Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Strandhugget på Svanskär. En episod från ryssarnas härjningar 1719, af Axel S-g.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
154––-
läppar. »Skall jag gifta mig, far, så skall jag gifva
hand och hjerta på samma gång, annars gifter jag mig
aldrig. Den karl, som inte kan taga en flickas hjerta,
är inte heller värd hennes hand», plägade hon säga,
och på den punkten hade det stått nu i tre hela
år. Den vackra Anna hade emellertid vid tidpunkten
för vår berättelse hunnit till sina tjugo år. Bengt
hade väl genom pock, der ej lock hjelp te, kunnat förr
genomdrifva sin vilja och tvinga flickan i brudstol,
men hon var hans enda barn och det enda han här på
jorden rigtigt höll af. Sedan hans hustrus död för
flera år tillbaka, stod han också ensam med sitt
barn i lifvet, och huru kall och hjertlös den styfve
mannen eljest var, så hade han dock ej hjerta att
stöta ifrån sig den enda menniskas tillgifvenhet,
som oegennyttigt skänktes honom utan fordran på
lön derför. Sven Skölds hemkomst från kriget och
ankomst till Svanskär, hvarifrån han, såsom vi redan
nämnt, i tre runda år varit borta, hade emellertid,
såsom vi snart skola få se, med ens åter satt alla
hvilande krafter i rörelse. Det var nämligen kändt,
att den ende ungersven, för hvilken den stolta Anna
hyst tycke, var just Sven, och det var också detta
tycke, som jagat Sven från hemmet, då han hade att
välja emellan att se sin far på gamla dagar vräkas
bort från sin torfva, eller att lägga band på sin
böjelse för den mäktige patronens dotter. Medan
de båda älskande der nere i ungdomens glada krets
i hvarandras förtjusta blickar läste om igen sin
barndoms saga om framtida sällhet och lycka, smiddes
redan der uppe i hufvudbyggningen de vapen, som voro
ämnade att för alltid af hugga de band, som förenade
deras unga hjertan.
Innan ännu nå.gondera af de båda medtäflarne om
hennes hand hunnit yttra ett ord, hade Anna, just som
de första tonerna af en sprittande polska hördes,
lagt sin’ hand i Svens och så bar det af öfver den
gröna ängen med det ståtliga paret, som väckte allmän
uppmärksamhet, medan Nils, under de kringståendes
skratt, med rynkad panna och ett hånfullt grin kring
munnen mumlade för sig sjelf:
v Skrattar bäst, som skrattar sist. Dansa ni. Medan ni
svänger om der, knyter far till repet omkring halsen
på er. Innan solen till fullo gått ned, skall den
der stolta jungfrun vara Nils Månssons trolofvade.»
Kring ett stort bord, fullsatt med ölstånkor och
vinbägare, sutto de gamla i laget der uppe på backen
framför hufvudbyggningen.
Till venster om värdens nu tomma plats satt en
nästan jättelik veteran med väldiga silfverhvita
mustascher. Det var f. d. sergeanten Sköld, som väl
för hundrade gången inför den lyssnande kretsen hade
berättat om Carl XLs fälttåg och enkannerligen om
slaget vid Lund, der han sjelf, då simpel soldat,
inför kungens egna ögon eröfrat en dansk fana och för
denna bragd blifvit på sjelfva slagfältet befordrad
till sergeant
Yid hans sida satt hans hustru, en lång, mager
qvinna med brunaktig hy och små mörka, spelande
ögon. Man visste i orten att berätta hvarjehanda
om mor Karin. Härstammande från Finland, hvarifrån
hon vid yngre år jemte sina föräldrar ankommit
till Sverige, ansågs hon ej blott särdeles kunnig i
läkarkonsten, och det hvad* både djur och menniskor
beträffade, utan ock hemmastadd i hvarjehanda hemliga
konster. Hon spådde bättre än någon i händerna och
det var icke tu tal om, att ej mor Karin också kunde
trolla. Utrustad med alla dessa egenskaper, var den
gamla både älskad och fruktad af nära och fjerran
boende, och det fanns ingen som ej bemödade sig
om att stå väl hos henne. Till och med den eljest
styfsinte Bengt Ivarsson hade alltid i hemlighet
hyst stor respekt för mor Karin. Vidskepelsen, som
af den stigande upplysningen tum för tum bekämpats,
florerade ännu vid början af förra århundradet i all
sin glans bland det okunniga folket på landsbygden,
och Bengt, som i sin ungdom fått arbeta mer än läsa,
hade ingalunda med åren kunnat frigöra sig från
den fördomsfullhet, som alltid går hand i hand med
okunnigheten. Hvem vet om ej mor Karin, ifall hon
blifvit retad, en vacker dag kunnat skaffa honom
en kreaturspest på halsen eller väcka upp en storm,
som sänkt hans bästa skutor, eller låta åskan tända
eld på hans fyllda lador. »Bättre att hafva en vän än
en ovän i sjelfva hin», tänkte Bengt med det gamla
ordstäfvet, och det var måhända till stor del detta
den gamlas anseende, som Anna haft att tacka för att
ej hennes stränge fader långt för detta drifvit igenom
sin vilja hvad partiet med Nils beträffade.
