Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nils Klims underjordiska resa, af Ludvig Holberg. (I förkortning framställd af Karl Wetterhoff.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
183
mig sjelf icke blott såsom en simpel planet,
utan såsom en af dem, hvilka beständigt ledsagas
af en drabant-, jag skulle alltså räknas till de
större stjernorna eller till planeterna af första
klassen. Och för att tillstå min svaghet: jag blef
verkligen så uppblåst, att om jag på fläcken hade
mött samtliga borgmästare och rådmän i Bergen, så
hade jag mottagit dem med förakt och betraktat dem
såsom solgrand, icke värda att jag för dem skulle
sänka min båtshake till en helsning. Men just som jag
midt i denna lycka drömde mig i gudarnas närhet och
såg mig såsom en ny himlakropp, hvilken, tillika med
sin drabant, skulle af närmaste planets stjernkikare
blifva införd bland stjernornas tal - se! då visade
sig ett förskräckligt bevingadt odjur, som hotade mig
än från höger, än från venster, än framifrån och än
bakifrån. Jag trodde först, då jag blef det varse,
att det var ett af underjordens tolf himmelstecken,
och jag önskade då att det måtte vara Jungfrun,
då endast hennes tecken bland alla de tolf kunde
bringa mig någon hjelp och tröst i min ensamhet. Men
då denna varelse kom mig närmare, såg jag att det
var en ofantligt stor och bister grip. Jag blef så
förskräckt, att jag glömde mig sjelf och min nya
himmelska värdighet; i min ångest framtog jag mitt
testimonium academictim, som jag just hade i fickan,
för att visa min hotande fiende, att jag hade aflagt
mina akademiska examina, att jag var student, ja
bacca-laureus, så att jag vid ett obefogadt angrepp
kunde hänvisa till Forum academicum. Men vid närmare
besinning måste jag le åt min egen dumhet. Jag kunde
ännu icke förstå, i hvad afsigt denna grip följde
mig, om det var en fiende eller vän eller - hvad som
var det troligaste - om han endast af nyfikenhet
närmade sig för nöjet att betrakta mig. Ty det
är visst och sannt, att en mensklig varelse, som
svänger om i luften med en båtshake i handen och
släpande efter sig ett långt tåg liksom en svans,
är en syn, som kan locka till sig äfven ett oskäligt
djur. Den högst ovanliga figur jag då gjorde hade,
såsom jag sedermera erfor, gifvit inbyggarna på det
klot, kring hvilket jag kretsade, anledning till
olika funderingar och gissningar. Filosoferna och
matematikerna ansågo mig nämligen för en komet, i det
de togo repet för kometens svans. Andra trodde att
detta ovanliga luftfenomen bebådade en förestående
olycka, pest, hungersnöd eller någon annan märklig
tilldragelse. Några gingo ännu längre och aftecknade
noga min figur, sådan den på afstånd förekom dem,
så att jag blef både tecknad, beskrifven, målad och
stucken i koppar redan innan jag anländt. Allt detta
hörde jag sedermera, till löje och förlustelse, då jag
landat på klotet och lärt det underjordiska språket.-
Men återvändom till historien!
Gripen hade nu kommit mig så nära, att den nådde
mig med sina flaxande vingar och högg med sin skarpa
näbb efter mitt ena ben, så att jag nu tydligen såg
i hvad afsigt han jagade efter den nye gästen. Jag
begynte derför med väpnad hand Jaålla odjuret från
lifvet på mig och tvang det verkligen några gånger
att vika tillbaka, men då det fortfor att nafsa efter
mig och jag några gånger förgäfves slagit efter det,
stötte jag en gång båtshaken med sådan kraft in i dess
rygg midt emellan vingarna, att jag icke kunde få den
ut igen. Det sårade djuret störtade med ett fruktans
vardt skri hufvudstupa ned mot klotet, och jag, som
allaredan var led vid min nya himmelska värdighet, då
jag såg att den liksom all annan höghet var utsatt för
fall och faror, öfvergaf min cirkelbana och höll mig
fast, medföljande i lodrät linie. Då jag sålunda länge
i stark fart blifvit dragen genom en tätare luftström,
som hven mig om öronen, sjönk jag slutligen lätt och
sakta ned på klotet tillika med djuret som kort derpå
dog af sitt sår.
Det var natt då jag kom ned på planeten, hvilket jag
kunde sluta deraf, att solen var borta, men icke af
mörkret, ty det var ännu sä ljust, att jag tydligen
kunde läsa mitt testimonium academicum. Detta nattliga
ljus kommer från firmamentet eller jordens invändiga
skal, som belyses af den i medelpunkten varande
underjordiska solen och dervid gifver ett återsken
såsom hos oss. Derför är der med afseende på ljuset
nästan ingen skillnad på dag och natt-, det enda är,
att solen ä,r borta om natten, som derigenom blir
något kallare än dagen.
