Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Döda hafvet - Folksägner från Brandstorp. Upptecknade af Wilhelm Aurell - Soldaten. (Efter Chamisso.) E.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
174
glänsande yta, som återspeglar himmelens ljus på
saninia sätt som Venedigs laguner. - - Döda hafvet
erbjuder öfverallt samma anblick: det är bländande
himmelsblått och orörligt. Detta haf är skönt, dess
yta glimmar-, det är fängslande och
storartadt, men det är dö dt; der finnes intet lif,
allt är tyst, dess vatten är för tungt att kunna
rulla i vågor för vinden, och det hvita skummet,
som man alltid finner vid hafsstranden, vaggar ej
här på vågen. Det är öde, stelt och dödt.»
från
Upptecknade af Wilhelm Aurell.
L
Om. ©vemon** l allmänliet.
^vemon är och har alltid varit en »stygger»
mö. Krig har der stått i fordna da’r, så att mycket
folk stupat. Galgbaekar ha der också funnits af
ålder***. Nedåt sjön till, nära strandvägen, i trakten
af"Nötebäcken f, skall hafva varit en kyrka. Allt
detta har gjort, att mången hittat menniskoben här
och der på mön och flera hafva der varit utsatta
för »skamstyg», såväl midt på ljusa dagen, som ock
nattetid, och då mest. Men stackare den, som talat om
det med detsamma! Den har sjuknat genast och blifvit
sängliggande, ja, till och med i veckor. Sådant är
det på Svemon.
II.
ocli Jeniliistan.
Tvenne bönder, en ifrån Hulan och en ifrån
Lindber-gaft? guigo en dag för omkring en 20 å 30 år
sedan uppåt skogen för att bryta stubbar, tjärstubbar
förstås, som de också gjorde. När de så hade hållit
på tills fram på eftermiddagen, fingo de se en stor,
stor jernldsta stå der alldeles bredvid dem och uppe
på sjelfva marken. Lock var det på henne, men intet
lås för. Stubbebrytarna undrade naturligtvis hur och
när kistan kommit dit, och hvad som kunde vara i den,
och började derför titta på henne lite närmare. De
försökte lyfta upp locket, men se, det gick då inte
med bara händerna: det var för tungt. De togo derför
stora stakar och bände med, och det gick: locket
flög upp som en pil. Men i kistan fanns inte annat,
än bara torra lof. Under det de rörde och letade i
dem, så kommo några stycken utanför kistan, som de
emellertid läto stå der hon stod till andra dagen,
då de kommo tillbaka med ett par oxar och en vagn
för att hemta hem henne,
* Brandstorps socken är annexförsamling till Daretorp
i Wartofta härad af Skaraborgs län med Vettern till
gräns i öster.
** QSvemon eller Svedmon, till största delen kronoskog
och såsom sådan eller allmänning omnämnd redan uti
en förordning af 1828, utgör östligaste delen af den
icke oansenliga skogshöjden Hökensås.
*** En afrättsplats finnes ännu på Svemon.
t Ett hemman.
tt Hemman nedåt sjön till, å Svemon den enda trakt,
som är bebodd.
bara för jernets skull. Men, väl komna till ort och
ställe, funno de ingen kista der, utan i stället
precist, efter hvad de kunde tycka, lika många blanka
silfverpengar på platsen, der hon stått, som de lof,
de dagen förut kommit att hafva ur henne.
Då ångrade, må tro, gubbarna fasligt på, att de
inte hade haft ur hvartenda lof, som fanns i kistan,
för nu sågo de, att det var lof som dugde.
Sedan dess har jernldstan aldrig varit synlig.
III. 5, 5’lSoa»’ ocli
För en 20, 25 år sedan lefde en gubbe, som hette
Abbram* och bodde i Strömma**. Han kom sent en
qväll sö’rifrån strandvägen och skulle gå hem,
och då mötte han mellan Sveudden och Nötebäcken en
obarmhertigt stor so, som gick och »ruffa’». Abbram
var aldrig rädd af sig, men han gick ändå ur vägen
för den stora »soa» och fortsatte sedan. Men, när
han då vände sig om, för att se efter hvar »soa»
tog vägen, så fick han se bakom sig två krigshärar,
en på hvardera sidan om vägen. - »Hm», mumlade Abbram
och tittade i detsamma framför sig och då stodo två
krigshärar der på samma sätt, men alldeles orörliga
och utan att stänga vägen, så att Abbram fick alldeles
ostörd gå fram midt emellan dem. Men så vände han sig
om ett tag till och då var det lif i knektarna bakom
honom: de flögo omkring hvarandra som torra skinn
och ’svängde sina vapen som i det värsta krig, och
den ene ryttaren red förbi den andre, så det dånade
i marken. När Abbram återigen såg framför sig, var
det likadant lif der. Men ett, tu, tre, så var allt
försvunnet, och Abbram - han lunka hem så smått.
För resten hafva de der krigshärarna varit sedda utaf
många, och ännu flera hafva sett den stora »soa»,
som har sitt tillhåll på Svemon***.
* Abraham.
** Strömma var då ett torpställe, men är nu
kronojägare-boställe, kalladt Strömbäck.
*** Sägner af denna art torde dels hafva uppkommit och
dels, derest de räkna en högre ålder, hafva blomstrat
under husbehofs-bränningens tid.
Soldaten.
(Efter Chamisso.)
Lur hemsk den förstämda trummans låt!
7 Hur fjerran är stället! Hur tung vår stråt!
O Gud, om allt vore öfver nu!
Jag tror att mitt hjerta vill brista itu! -
Af alla jag hade blott honom kär, Blott honom, som
föres till döden här, Yid klingande spel, i full
parad. Jag också fått ordres att dra’ åstad.
För sista gången alltre’n han ser Hur morgongryningen
höjs allt mer. - Nu kring hans ögon knyts bindeln
om. Befall nu din anda i Herranom!
Väl alla nio sigtade vi,
Men åtta kulor hveno förbi.
Af smärta darrade man vid man;
Min kula, blott min, hans hjerta fann! -
E.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