Medan sergeanten, lifvad af den rikliga välfägnaden,
hade undfägnat åhörarne med sina krigiska berättelser,
hade mor Karin suttit tyst med armbågen på bordet och
hakan stödd i handen, stirrande oafvändt ut i rymden,
liksom hade hon skådat högst förunderliga ting, och
synbarligen alldeles frånvarande för det hittills
förda samtalet.
"Hej, mor!» utbrast sergeanten, medan han gjorde ett
uppehåll för att dricka, och gaf sin äkta hälft en
kraftig stöt i sidan. »Skall du ej se glad ut när vi
hafva fått hit vår präktige pojke, och det är Bengt
Ivarssons, min barndomsväns, hedersdag? Inga mulna
ansigten på en sådan dag, anfäkta! En skål för Svens
lycka och välgång, mor!»
Skålen dracks i botten och allas blickar riktades
på den ståtlige Sven, som just svängde om i polskan
med Anna,
»Ja ja, man bör vara glad så länge man kan", menade
mor Karin. »Solen skiner inte alltid. Innan vi veta
ordet af, så kommer der ett moln, och så är det mörker
omkring oss. Det är bäst att de dansa undan i dag. Det
vet ingen när de få dansa härnäst.»
»Seså ja, börjar du nu skrocka igen, gumma», inföll
här sergeanten. »Hvad är det der för snack? De skola
dansa i dag och i morgon och alla dagar, om de vilja.»
»Hm!» skrattade mor Karin. «Jag har mina egna tankar
om den saken, jag. Jag hörde en uggla skrika i natt
tre gånger på taket här, och om inte det betyder
död och ofärd, så vill jag aldrig mer höra med mina
öron. Här blifver blodsutgjutelse af; jag läser död
och ofärd i framtidens bok, och innan morgondagens
sol gått ned, skolen I sanna mina ord.» Här tystnade
den gamla qvinnan och försjönk för en stund i
drömmerier. Plötsligt spratt hon upp och, liksom hade
hon redan glömt sin föregående tankegång, började hon
ånyo, ombytande ämne: »Det stiger ett moln upp för
vår Svens lycka. Rikedoms högmod och rike mans förakt
äro svåra hinder att öfvervinna för. fattig man. Det
har en gång förr blomstrat en fager ros på Svanskär -
det var i Bengts farfars tid - men lika visst som
blomman dör i den kalla snödrifvan, lika säkert
skall ock ett mildt och vekt qvinnohjerta krossas i
egennyttans och girighetens frostnatt. Skön Ingrid
älskade, också hon, en fattig, men präktig yngling,
ehuru fadren ville tvinga henne att äkta en rik mans
son. Till sist tvinade rosen bort, den fagra möns
förstånd slocknade en vacker dag, och så rodde hon
ut till Svanskäret en klar månskensnatt och derifrån
gick hon till hvila i Neckens granna kristallslott.
’Men ännu hvar gång, som fulltnånens sken
På skäret der ute ses falla,
En snöhvit svan der sitter allén’,
När vågorna skumma och svalla.’
»Stopp, säger jag», inföll nu sergeanten otålig och
slog sin näfve i bordet med all den kraft, hvaraf
han var mäktig. »Nu kan det vara nog med käringprat
och enfaldigt skrock. Der kommer Bengt tillbaka och
vill inte se några trumpna ansigten på sin dag.»
På husets trappa syntes också i det samma tvenne äldre
män, ännu inbegripna, såsom det tycktes, i ett både
lifligt och vigtigt samtal, att dömma af deras rörliga
miner och ifriga gester. Den ene var en reslig,
ovanligt kraftigt byggd man, hvars nästan hvita hår
var det enda som tydde på en längre framskriden ålder,
ty den fullkomligt oböjda gestalten, hvars minsta
rörelser buro spår af ålderns fulla kraft, tycktes
alldeles icke behöfva stödet af det spanska röret,
som med sin väldiga silfverkrycka också endast var
afsedt att bidraga till förhöjandet af den rike Bengt
Ivarssons vördnadsbjudande utseende.
Den undersätsige, rnörklagde mannen vid hans sida var
Måns Olofsson, en af skärgårdens förmögnaste skeppare,
hvars son vi nyss sett blifva slagen ur brädet af
den hurtige Sven Sköld.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