Efter denna luftsegling låg jag länge orörlig och
väntade på hvad nytt som skulle hända mig då det blef
dager. Slutligen föll jag i en djup sömn, som varade,
efter hvad jag kunde tycka, ett par timmar, till dess
jag väcktes af ett fruktans-värdt ramande. Då jag blef
varse en tjur icke långt ifrån mig, förstod jag, att
det var hans ramande som väckt mig. Eädd såg jag mig
omkring åt alla håll och fann vid den uppgående solen
gröna ängar och fruktbara marker rundt omkring. Äfven
träd såg jag, men - huru förunderligt! - de rörde sig,
ehuru vädret var så lugnt, att icke en fjäder kunnat
röras. Då den ramande tjuren styrde rätt emot mig,
såg jag mig om efter en tillflykt. Icke långt ifrån
mig varseblef jag ett träd och ville i min ångest
klättra upp deri. Men då jag skulle deran utstötte
det ett skri, så fint och genomträngande, som ett
uppbragdt fruntimmer, och i detsamma fick jag en så
väldig örfil, liksom af en flat hand, att jag svimmade
och föll pladask framstupa. Jag var som träffad af
blixten och nära att dö af ångest. Kundtom mig hörde
jag ett stimmande och larmande, såsom på ett fisktorg
eller på börsen, när der är fullt af folk. Jag slog
upp ögonen och såg omkring mig en hel lefvande skog
af buskar och träd, ehuru jag nyligen knappt sett
sex eller sju sådana. Jag kan icke beskrifva min
förvirring vid allt detta. Än trodde jag mig vaken
drömma, än att jag anfäktades af spöken och andar. Men
jag fick icke tid till att anställa betraktelser öfver
dessa automaters natur och väsen, ty ett annat träd
flög bums på mig och nedböjde en gren, hvars yttersta
ända var försedd med sex qvistar, likasom fingrar. Med
dessa lyftade det mig upp och bar bort mig, oaktadt
allt mitt skrikande. Vi ledsagades af en otalig mängd
träd af olika slag och storlek, hvilka utstötte ljud
och toner, som väl voro artikulerade, men främmande
för mina öron, så att jag endast erinrar mig orden:
PiJcel Emi, emedan dessa blefvo så ofta upprepade. Jag
fick sedermera höra, att dessa ord betyda ^märkvärdig
apa»; man hade af min kroppsbyggnad och kläde-drägt
förmodat, att jag var en apa, till utseende något olik
de markattor som detta land frambringar. Dock märkte
jag nog, trots min förvirring, att allt det skrik och
oväsen, som omgaf mig, röjde vrede och förbittring-,
och i sanning, det var icke utan giltig anledning de
voro förgrymmade på mig, ty det träd, i hvilket jag
velat klättra, var fru till stadsfogden i närmaste
stad. Dit släpades jag nu och sattes i fängelse. Jag
bevakades här af tre träd och hade sålunda tillfälle
att anställa noggranna iakttagelser angående dessa
besynnerliga varelsers skapnad och natur. Jag märkte,
att på toppen af stammarna sutto små hufvuden, som
liknade menniskohufvuden, och att de i stället för
rötter hade två ben, men särdeles korta, hvarför
äfven innebyggarna på denna planet gå så långsamt
som sniglar.
Stadsfogden, som höll mig i arrest, anmälde strax
hos re-genten eller landsherren, som bodde icke långt
från denna stad, att ett förnuftigt djur af alldeles
ovanlig skapnad genom en tillfällighet fallit i
hans händer. Fursten blef nyfiken och befallde, att
jag skulle lära landets språk och derefter skickas
till hans hof. Jag fick så en språkmästare, vid
hvars undervisning jag på ett halft års tid gjorde
så stora framsteg, att jag med temlig färdighet
kunde tala med inbyggarna. Då jag lärt mig språkets
första grunder, kom en ny befallning från hofvet,
att jag äfven skulle genomgå stadens gymnasium, och
så skedde äfven. Min värd, stadsfogden, underhöll
mig hvarje afton, då jag kom från gymnasium,
med hvarjehanda samtal. Med innerlig förnöjelse
hörde han mig berätta om hvad som mött mig på min
underjordiska resa; men isynnerhet blef han betagen
af förundran och häpnad, då jag beskref för honom
vår jord och den omätliga himmel, som omgifver den
och som är besatt med otaliga stjernor. Allt detta
åhörde han med liflig uppmärksamhet, men han blef
något misslynt, då jag berättade honom om vårt klots
träd, att de äro liflösa, orörliga och rotfasta i
jorden, och han såg på mig med förbittring, då jag
försäkrade honom att vi nedhugga våra träd, för att
med dem värma våra kakelugnar och koka vår mat. Då
han hunnit betänka sig, blef han småningom god igen,
och han räckte sina fem grenar (han hade icke flera)
upp emot himmelen och prisade skaparens vägar,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
