- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 16, årgång 1877 /
163

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gotländska anekdoter. XI. Öfverste Norbys död. C. J. Bergman

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

163

För att emellertid1 betäcka sin förpostkedja,
började fransmännen anlägga små fältverk, och för att
skydda det dagliga truppombytet och att från sidan
af förpostkedjan af hålla svenskarnas »pjafferingar»
(skrytsamma rörelser), anlacTe de en liten vall. Det
var från denna som Norby blef skjuten. Före ofvan
nämnda, ej blott gagnlösa, men - såsom det snart
genom Norbys död visade sig - olycksbringande
mandoms-yttringar, hade fransmännen der icke haft en
enda infanterist, utan blott kavallerister. Vingård
afgaf dagligen sina rapporter från kyrktornet och
vågade snart anmärka det skadliga i dessa onödiga
utmaningar. Och ehuru han redan vederbörligen var
»döpt’» och hans mod sålunda till fullo ådagalagdt,
började dock Arm-felt och kamraterna att skämta
derom i anseende till hans upprepade förståndiga
betänkligheter. En vacker dag fick han befallning
att rida ut, för att skaffa närmare kännedom om den
sist anlagda vallen. Han gaf sig åstad på sin gråa,
väl inridna skimrnel, som oftast under tiden skakade
på sitt vackra hufvud vid hvisslandet af kulorna
från det franska fältverket: - nog af, sedan femton
eller tjugo kulor susat förbi honom, återvände han
oskadd till generalen, afgaf sin rapport och mottog,
under högtidligheter, som liknade en riddaredubbning,
de amplaste vitsord om sitt mannamod.

Dagen derpå, den 21 Febr. 1807, då ett utfall från
fästningen ägde rum och en skärmytsling med fienden
uppstått, hade Norby varsnat, att på ett håll utfallet
icke lyckades så som sig borde. Han befallte genast
sin tyske betjent Ttisell, att sadla två hästar och
att följa med; han ville ut, för att på nära håll
iakttaga tilldragelserna.

När Norby på sin gråa häst red ut, träffade han
i stadsporten generaladjutanten C. F. Mörner, som
frågade, hvart öfversten ämnade sig. - »Ut för att
hjelpa till att köra undan de franska kanaljerna»,
svarade Norby och sprängde åstad åt det håll, der
striden var lifligast. Han tog plajts vid de skjutande
kanonerna, hvilkas befälhafvare vände sig till honom
och bad, att han skulle rida undan ur kulregnet, enär
öfversten, der han satt till häst med sin svajande
blågula plym på hatten var en allt för inbjudande
skott-tafla för fiendens skyttar; men Norby svarade:
»Ingen har patent på att lefva beständigt». I nästa
ögonblick kom från ett träffsäkert gevär den kula,
som - enligt hvad sedan blef upplyst - var.ämnad åt
den föregående dagens, i fransmännens tycke allt för
närgångne spejare, nämligen kapten Yingård, och som
nu i stället träffade Norby. Med genomskjutet hufvud
störtade denne ögonblickligen till marken. Det var
knall och fall - ett plötsligt slocknande, en död
utan dödsqval.

Öfverste Norbys fall väckte utomordentlig bestörtning,
väckte en förbittring, som genast behöfde gifva sig
luft i en eftertrycklig hämnd.

Och denna utfördes på följande sätt:

Genom sina iakttagelser från kyrktornet hade
Vingård märkt, att aflösningarna från de franska
fältverken hade, sedan några der befintliga vattendrag
tillfrusit, gjort sig en ginväg inom kanonskotthåll,
hvilket de annars med omsorg plägade undvika. Vingård,
som kände träffdugligheten hos hvarenda kanon
i Stralsunds fästning, lät genast hemta en viss
tjugofyra-punding, »som skjöt öfver bank i spetsen af
en bastion», laddade den med fullt skott och lät till
yttermera visso framför kulan lägga ett par kappar
jernskrot i en påse. Kanonen riktades med yttersta
noggrannhet på det ställe, der den franska aflösningen
skulle passera. Den aflösande truppen fick i all sköns
frid marschera öfver stäUet, ty med den ansåg man sig
icke hafva något otaldt. Men icke så med den aflösta
och återtågande, ty när den i sluten massa kommit på
ort och ställe, då small det och skottets verkan var
förfärlig. En mängd fransmän blef liggande på isen;
de, som blifvit lindrigt sårade, sprungo, krälade och
kröpo omkring; andra," som voro oskadde, började fly
till höger och venster. Denna syn väckte de svenska
officerarna till en helt annan sinnesstämning, än
den, som hämndkänslan nyss hade alstrat. För att nu
lugna de flyende och förmå dem att taga vård om sina
sårade kamrater, hoppade Vingård upp på kanonen och
ställde sig der med armarna i kors, för att såmedelst
tillkännagifva, att något

