Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Det vulkaniska arbetet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
170
förstöra. Milsvidt kringliggande byar och plantager
delade stadens öde.
Ett ögonvittne skildrar, hvad det vid detta tillfälle
upplefvat, på följande sätt: "Den ödesdigra dagen
klockan mellan fem och sex satt jag med några bekanta
till bords, då vi genom omisskänneliga tecken gjordes
uppmärksamma på, att en jordbäfning förestod. Hastigt
rusade vi upp och sprungo till närmaste öppna
plats. På denna korta sträcka af knappast hundra steg
var det, som om marken ville vika undan oss, och dånet
och brakandet under våra fötter voro förfärliga. Hela
trakten, till och med de väldiga bergen, tycktes
gå i vågor. Yid detta stadium af jordbäfningen
var det bedröfligt att höra, huru samtliga husen
sammanstörtade med ett bedöfvande dån, som liknade
kanonsalvor. Det härigenom uppstående oväsen och det
hemska bullret under oss gjorde samma uppskakande
intryck, som om jordens sista dag vore kommen. Snart
kunde vi icke mera se någonting till följd af dammet
från de instörtande husen, men hvarje sekund väntade
vi att få känna jorden öppna sig för att uppsluka
oss. Den starkaste stöten varade närmare sju minuter-,
derpå blef det tyst, blott under våra fötter hörde
vi ännu ett doft buller, och dammet började skingra
sig. Nu hade vi framför oss ett skådespel, sådant
som jag hoppas att aldrig mera få återse. Här bar
en son sin gamle fader eller sin hjelplösa moder på
ryggen * och sökte upptäcka någon säker plats - men
någon sådan fanns icke. Der voro äldre bröder eller
systrar omringade af sina smärre syskon, som väntade
sin räddning af dem. Så unga de än voro, kände eller
anade alla den förskräckliga fara, hvari de befunno
sig. Mången kraftfull man bar sin hustru på armarna,
och den, som det tycktes, vanmäktiga qvinnan tryckte
dibarnet till sitt bröst. På alla gator och torg såg
man menniskor i alla upptänkliga ställningar och olika
rörelser, springande, bedjande, gråtande, skrikande,
knäböjande, kastande sig till marken eller liggande
utsträckta derpå,"*
Förstörelsen inskränkte sig icke ensamt till denna
ort, ty i närheten af kusten spelade samtidigt hafvet
en våldsam rol, och nästan samtliga kuststäder
i södra Peru föllo offer för förstörelsen. Såsom
exempel vilja vi här anföra hamnstaden Iquique. **
En köpman derstädes har berättat följande:
»Redan någon tid fore jordbäfningen den 13 Augusti
hade vi försport åtskilliga jordskalf, såsom natten
till den 11 och 12 Augusti. På sjelfva olycksdagen
befann jag mig klockan strax före fem i mitt rum, då
kronglasens ihållande klingande visade mig, att marken
var i rörelse. Jag gick ut, och plötsligt tilltog
skakningen, än yttrande sig i häftiga stötar, än i
markens vågrörelser, hvilka gjorde, att ingen kunde
stå upprätt. Under hela tiden hördes ett bedöfvande
dån, förorsakad! dels af det underjordiska bullret,
dels af de ramlande byggnaderna, och härtill kommo de
hjertslitande ropen från. menniskorna, hvilka kastade
sig till marken, ropande: .»Misericordia, Sennor!»
(Herre, förbarma dig!) Efter ungefär fem minuters
förlopp aftogo markens vågrörelser-, jag reste mig
upp och antog, att det värsta var öfverståndet. Om
ock många byggnader instörtat, så hade dock trähusen,
hvilka utgöra större delen af staden, blifvit föga
skadade. Då märker jag på en gång med förskräckelse,
huru hafvet stiger öfver sina bräddar. Alla som kunna
springa skynda nu till bergen. Men snart drager sig
hafvet åter tillbaka. Framför Iquique ligger en ö, och
ända bort till denna blir plötsligt hela hafsbottnen
synlig. I detta ögonblick visar sig bakom ön en lång
och hög våg, som med våldsam fart rullar fram mot
land. Nu sopar denna våg bort ön, så att vattnet
tyckes spruta ända upp till himmelen, och inom få
ögonblick uppnår den stranden af fastlandet. Lik en
fyrtio fot hög mur, alldeles svart af den upprörda
dyn, forsar denna våg in öfver landet. I ett enda
ögonblick dränkes hela gatan de la Puntilla under
ett förskräckligt brak från de sammanstörtande husen,
och allt längre framtränger hafvet, förande med sig
hela berg af träd och spillror, till dess ändtligen
det framrusande vattnets kraft brytes mot de brantare
bergsluttningarna. Nu drager sig hafvet tillbaka till
sin vanliga
bädd, men större delen af staden är försvunnen,
och blott den högre belägna delen är qvar.’»
