- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 16, årgång 1877 /
158

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Strandhugget på Svanskär. En episod från ryssarnas härjningar 1719, af Axel S-g.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

158

»»Hvad! är du här, flicka?» utropade patronen
förundrad. »Hvarföre har du ej med de andra qvinfolken
gifvit dig af? Här kommer kanske att gå hett till,
och en nickas plats är ej der kulorna hvina.»

w Tvärtom, far», svarade Anna raskt, »Här kan jag
be-höfvas bättre, än du tror. För det första är jag
ej okunnig i konsten att ladda ett gevär och medan
skyttarna aflossa sina skott, skall jag hjelpa till
med att ladda om gevären. Så vet du, att mor Karin
har lärt mig att anlägga ett förband, om så behöfves,
och hvem vet om ej min färdighet deruti kan komma väl
till pass nu. Och för resten, tror du, att jag kunde
lemna dig, min far, då ditt lif kanske står på spel?»

»Nå, du har rätt, min raska flicka», sade Bengt
med vida mindre sträfhet i rösten, än man var van
vid. En uppmärksam granskare skulle måhända till och
med kunnat upptäcka en glimt af rörelse i de eljest
skarpa ögonen. »Men hvad var det för tal du nyss
förde om förrädare?»

»Det skall jag säga er, far», inföll Anna raskt med en
sidoblick på Måns Olofsson, som stod der vid Bengts
sida, mörk och sluten såsom vanligt. »I natt gick en
jakt till segels härifrån och styrde kurs norrut,
fastän I alla kommit öfverens om, att ingen af de
våra skulle gå till sjös så länge fienden var i vårt
grannskap. På den jakten satt en ensam man och det
var Nils Månsson.»

»Du ljuger, flicka», skrek Måns och hans knutna hand
höjde sig, liksom hade han velat krossa den oförvägna
tala-rinnan.

»Nej, vid den lefvande Guden! talar jag icke
rena sanningen», svarade Anna. »Jag satt sjelf på
Svanskäret, min älsklingsplats, då han for förbi,
och han ropade då till mig: ’Kuttra du, lilla dufva,
snart skall det bli godt om hökar här’ och dermed
kunde han ej mena annat än ...»

»Du ljuger, säger jag, eller också har du drömt det
der», afbröt henne Måns, blek af ilska.

»Och hvar är då Nils?» frågade Anna lugnt. »Hvarför
är han inte här bland de andra unga karlarne med sin
bössa i handen? Nils är ju en god skytt, och af sådana
kunna vi ej få nog nu.»

Det var en fråga, som gjorde Måns stum. Han vände den
unga flickan ryggen utan att svara och gick fram till
fönstret, i det han vände sig till Bengt med orden:

»Nu är det ej tid att lyssna till enfaldigt qvinfolks
snack. Se der nalkas redan den första galeren till
batteriet.»

Det förhöll sig också som Måns sagt. Det största af de
ryska fartygen, hvilket gick i spetsen för de öfriga,
närmade sig hastigt intill den udde, der sergeant
Sköld och hans folk, en hop af de bästa skyttarna,
lågo utsträckta på marken, dolda af den löfbeklädda
vall, i hvilken skottgluggarna för de båda nickhakarna
vora upptagna.

Man kunde från Svanskär tydligt iakttaga, huru
den gamle sergeanten hade all möda i verlden att
hålla sitt folk stilla, för att ej deras position i
förtid skulle upptäckas af fienden. Ändtligen hade
det fiendtliga fartyget hunnet midtför batteriet
och befann sig nu inom halft skotthåll. Då reste sig
veteranen och1 hans folk varligt upp från sin liggande
ställning och förde de brinnande luntorna intill
fänghålen. Ett rökmoln utgick från vallen och de båda
styckena utspydde sin förstörande laddning öfver det
ryska skeppets däck, medan skyttarne ögonblickligt
skyndade att låta de båda styckeskotten efterföljas
af en mördande salva ur handgevären. Intet . af dessa
säkra skyttars skott förfelade sin man i den täta hop,
som stod på det fiendtliga fartygets däck, hvilket i
ett ögonblick sågs blifva skådeplatsen för en scen af
den största förvirring. Sedan seglen antändts af de
brinnande förladdningarna från kanonerna och gevären,
vände fartyget endast med svårighet, då detsamma,
för att rädda det ombord varande folket undan den
tilltagande branden, styrdes rakt på den udde,
hvarifrån det lika oväntade som kraftiga anfallet
utgått. Och nu sågs sergeant Sköld med sitt folk,
sedan de förnaglat de båda kanonerna och af-lossat
ännu en salva, hastigt springa ned i de på inre sidan
af udden väntande båtarna, som efter en hastig rodd
öfver viken snart nådde fasta landet, der sergeanten
nu öfvertog

befälet öfver det rörliga försvaret, eller allt det
folk, som ej befann sig i Svanskärs hufvudbyggning.

