Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Det vulkaniska arbetet - Ur Heines "Buch der Lieder". Öfversättning af Chicot - En bild från Ungern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1.71
erinrar jag mig ej mycket, ty alla mina tankar
voro koncentrerade på ett enda mål - räddning och
flykt. Jag vet, att kyrktornet ramlade, när jag kom
till varutorget. Med förtvif-lans mod klättrade jag
öfver spillrorna af de kullstörtade byggnaderna, för
att uppe i bergen finna en tillflykt undan hafvet, som
jag hörde brusa bakom mig. Det hela var ett skådespel,
som gaf en föreställning om syndafloden. Jag kände
håren resa sig på mitt hufvud. Öfverallt hördes jemmer
och veklagan-, jemförelsevis lyckliga voro de, som med
friska och färdiga lemmar kunde rädda sig, ty många
menniskor voro på det hiskligaste sätt stympade. På
höjderna vid kusten tillbragte vi en förfärlig natt,
alltjemt oroade af de upprepade jordstötarna, hvilka
vi räknade till öfver tjugo. Morgonen derpå kunde man
icke upptäcka våra förra boningar - staden liknade
en grushög. Allt hvad jag räddade af min egendom var
ett ridspö, som jag af en händelse hållit i handen.^
Vid liknande naturtilldragelser förekomma ofta
de mest underbara räddningar; så var det äfven
här. Kaptenen på "Santiago» berättar, att han, när
jordbäfningen började, låg säker för tvänne ankare i
Chalas hamn. Plötsligt erhöll fartyget en stöt, som
om det tornat på en klippa, ankarkettingarna sprungo
af som trådar och skeppet fördes ut åt öppna sjön
af det från land sig tillbakadragande hafvet. Som
man hade full ånga uppe, så försökte man komma i
»rum sjö», men nästa ögonblick fördes fartyget af en
ofantlig hafsvåg åter mot stranden, dock icke för att,
som man med visshet väntade, slungas mot klipporna,
utan för att lyftas högt öfver dem ned i en på andra
sidan varande hafsvik, och härifrån lyckades ångaren
att komma ut i öppna hafvet.
Från alla orter på kusten af södra Peru föreligga
mer eller mindre upprörande beskrifningar om
jordbäfningens härjningar. Ända ned till Cap
Horn-förspordes verkningar deraf.
Vidare äro de iakttagelser af intresse, hvilka man på
andra orter gjort beträffande den vulkaniska kraftens
förmåga att sätta hafsvattnet i hastig rörelse,
så att vulkaniskt framkallade vågor tillryggalägga
ofantliga sträckor på otroligt kort tid. Den 15
Augusti hemsöktes östra kusten af Nya Zeelands
södra ö, äfvensom de österut belägna Chatham-Öarna,
af sådana högst ovanliga vågor. I hamnen vid
Lyttelton inträngde den 15 Augusti på morgonen,
klockan mellan half fem och elfva, alltså under en
tid af sex och en half timmar, fyra väldiga vågor,
af hvilka hvar och en föregicks deraf, att hafvet
drog sig så mycket tillbaka, att fartygen i hamnen
blefvo stående på grund. Den sedan med feuktansvärdt
dån framrusande vågen, som bildade en vall af tio fots
höjd, öfversvämmade stranden ända till tre fot öfver
de högsta vattenmärkena och orsakade stor skada. De
460 eng. mil deriå^ån österut belägna Chatham-öarnå
mottogo den förhärjande vågens verkningar flera
timmar förut, eller klockan mellan ett och tu på
natten. Maori-byn Tupunga och flera europeiska
nybyggen blefvo helt och hållet öfversvämmade, och
invånarna räddade endast med knapp nöd lifvet. Till
Australiens östra kust kommo dessa väldiga vågor icke
förrän klockan elfva på förmiddagen och förorsakade
äfven der stor skada. Senare forskningar hafva ställt
utom allt tvifvel, att dessa vågor voro en följd af
jordbäfningen i Peru den 13 Augusti. Fågelvägen från
Arica till Lyttelton är 1,530 geogr. mil, och denna
långa sträcka hade den vulkaniska vågen tillryggalagt
på endast 36 timmar - alltså framrullade hon med en
hastighet af 42 */2 mil i timmen eller omkring 280
svenska fot i sekunden.
