Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sveriges gamla skattkammare. (Om Stora Kopparberg.) Anderson-Edenberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
178
Falun. Endast gissningar återstå, om man ej vill taga
traditionens uppgift för god. Så har man framkastat
den förmodan, att berget kunde vara uppkalladt af
någon stridbar man med namnet Kårbock, och detta på
grund af den bekanta seden, att kämpar fordomtima
äfven hedrades dermed, att de kallades locci, baggar,
efter hvilken sed vi hafva qvar orden norrbaggar,
bergsbaggar o. s. v. Denna gissning, som likväl
förefaller skäligen sökt, skulle ock möjligen kunna
vara upphofvet till bockhistorien, såvida denna
icke är äldre. Då förefaller en senare uppgift om
anledningen till namnet Falun vida antagligare. Enligt
den skulle det vara en sammansättning af orden fal
och #, häntydande på, att den plats, der Falun ligger,
af ålder varit ett marknadsställe, der varor hållits
fala eller till salu.
Hvad som i den gamla sägnen Jean vara sanning, är
uppgiften om tiden för grufvans upptäckande. Man
har dock i det afseendet icke heller några verkliga
hållpunkter för omdömet, ty bevarade papper rörande
henne äro icke äldre, än från Magnus Smeks regering
(år 1347). Men i dem, der det talas om äldre
privilegier, får man antydningar om att grufvan
genomgått tidigare öden. Och då man känner, hvarpå
man också ännu har tydliga bevis för ögonen i de gamla
slaggvarpen, att högst betydande arbeten, gående långt
på djupet, här voro utförda innan krutet uppfanns,
hvilket gjort grufbrytningen till ett lekverk emot
hvad den förut var, och man tillika erinrar sig,
att grufvor på ändra håll, de der antagligen
icke varit bearbetade före Falu koppargrufva,
i sina namn angifva sin förkristna ålder, såsom
t. ex. de ödelagda .ZZÄtfgrufvorna vid Garpenberget,
så har man giltiga skäl för antagandet, att Falu
kopparberg fick lemna skatt långt innan kristen tro
och lifs-uppfattning hade hemortsrätt i vårt land,
äfven om man icke vill godkänna det påstående, som en
lärd antiqvarie af den Eudbeckska skolan framställt,
eller att "konung Salomo, som ingått förbund med Svea-
och Göta-konungen Berich, hvilken skulle hafva varit
herrskare äfven öfver den europeiska Orienten, hemtat
all den koppar, hvaraf de heliga kärlen i Jerusalems
tempel förfärdigades, från grufvan vid Falun eller
Kårbergs-grufvan».
Med grufvans ålder må dock vara huru som helst, säkert
är, att hon för närvarande, liksom hon länge det
gjort, företer en så underbar anblick, en så sällsynt
illustration till det menskliga arbetets historia, att
hon, alldeles oberoende af de antiqvariska intressen,
som med henne kunna vara förbundna, är värd den
största uppmärksamhet, såsom en företeelse utan många
motstycken på jorden, om ens något dermed jemförligt
finnes. # #
#
Falu kopparberg, som länge var landets förnämsta
och från den tiden kallas Stora Kopparberget -
i äldre skrifter namnes det äfven Tiskasjöberg,
efter den närbelägna sjön Tisken, som sammanhänger
med sjön Eunn – ligger, såsom redan blifvit antydt,
på Falu stads ägor. Hvilken eller hvilka, som i fordna
tider varit dess ägare, är obekant; man vet blott,
att drottning Margareta hade det såsom morgongåfva och
att under medeltiden flera af biskoparna i Yesterås
hade andelar deri. Bland meddelägare namnes äfven
den såsom "Sveriges rikaste man" kände Bo Jonsson
Grip. När den tid kom, att omtanken för rikets
välfärd och framtid förmådde dess konungar att
underlägga kronan all värdefull jordegendom, som
kunde öfverkommas utan allt för skriande orättvisa,
så var naturligtvis Stora Kopparberget en godbit,
som isynnerhet retade aptiten. Drottning Kristina
kallar det i ett bref 1634 för «ett högt regale i
riket". I senare tider har grufvan, som bekant,
åter kommit i enskild ego, och till och med den
särskilda styresman, bergshauptman kallad, som länge
hade grufangelägenheterna om hand, har nu indragits
och grufvan förenats med fjerde bergverksdistriktet.
Lottägarne i grufvan utgöra ett bolag, som kallar
sig Stora Kopparbergs bergslag. Lotternas antal har
varit olika vid olika tider och kallas allmännast
»fjerdeparter". I Gustaf Wasas tid delades grufvan
i tjugo »par» och hvarje par i fyra halffjerdingar,
hvilka åter bestodo af fyra fjerdeparter. Antalet
halffjerdingar var således åttio och fjerdeparterna
tre
hundra tjugo. Efter hand ökades antalet och för
närvarande är äganderätten delad i tolf hundra
fjerdeparter. ^
Hvad sjelfva arbetet och lifvet vid och i gruvan
angår, så har, af lätt insedda skäl, deri föga
förändring inträdt i hvad de af ålder varit,
åtminstone i hvad de voro under och strax efter
grufvans glansperiod, eller då hon lemnade största
afkastningen.
