Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - "Hvartill uppfostra vi våra döttrar?" Gammal barnvän
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’Hvartill uppfostra vi vara
är nyttigt, att inför offentligheten diskutera vigtiga
frågor, och att den fråga, som uti ofvan nämnda
artikel framstälts till besvarande, är en bland de
allra vigtigaste, som vår tid har att komma på det
klara med, är allmänt insedt. Men den är tillika
en af de svåraste att besvara. Att klart förstå sin
egen tid är lika svårt, som att rätt känna sig sjelf,
och en öfverdrift åt det ena eller andra hållet i
uppfattningen af tidens kraf är lätt förklarlig,
isynnerhet i en sådan jäsningens och förberedelsens
tid, som vår, då krafter på lifvets alla områden
äro i verksamhet, instinktmessigt eller medvetet,
för att frambringa ett nytt sakernas tillstånd, och
då naturligtvis det föråldrade, för det nya slägtet
obrukbara, uppbjuder åh1 sin kraft för att qväfva
detta nya, som vill låta lifvets friska vind spela
in i alla gamla damgömmor.
Att mindre klarseende och fördomsfria mödrar och
uppfostrare skola under sådana förhållanden taga miste
om vägen, så att de, förskräckta öfver dessa nya,
visserligen ofta förvrängda »emancipationsidéer»,
sjelfva leda det unga sinnet in i nöjenas och
flärdens- tomma lif, der man, kan tänka, ej så lätt -
som genom att manligt tänka och manligt handla för
ett klart förstådt mål - löper fara att förlora »den
fina qvinliga doften«-, att åter andra uppfostrare,
som gilla, men ej fullt förstå den nya tidens fordran,
gifva de unga bildningens skal i stäUet för dess
kärna, är lika naturligt, som sorgligt sannt. Men att,
som i den ofvan nämnda uppsatsen efter åtskilliga
anförda skäl, söka göra den slutsatsen gällande, att
vi - d. v. s. den stora allmänheten inom medelklassen
med några få lysande undantag - uppfostra våra barn
till »rika mäns fåfänga och odugliga hustrur», är
dock både orättvist och ensidigt. Så illa är det ej!
Låtom oss tillsammans granska de anförda orsakerna
till det allt mer öfverhandtagande förderfvet bland
det uppväxande qvinliga slägtet, för att om möjligt
komma till det resultat, att allt för mörka färger
begagnats till skildringen.
Dessa orsaker äro, säges det: den allt mer sig
utbredande lyxen i drägt, som barnet vänjes vid allt
ifrån vaggan; skolorna, som genom bibringande af blott
ytlig kunskap qväfva lusten för allvarliga studier
och gynna den ytlighet, som allt ifrån ytligheten i
klädsel genomtränger hela karakteren hos våra unga
qvinnor, samt emedan de genom för mycket pålagdt
arbete förderfva barnens kroppskonstitution och genom
onaturliga vanor göra dem konstlade; hemmen, som icke
söka qväsa den växande fåfängan och som på skolan
icke ställa större fordringar, än att hon skall gifva
barnen en viss polityr, lagom för sällskapslifvet.
Att öfverflödet utbreder sig till alla klasser och
alla förhållanden är visst en sanning, och sorgligt
nog är det att se, huru de mindre bemedlade söka med
ytlig grannlåt härma de förmögnas gedignare lyx. Men
vi måste betänka, att detta är en helt naturlig
följd af de stora industriella uppfinningarna och den
lätta arbetsförtjensten i förbund med denna medfödda
fåfänga, som finnes hos mannen lika så väl som hos
qvinnan, och som hos honom gent emot henne yttrar
sig i det bekanta: »min hustru behöfver ej vara
sämre klädd, än andras». Bredvid och hand i hand
med detta öfverflöd går dock, hvad som förbisetts,
nämligen ett verksamt arbete på utbredandet af en
bättre smak till det dagliga lifvets förskönande. Att
denna förädlade smak så småningom skall genomtränga
samhällets olika lager, blifva ett preservativ mot
modfåfängans extravaganser och, inandad med luften
i föräldrahemmet, blifva ett verksamt medel till
karakterens riktning åt det sköna - derom hafva vi
intet skäl att misströsta. Yi kunna klart förstå den
fara, som stigande välstånd medför, men få ej göra
oss blinda för det goda, som följer i dess spår.