Heines;
der*
Öfversättning af Chicot.
vill den ensliga tåren?
blick blir mörk af den. Han har se’n gamla tider
Dröjt qvar i ögat än.
Han ägde mång’ glänsande systrar - En skimrande
perleskatt - Med mina qval och fröjder De bortgått
i vind och natt.
Likt dimmor ock försvunnit De blåa stjernor två,
Som dessa qval och fröjder Mig skänkte i hjertat då.
Ack, till och med min kärlek Som idel rök gick ut -
Du gamla, ensamma droppe Bortflyter väl ock till slut.
"En Ibilcl från.
alla de märkvärdiga bergomgärdade slättland, som
finnas i det sydöstra Europa, är Ungern otvifvelaktigt
det intressantaste, såväl i anseende till dess
skiftesrika historia, som dess bebyggares karakter.
Hvad sjelfva namnet Ungern (Ungarn, Hungarn)
beträffar, så har man velat gifva det betydelsen
»Hunnernas land». Och det var också från de ungerska
slätterna - de så kallade pustas -. som, i femte
århundradet, på den store hunnerkonungen Attilas tid
de verldsförhärjande ryttarskaror utgingo, hvilka,
anfallande det mäktiga romerska riket, försatte de
germaniska stammarna i uppror och revolutionerade
hela Europa.
De ryska historieskrifvare, hos hvilka vi finna
de första underrättelserna angående ungrarna
eller magyarerna, säga att de kommit från Ugrien,
finnarnas gamla stamland vid Ural. Sainovicz, en
ungersk lärd, som år 1769 kom till Lappland för att
som deltagare i en vetenskaplig expedition observera
den då inträffande Venus-passagen, bekräftar denna
åsigt i ett arbete, hvari han bevisar, att de lappska
och finska språken väsentligen äro desamma som det
ungerska. Säkert är att den ungerska urstammen
under folkvandringens tider i sig upptog många
främmande element. Tyska, slaviska och byzantinska
krönikeskrifvare sammanstämma deri, att ungrarnas
förfäder
voro missgestaltade. Så säger till exempel en gammal
författare: »Ungrarnas utseende är afskyvardt, de
hafva mycket små, djupt liggande ögon, kantiga och
knotiga anletsdrag samt likna med yxan tillhuggna
skanspålar; de äro småväxta och i sitt uppträdande
likna de vilda djur.» - »Man måste», säger en
annan, »beundra den gudomliga försynens tålamod och
öfverseende, som tillåtit ett så otäckt slägte att
intaga ett så paradisiskt skönt land.»
Men helt annorlunda låta de beskrifningar, hvilka
man får af nutida resande, som besökt detta land. De
äkta ungrarna, magyarerna (af måg, folkets kärna)
utmärka sig genom framstående såväl kroppsliga som
intellektuella företräden. De äro högväxta, välbildade
och muskulösa samt hafva en manlig hållning, som talar
om beslutsamhet och krigiskt trots. Allt deras görande
och låtande talar om något, som de sjelfva kalla
»vitéz» (hjelte). Deras ansigtsbildning är ädel och
markerad, och deras stora, eldiga, mörka ögon påminna
om osma-nernas, deras grannar. De hafva stora buskiga
ögonbryn och yfviga mustascher, hvilka de nära nog
anse som ett uteslutande för deras nation egendomligt
kännetecken och under hvilka deras stora, bländande
hvita tänder framlysa. Man kan svårligen någonstädes
påträffa en skönare förening af manligt uttrycks-
äg*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
