kan
det i följd af tidsskillnaden vara i Chicago redan
föregående afton.
Från Chicago gick färden till Missouri och vidare
öfver floden till Omaha. Af sjelfva det sätt,
hvarpå Yesterns hvita bebyggare uttala namnet
Omaha, hör man, att man befinner sig på en mark, som
nyligen trampats af rödskinnen, och der de som dess
uteslutande ägare uppslogo sina tält. Här stredo för
icke länge sedan, de fordom mäktiga Omaha-, Pawnee-
och’ Winebago-stammarna med sina svurna fiender
Sioux-indianerna.
Man hade vid den tid, då Simonin företog denna resa,
all anledning att frukta, det indianerna skulle göra
ett anfall på bantåget, och derför voro de förnämsta
stationerna, Julesburg
19*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
