Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sveriges gamla skattkammare. (Om Stora Kopparberg.) Anderson-Edenberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
179
Hvad sågojag då? Jo, men: en välbelägen stad,
Som uppå allt slags godt en rik tillförsel had’.
Här såg jag ärbart folk, som hade väl till bästa,
Och. utaf allt, de had’, de fägnad väl sin nästa;
Här såg jag flitigt folk, så sysselsatt som bi,
De liksom myror for på stöten, fick jag si;
Och som jag icke vet hur myran hittar vägeiv
När hon i stacken sin att komma är förlägen,
Så undrad’ jag uppå, ohvart desse vägen for,
När jag dem krypa såg uti vår gamla mor.
En ut för stegen gick, en annan rände lina,
Jag tackad’ Gud det var ej någon af de mina,
Ty hos migoej mer fanns det ringaste af hopp,
Att desse nå’nsin skull’ ur djupet komma opp,
Men rätt jag tänkte så, då en der åkte neder,
Fickjag en annan si i tunnan sitta breder:
Han åkte opp, var glad och nöjd till öfverflöd,
Att han på resan sin ej hade blifvit död.
Se’n såg jag äfvenväl alFhanda malmehaltar,
Ho hinner tala om de stora koppargaltar,
Som hoptals om hvarann på Helsingtorget låg?
Den tryter intet bröd, som af dem har ett tjog.
Härpå jag bjuden blef, dem följde hem i husen,
Ett dricka, klart som vin, man slog för mig i krusen,
Ett kött jag äta fick, som rätt lystmäte var,
Ty bättre jag ej känt i all min lefnads dar. -
De äldsta beskrifningarna öfver grufvan visa, att
hennes utseende förr - i dagen såväl som i djupet -
var mycket olika mot nu. Då var hon indelad i tre
stora arbetsrum, Skepps-, Bond- och Blänk-stöten
kallade. Men malmbrytningen bedrefs då mindre med
beräkning på framtiden, än på den ögonblickliga
vinsten, hvilket hade till följd, att berget blef
alldeles planlöst genombrutet. Man kunde, enligt en
samtida skildrare, nere i grufvan gå i öppna rum af
ända till 100 famnars längd utan några stödjepelare,
och bärkraften hos de få sådana, som man till sitt
skydd låtit af bergmassan qvarstå, var så lättsinnigt
beräknad, att ras måste inträffa. Sådana, förenade med
större eller mindre olyckor, men alltid med betydliga
förluster, inträffade också flera gånger, isynnerhet
under 1600-talet. Det största, som der någonsin
inträffat, och hvilket ^bildade den ofantliga öppning,
som nu under namnet Stöten väcker den besökandes
häpnad, skedde midsommardagen år 1687. Hela taket
mellan Skepps- och Blänk-stötarna »med dess pelare och
bergfästen ramlade öfver ända och Storgrufvan sista
gången uti en massa omstjelptes samt med några tusen
sinom tusen tunnor gråberg och jord uppfylldes». Så
vidt man känner, hade de tre största arbetsrummen då
ett djup af 480 å 540 fot. Stöten, sådan den sedan
dess varit, har en längd af 1,200, en bredd af 660 och
ett1 djup af 300 fot. Detta ras medförde icke blott
för ögonblicket betydlig förlust, utan för framtiden
en ännu större. Derigenom afstannade nämligen allt
arbete för någon tid, grufkonster och uppfordringsverk
förstördes och sjelfva grufvan fylldes af vatten. När
malmbrytningen omsider åter kom i gång, efter högst
kostsamma ansträngningar, vid hvilka staten, liksom
åtskilliga gånger både förut och efteråt, måste
träda hjelpande emellan, gaf grufvan ej så mycket som
förr. Hon lät menniskorna sålunda på ett kännbart sätt
plikta för deras oförstånd. Under första hälften af
1600-talet gaf hon 12 till 15 tusen skeppund om året,
ett år - 1650 - ända till 20,321 skeppund, den största
afkastning, som der någonsin förekommit, men sedan
bar hon blifvit allt njuggare och lemnar nu ej mer
än omkring 4 å o tusen skeppund årligen. Bland ras i
denna grufva erinra sig våra läsare utan tvifvel de
under förra året med kortare mellantider inträffade,
och af hvilka det mest betydande för ett par veckor
hindrade allt arbete i vissa delar af grufvan. Det
egendomliga dervid var, att en del ruin och gångar
nere i grufvan icke störtade samman, utan skreåo
åt sidan, med bibehållande af deras ursprungliga
inbördes ställning.