Från den tiden finnas ganska omständliga skildringar
af stort intresse, flutna såväl ur svenska som
främmande författares pennor. Bland de sednare
skrifver Carolus Ogerius i sin Dagbok, utgifven i
Paris 1656, bland annat följande:
"Af såväl landshöfdingen sjelf, som af de förnämsta
i staden, beledsagades vi (förf. och flera andra
utlänningar) till grufvan. Vi häpnade genast vi
kommo till sjelfva öppningen af en så ovanlig
och undransvärd anblick. Ur jorden öppnar sig
ett hiskeligt bredt och djupt svalg, omgifvet af
ledstänger, på det ingen må af oför-sigtighet ila
fram till grufbrädden och i förskräckelsen öfver ett
sådant ofanteligt djup svindla ooch stupa neder; och
fastän^man stöder sig mot dessa stänger, så mörknar
det likaväl och hvimlar för ögonen, då man kastar
dem nedåt, och omsider, då man vågar spänna upp dem,
blir man på djupet varse menniskor som kräla den ena
fram och den andra tillbaka, lika fåglar eller snarare
myror; ty så små synas de. Hvart helst man vänder
ögat får man se saker, så underliga hvar för sig,
som då de jemföras sins emellan; allt är der blandadt
om hvartannat, värme och is, ljus och mörker, att man
kunde tro, att det vore det gamla kaos, det råa och
oberedda verldsämnet. Man ser der alla slags färger
af koppar, messing, victriol, svafvel, det ena blekt,
ett annat rödt, ett annat grönt, ett annat gult,
att man kan säga, att sjelfva regnbågen beredes
och förvaras på detta ställe. Yåra ögon och sinnen
mättades med begärlighet af denna åsyn, då i detsamma
en af grufdrängarna kastade sig ned längs efter linan,
som uppdrager malmen nederst utur grufvanopå trissor
och hjul; ej utan rysning j)å vår sida sågo vi honom
så oförskräckt störta sig ned, och då hatten i fallet
stöttes af hufvudet, tog han emot honom med armbågen;
med en sådan säkerhet göra de det." -
Åttio år senare skildrar Anders Hesselius (i sina
Tankar om Falun, tryckta 1738) det yttre vid Falun
och grufvan på följande lifliga sätt:
Då först min ögon såg vårt mer än mörka Falu,
Der malmen hoptals låg och fördes bort till salu,
Der rost-röks mörka dam så fyller luften opp, Att
ganska ofta man ej kan se solens lopp: Der eld och
svafvel ses hvar enda dag och timma Lik stora ljus
och bloss i mörkret för en glimma; Der man på gatan
kan om dagen vilse gå Och ej sitt eget hus för mörker
hitta på; Der skrik och rop man hör förutan återvända
Och allestäd’s ser ut, som allt skall få en ända, Ty
knall och grufligt fall der fyller öron opp, Att man i
örat väl behöfver ha en stopp; - Då tänkte jag så här:
ho äga här sitt näste? Mån’ ugglor, bergetroll och
drakar ä’ de fleste? Ej finnes här igen nå’n vacker
näktergal; Men utaf kråkor lär här finnas tusental. En
talltrast lär ej här i örat ljufligtQ spela, Men
uppå korpars kr ax lär aldrig nå’nsin fela. Ja, ack!
Hvad är för rop jag hör, som ej upphör, Hvars genljud
allestäd’s mot branta bergen kör? Mån’ det är Necken
sjelf, som utur ån plär tuta, Den unga gossar plä’
till blidkan ofta muta Med jernebit, en knif ell’
stycke af ett stål ? Nej, icke är det slikt, jag
käringskrock ej tål. Är "konsten" tro uppfylld med
ungar utaf ufven? EU’ mån’ den ena gast den andra drar
i lufven? Hvad är för gråt jag ur halftäckte husen
hör? Mån’ krokodilen der sin sista svansång gör? E1P
sitter räfvens svans vid hjulet illa klämder? EU’
hafver vargen der om nosen blifvit bränder, I det han
smakat på den röda koppargröt, Den han småleendes såg
ur ugnen täcker flöt? - Jag sade: ack, ho är i dessa
husen flydder, Som ej är lika hus, men likna Kedars
hydder? Hvad är för himmel här, från hvilken knappt
jag ser En enda stjerna klar, men uppå jorden fler? Ty
eldar tusentals jag allestäd’s här finner. Och svafvel
i hvar vrå lik sjelfva JEtna brinner. Jag tror att
Sodom har på Tisken fordom stått, Helst man ur denna
SJÖQ ej nå’nsin fiskar fått. Ack, tänkte jag, hur må
här folket kunna lefva, När dag är vänd i natt och
natten lik en skrefva? Jag tror naturen är på denna
ort förbytt Och att till denna stad egyptiskt mörker
flytt. Men rätt jag tänkte så, så fick jag solen
skåda: Jag gladdes att jag såg med mina ögon båda.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