nytt skott icke skulle komma i fråga. Der han
stod, kapprak som en paiiamentärs (underhandlares)
flaggstång, såg han sig vara föremål för många
hotelser af knutna näfvar; men, utom skotthåll för
hvarje gevärskula, stod han lugn. En besynnerlig
rörelse med ett af de upptagna gevären, hvilket
svängdes fram och tillbaka öfver hufvudet på en af de
sårade, lockade Vingård att med sin kikare undersöka,
hvad detta kunde betyda. Då uppstod ett slags
teckenspråk mellan några af fransmännen och Vingård,
hvilken dervid trodde sig förstå, att geväret, som
så svängdes, varit just det, som dödat Norby och att
skytten, som begagnat det, låg svårt sårad. De hade
således å sin sida ganska rigtigt insett anledningen
till det förfärliga kanonskottet. Vingård å sin sida,
hviftade med sin näsduk och lade handen på sitt bröst
såsom ett bevis på sitt deltagande.

Några veckor senare fogade händelsen, att Vingård
i sällskap med general Armfelt kom midt ibland
de vid nyss nämnda tillfälle sårade och stympade
fransmännen. De hade nämligen, den 2 April,
ridit in till Greifswald, och vid erhållen
underrättelse, att några svenskar skulle ligga
på det af fransmännen derstädes inrättade, men nu
öfvergifna militärsjukhuset, begåfvo de sig dit. En
af svenskarna, som de der träffade, omnämnde att i
samma hus voro qvarlemnade en mängd fransmän, som alla
blifvit sårade genom ett och samma kanonskott från
Stralsunds fästning, hvilket skott ofta utgjorde
ämnet för deras samtal. De hade sagt sig hysa
den förmodan, att någon af dem skjutit en svensk
general, hvars död man hämnats med nämnda grufliga
skott. Armfelt och Vingård gingo nu till salen,
der dessa fransmän lågo. De voro några och tjugo
till antalet, mer och mindre sårade och stympade,
bleka och skäggiga. Armfelt tilltalade dem på deras
språk: det f ägnade honom, att se dem väl vårdade, och
han försäkrade dem, att de äfven fortfarande skulle
blifva det, och han hoppades, att de snart skulle
få återvända till deras sköna hemland; han visste
af egen erfarenhet, hvad det var att ligga sårad,
och han ömmade derföre varmt för sårade krigare.

Armfelts vänliga ord och det synbara deltagande,
hvarmed de yttrades, lifvade de bistra ansigtena och
framkallade ett allmänt: »Vive le general suédois!»

»Man har berättat mig», fortsatte generalen, vatt
I alla blifvit sårade på en gång af ett skrotskott
från Stralsunds fästning: är det så?»

En af de sårade svarade, att så var förhållandet. En
annan yttrade härvid, att han ensam hade förtjent
olycksstraffet för alla de mord, han begått; han hade
qvällen förut blifvit efterskickad för att skjuta
ned en svensk officer, som spejande och trotsigt hade
ridit genom de franska förposterna för att undersöka
ett uppkastadt fältverk, och som, enligt Uppgift,
skulle rida en grå häst; i flera år hade han för
sina-skarpa ögon och säkra hand nyttjats till slika
värf och liksom gått i lån från det ena regementet
till det andra. Denna gång hade han dock tagit miste
och skjutit en generalsperson, hvilket skarpskyttarna
eljest af sitt befäl varit förbjudna att göra, och
den skjutnes fall hämnades af svenskarna genom det
förfärliga kanonskottet.

Sedan Armfelt underrättat skarpskytten, att den,
som stupat, varit en öfverste vid artilleriet, och
att artilleri-officerarna så hade hämnats sin älskade
befälhafvare, berättade skarpskytten vidare, att han
sett, huru en af svenskarna hoppat upp på kanonen och
med åtbörder af deltagande gifvit tillkänna, att intet
nytt skott skulle lossas, hvadan man fått tillfälle
att släpa bort de sårade från isen, der de annars
skulle hafva frusit ihjel. Och om den svenske officern
på kanonen haft rigtigt skarp syn, skulle han kunnat
se, huru berättaren med sin friska arm ryckte till sig
sitt gevär, som kamraterna hade svängt öfver honom,
och slog sönder det mot isen, på det att medelst det
vapnet ingen menniska mer skulle blifva dödad.

Vingård nämnde nu, att det varit just han, som varit
spejar en på den gråa hästen och alltså varit utsedd
till offer för skarpskyttens kula, och att det äfven
varit han, som sprungit upp och ställt sig på kanonen.

Armfelt och Vingård skildes nu med rörelse från dessa
olyckliga krigare, hvilka i hämndkänslans hänförelse
blifvit ut-korade till försoningsoffer för en tapper
chefs beklagansvärda död.

21*

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon May 19 17:04:26 2014 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1877/0167.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free