Invånarna hade tagit sin tillflykt till
pampas-slätterna ocli afbidade der, fulla af ångest,
hvad som komma skulle.
Hvilkg, jemmerscener medförde icke den följande
natten! Der klagade några öfver förlusten af
sina närmaste eller öfver sin förlorade egendom,
andra ropade på makar, föräldrar och barn-,
deremellan hördes oaflåtligt förnyade ångestrop
vid de återkommande jordstötarna, hvilka med stor
häftighet förnummos hvar tionde eller femtonde
minut. Några gräto och badö, andra klagade öfver
hunger och törst-, kortligen, der var öfverallt
taflor af fasa och förvirring. Befolkningens nöd
tilltog allt mer och mer, emedan det var mycket ondt
om lifsmedel, och framförallt derigenom att intet
vatten fanns att tillgå. Iquique ligger nämligen
i en sandig, vattenlös trakt och måste fylla sitt
vatten-behof med destilleradt hafsvatten; men nu
voro destillerings-apparaterna förstörda, och det
dröjde flera dagar, innan det allmänna behofvet af
dricksvatten kunde fyMas.
Utom den gräsliga förstöring, som hus och grund
undergått, hade flera hundra menniskor förlorat
lifvet. Man påträffade öfverallt menniskolik
och kroppar af döda djur, hvilka förpestade
luften. Härtill kom, att löst folk från alla håll
tillströmmade och plundrade af hjertans lust, der
något undgått den allmänna förstörelsen, så att det
olyckliga folket måste med revolvern i hand försvara
sin räddade egendom.
I hamnstaden Arica var katastrofen af likadan
beskaffenhet som i Iquique och inträffade vid alldeles
samma tid. Marken började svigta i riktning från söder
till norr, så att alla hus, äfven de som voro af trä,
sammanstörtade. Midt under den största ångsten och
oron hörde man plötsligt ropet: Hafvet! hafvet! och
alla rusade upp mot höjderna. Med fasa voro allas
blickar fastade vid den mörka flod, som hotande
kastade sig öfver den bäfvande jorden. Fem fartyg
lågo för ankar i hamnen, men de kunde icke rädda
sig undan hafvets våldsamma uppror. Öiiogsångaren
»Amerika» söker för fall maskin att nå öppna hafvet,
men återkastas mot stranden, och chefen, officerarna
och tretio man omkomma i vågorna. Pontonfartyget
»Fredonia» kantrar och nästan hela besättningen går
förlorad, »Rosa Revira» sjunker, utan att lemna
något spår efter sig. Amerikanska örlogsfartyget
»Wateree» kastas en half engelsk mil upp på land. En
af officerarna på detsamma uppskattar den största
vågens höjd till 30 fot. Man märkte den redan på
långt afstånd, nära den skymmande horisonten, nalkas
lik en. mur, krönt af hvitt skum. Besättningen ansåg
sig utan räddning förlorad. Men ingen vek dock från
sin plats och hvarje kommando utfördes med största
punktlighet. Efter strandningen felades vid uppropet
blott en enda man. Fem gånger drog hafvet sig tillbaka
och fem gånger vräkte det åter mot land. Den första
vågen, som var den största, anses hafva varit 40
fot hög.
Liksom i Iquique, så förorsakade äfven i Arica hafvet
den största skadan. Staden, som hade 7,000 invånare,
blef helt och hållet förstörd - ena hälften af
det blomstrande Arica blef så att säga bortsopad af
hafvet, och de sin egendom beröfvade invånarna irrade
husvilla omkring på stranden. Efter många byggnader
fanns ej ett enda spår qvar, ja, man kunde icke ens
återfinna platsen, der de stått-, till och med de
tunga kanonerna på öbatteriet slungades af floden
Öfver till fastlandet, der de lågo djupt nedgräfda
i sanden.
En i Arica bosatt tysk konstnär skildrar
olyckshändelsen på följande sätt: »Den 13 Augusti,
strax. efter klockan fem på eftermiddagen, var jag i
mitt hem sysselsatt med att ordna några fotografier,,
då jag märkte flera hastigt på hvarandra följande
jordstötar. Mitt biträde, som var från Chili och
delade
sina landsmäns skräck, för
, rusade genast ut på gatan.
Jag följde honom, men jordbäfningen tilltog så
häftigt, att det svindlade för mina ögon. När
jag kom ut i fria luften häfde sig marken som ett
stormupprördt haf. Af hvad sedan skedde
* Snart började man dock att Ditflytta ånyo, och
staden reste sig derefter småningom ur gruset.
** En underrättelse, som ingått sedan denna artikel
var uppsatt, förmäler, att Iquique, som nu räknade
16,000 invånare, åter nära nog helt och hållet
förstörts af en jordbäfning, hvarvid dessutom, bland
annat. 18 fartyg totalt förolyckades och 40 skadades,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