Anklagelsen mot skolorna, såsom de der, hvilka skulle
hafva största felet i den öfverhandtagande flärden,
är ensidig, äfvensom den åsigt, hvilken tycks ligga
till grund för hela
* Insänd uppsats med anledning af en föregående
artikel i Langlet.
utgjutelsen öfver de odugliga skolorna, den nämligen,
att de äro så godt som öfverflödiga för det qvinliga
slägtet, då hos qvinnan det isynnerhet är Jvjertat
- taget liktydigt med karakteren - som behöfver
utvecklas.
Att bringa reda och sammanhang i den lilla flickans
tankegång är i mitt tycke till och med vigtigare,
än att lära henne, huru såsen tillagas. Det ena bör
ej utesluta det andra, men det vigtigaste bör mest
öfvas. En gång blifven mor t. ex. står hon tröstlös
inför sin sons uttalade tvifvel, om hon icke äger
först och främst en egen fast, förnuftig ståndpunkt
och sedan förmåga att bistå honom i den .strid, som
hvarje tänkande yngling måste genomkämpa, innan han
vunnit en lifsåskådning, och i hvilken strid mången
förlorat sitt ankarfäste. Att skolan är den anstalt,
der det hufvudsakliga af denna förståndsutveckling
skötes, veta vi, och jag tror ej att skolorna för
närvarande äro så dåliga, att de helt och hållet
försumma sitt ändamål.
De bilder, som i skolan rullas upp för barnet af de
stora verldshistoriska tilldragelserna och deras
hjeltar, kunna icke gå barnasinnet så spårlöst
förbi, som förf. tyckes tro, och den, hvilken likt
undertecknad af både intresse och verksamhet mycket
sysselsatt sig med barn, har ej kunnat undgå att
göra den iakttagelsen, att deras små hjertan vidga
sig af stolthet och glädje öfver ett storartadt och
manligt dåd, under det de med afsky sluta sig till
för skurken, äfven om han i det yttre är en lysande
företeelse; samt isynnerhet, att de alltid taga
den olyckligt lidandes parti. Jag vill nu fråga:
är icke denna öfning i att känna hänförelse för det
ädla och afsky för det låga samt medlidande med det
svaga ett det verksammaste medel till karakterens
utveckling? Och i denna anda och syftning skötes den
oändligt vigtiga historieundervisningen.
Att skolarbetet är för mycket tilltaget för barnens
välbefinnande, är fullkomligt rätt, och det är
visserligen hög tid att en förändring till det bättre
vidtages; men ehuru jag nästan dagligen möter hela
svärmar af flickor på väg från skolan, har jag ännu
ej sett mer än några få lätt räknade exemplar af de
»bleka, sjukliga, missnöjda, surmulna, på hvarandras
grannlåter afundsjuka» barn, som förf. anser utgöra
plu-raliteten af vår skolungdom. Ja, när jag ser
deras barnsligt lifliga och odygdigt glada blickar
och leenden, måste jag för deras räkning erfara en
känsla af harm öfver den anklagelse för tillgjordhet
och utstuderadt koketteri, förf. så obarmhertigt
utslungar öfver hela barnskaran.
Att skolan icke så alldeles förqväfver läslusten, som
förf. påstår, bevisa bäst de lärokurser för uppvuxna
här i staden, som alltid hafva godt om lärjungar och
det verkligen stora antal personer af båda könen,
som lefver af att gifva privata lektioner.
Skolan är visserligen ännu långt från idealet - och
att detta är kändt och erkändt af fackmännen sjelfva,
derom vittnar den pågående lifliga rörelsen för
skolornas reorganisation - men ett stort steg framåt
är på kort tid taget. . Fråga bara våra mormödrar
hvad de lärde sig i sin ungdom! De skola svara, att
det finaste af en fin bildning var konsten att nätt
och behagligt kunna använda under konversationens
lopp förut inlärda franska vers!
Farligare är kanske eder anklagelse mot hemmen
och svårare är att få afgjordt, huruvida den är
befogad, då hemmet i motsats till skolan är en
för offentligheten fridlyst ort. Jag har sett hem,
der allt burit prägeln af ytlighet och tomhet, men -
Gud ske lof! - jag har sett många fler, der allvar i
lifsuppfattning varit rådande. Och det kan ej vara så
illa be-stäldt i hemmen, som ni tror, då det är ett
ovedersägligt faktum, att ett stort antal unga qvinnor
af »god familj», utan att för sitt uppehälle behöfva
det, egnar sig åt en yttre verksamhet. Det är tydligt,
att hos våra qvinnor uppstått ett behof af att i
lifvet uträtta något mer än att pryda societeten,
och det
denna tidskrift, intagen under lika rubrik och
skrifven af Mathilda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