Utefter hela den sträcka af stranden, der fienden
kunde landa, eller ända ifrån byggningen och till den
täta barrskog, som i söder gränsade intill gården,
hade en rad af förhuggningar uppförts för att hindra
fiendens framträngande och bakom dessa förhuggningar
fördelades nu folket i tre hopar, af hvilka mäster
Pligg och korporal Stark, en gammal karolin, som
mistat sitt ena ben, fick befälet öfver de båda
flyglarna, medan sergeanten sjelf öfvertog centern
och ledningen af det hela.

Så placerade, af bidade försvararne nu den fiendtliga
landstigningen, som ej länge lät vänta på sig. Efter
det uppehåll, som förorsakats af det första ryska
skeppets vändning och sättande på land, hade de båda
öfriga med rask fart närmat sig och snart syntes en
hop fullastade båtar lemna dem och styra kurs på land.

»Pass på, gossar!» ropade nu sergeanten, och hans
ord upprepades utefter linien. »Kommen väl ihåg,
att intet enda skott får lossas, förr än fienden är
så nära, att edra kulor ej kunna förfela sin man,
och när de sedan storma, så låtom oss slåss, så att
kung Carl sjelf ej skulle behöft blygas för.oss.»

Ett skallande »hurrah!» blef svaret -på veteranens
uppmaning, och så förde alla skyttarne sina gevär
till ögat och togo säkert sigte, ty redan hade ett
par båtlaster fiender landstigit och syntes ordna sig
till anfall, och deras skara växte i hvarje minut. Ett
försök att med ett djerft anfall drifva dem tillbaka
till sina båtar skulle varit ett fullkomligt vanvett,
till följe såväl af fiendens bättre beväpning som
öfverlägsna antal, och det klokaste var derför att
söka bakom förhuggningarna så länge som möjligt
uppehålla de stormande och tillfoga dem den största
möjliga skada.

Emellertid hade ryssarnes trupp ordnat sig och
stormade uppför den temligen branta strandsluttningen,
då ett skarpt uttaladt »fyr!w från sergeanten kostade
mången af dem lifvet, Efter den salva, som följde
omedelbart på detta kommandoord, sågs nämligen ett
tjog af den fiendtliga truppen’ tumla utför backen,
den landstigande andra afdelningen till mötes. Derpå
svarade fienden med en mängd skott, af hvilka likväl
de flesta, i följd af ryssarnes ofördelaktigare
position, gingo öfver försvararnas hufvuden. En ny
salva från svenskarna förminskade åter angriparnas
antal med ett och ett halft tiotal, och så sprungo
ryssarne till storms under vilda skrik, som besvarades
-af böndernas hurrarop, och ett riktigt infernaliskt
larm på den enarmade veteranens stora trumma.

Länge hvälfde sig striden oafgjord fram och åter,
oaktadt angriparnes dubbelt öfverlägsna antal. Lifvade
af den gamle sergeantens uppmuntrande tillrop
och eldande föresyn slogos bonddrängarne som gamla
soldater, och mer än en fiende fick med blodig panna
betala försöket att öfverstiga förhuggningen. Men
ryssarnes talrika skjutvapen hade redan satt ett
tjog af försvararne ur stridbart skick, och då ett
bud kom, att det strandade fartygets besättning nu
utefter den halfö, hvarpå batteriet var beläget,
skyndsamt marscherade fram mot hufvucl-byggningen,
för att falla försvararne i flanken, beslöt sig
sergeanten för ett återtåg till de bakom liggande
uthusbyggningarne och skogen.

Han skulle just gifva order dertill, då han, vid det
att ett starkt vinddrag för ett ögonblick dref undan
röken, varseblef ett starkt dammoln, som uppsteg öfver
landsvägen, hvilken framgick vester om gården. Det
närmade sig hastigt, ehuru han för de skymmande
byggningarne ännu ej kunde se hvad som förorsakade
det. Då hörde han plötsligt ett skallande »hurrah!»
från hufvtidbyggningen och den närmast densamma
stående afdelningen, medan mäster Pliggs gälla röst
midt igenom stridens larm tillropade honom ett gladt:
»Halloh! general, här kommer undsättning.»

Ögonblicket derefter svängde en manstark ryttartrupp
i de välkända blåa och gula uniformerna omkring
hufvudbygg-ningens hörn och högg raskt in på de
förbluffade ryssarne. I spetsen för truppen red
en ung officer, hvars af stridslust strålande drag
och ståtliga hållning kommo den gamle sergeantens
fadershjerta att bulta af stolthet. Det var kornetten,
hans egen

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Mar 11 15:50:40 2014 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1877/0162.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free