Stöten ter sig så mäktigt för ögat att den icke med en
blick låter sig uppfatta, hvarföre ock i de vidfogade
illustrationerna endast partier af densamma kunnat
framställas. Det ena af dessa, taget nere i Stöten,
återgifver i förgrunden klippväggar som omsluta ett
schakt i Bockbacken. Man ser
här mynningarna till ett par af de »mullvadsgångar»,
som i horisontel riktning leda in i berget. I likhet
med detta framstå i allmänhet de från stötens botten
skådade partierna, med sina djerfva konturer och
med de öfver klippornas krön uppskjutande, tornlika
schaktöfverbyggnaderna med en prägel, som starkt
påminner om medeltidens riddarborgar med deras mot
skyn uppstigande tinnar.
Det andra partiet, som tecknaren framställt, är
sedt uppifrån och lemnar en öfverblick af Stöten:
här synas ofvanför det väldiga djupet med dess
lodräta klippväggar Grufstugan (den på teckningen
befintliga större byggnaden med lanternin), hvari
kyrka, kontorslokaler etc. finnas; Anfarten,
(främsta byggnaden närmast Grufstugan), inom
hvilken trappor leda ned till Stötens botten
och en mängd af de förut nämnda, tornformiga
schaktöfverbyggnaderna. Förgrunden, med den till
venster varande ruinen af en byggnad, visar spåren
efter en del af de under förra året timade grufrasen.
Grufvans inre utgör för den tillfällige besökaren en
verklig-labyrint af gångar och rum. Dessa sednare
hafva alla särskilda namn, alldeles som byarna på
jorden, och hafva merendels blifvit uppkallade efter
namnkunniga personer eller sådana, som inlagt stora
förtjenster om grufvan och hennes förvaltning. Sålunda
har man Måns Nils grufva, JohannisgrufVan,
Drottning-grufvan, Meijerholtz grufva, drottning
Lovisa Ulrikas grufva, TunkaiisgrufVan, Fahlströms
grufva, Rålambs, Wrangels, Creutz’, konung Fredriks,
Adolf Fredriks schakt o. s. v. Arbetarna i grufvan
hafva nu hunnit ända till tolf hundra fots djup,
hvilket förhållande bör kunna gifva äfven den, som ej
varit i tillfälle att der göra besök, ett ungefärligt
begrepp om det arbetes möda och de kostbara anstalter,
med hvilka upphem-tandet af malmen är förenadt. De,
som få förrätta sina sysslor i dagsljuset, inandande
den luft, som rensas af de vexlande vindarne,
kunna emellertid knappt tänka sig de förhållanden,
hvari grufarbetarna och grufhästarna lefva, då
de sakna åtminstone det första af dessa vigtiga
vilkor för belsa och trefnad; - och dock finnas
äfven bland grufarbetarna de, som uppnå en ganska
hög lefnadsålder.
Besökaren erfar ett egendomligt intryck af den
oväntade stillhet, som numera, tvärt emot hvad
förhållandet var förr, råder öfver bela det yttre
gruffältet. Allt arbete bedrifves nämligen i bergets
inre, till och med schakten äro, såsom illustrationen
visar, öfverbyggda. Ofvanpå märker man blott de
gnisslande »grafkonsterna», de rullande malmvagnarna,
som gå regelbundet på sina skenor, och de dånande
sprängskotten,, hvarmed de hundratals arbetarna gifva
tillkänna, att de lefva och icke ligga på latsidan
der nere i djupet.
Rätt mycket vore det att berätta om gamla egendomliga
seder, bruk och händelser bland kopparbergsfolket, om
utrymmet sådant medgåfve. Yi måste likväl Mr inskränka
oss till några antydningar, för att ej lemna denna
sida af grufvans historia alldeles ur sigte.
Bondestöten, kopparbergets äldsta schakt, har
sitt namn deraf, att bergsmännen i fordna tider
icke sjelfve sysselsatte sig med malmens brytande,
utan dertill använde bönder. Bergsmännen, som voro
förmögna, ville vara ansedda som adelsmän, ja, nästan
som envåldsherrskare, ty de lemnade icke ens landets
konungar tillstånd att komma upp till deras ort,
utan på särskilda för dessa föreskrifna vilkor. Det
var Gustaf Wasa, som bröt deras högmod.
Dessa bergsmän voro icke heller rädda för, att vid
sidan af ryktet om deras rikedom flög kring land
och riken äfven ryktet om deras öfvermod. När någon
utlänning eller främmande kom dit upp för att göra
affärer, blef han väl emottagen, bjuden som gäst
och rikligen trakterad, gällde det ock hela veckors
kalasande. Men märkte de, att han ville pruta med
dem, plägade de plötsligt hemkalla alla sina drängar
från grufvan, hvilka då, svarta som sötare, sådana de
uppstego ur grufhålorna, marscherade in i huset och
omringade främlingen. När han såg omkring sig så många
okända, vanskapliga och. smutsiga figurer, med föga
likhet af menniskor, utom det att deras tänder lyste
hvita och skarpa och att de voro beväpnade med krokar,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
