Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nils Klims underjordiska resa, af Ludvig Holberg. (I förkortning framställd af Karl Wetterhoff.) - Skymd utsigt. (Vårhelsning till O. v. F.) Anna A. - Örnnästet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
185
som äro outgrundliga, och nu hörde han åter med
uppmärksamhet på hvad jag vidare berättade. Hans
hustru, som hittills hade skytt min närvaro, försonade
sig med mig och lät all misstro fara, då hon lärde
känna rätta sammanhanget, nämligen att jag blifvit
förvillad af den yttre likheten med ett träd, hvari
man på vårt klot utan omständigheter klättrar upp. Men
för att icke störa vår unga vänskap och rifva upp
det nyss läkta såret, talade jag aldrig med henne
utom i hennes mans närvaro och med hans tillåtelse.
Under denna min studietid förde min värd mig
omkring öfverallt i staden, och jag lärde sålunda
känna dess märkvärdigheter. Anmärkningsvärdt var,
att man ingenstädes såg stora folkskockningar .,
innebyggarna på denna planet äro nämligen hvarken
nyfikna ellero nyhetsjägare, utan hålla sig blott till
det gamla och solida. Ålderdomen hålles äfven i stor
vördnad, men detta oaktadt fann detta sedliga och
besinningsfulla folk stor förnöjelse i kämpalekar,
komedi och teater. Man håller det för tj enligt
att efter allvarliga förrättningar uppfriska sig
med oskyldiga förlustelser; men att man betraktade
äfven disputationsväsendet såsom ett spektakel
och höll sig disputatorer, likasom vi i vår verld
hålla oss kapplöpningshästar eller stridstuppar,
det kunde icke annat än i högsta grad kränka
mig. Att tänka så lågt om det som utgör en prydnad
för våra akademier! Sjelf hade jag ju tre gånger
disputerat offentligt och dermed vunnit en vacker
lagerkrans om mina lockar. Äfven i denna stad finnes
en akademi. Min värd förde mig till denna högskolas
festsal en högtidlig dag, då der kreerades en Madik
eller doktor i filosofien. Denna handling gick för
sig utan någon ceremoni, utom att kandidaten höll ett
lärdt och vackert föredrag öfver ett visst fysiskt
problem, hvarefter han af akademiens föreståndare
blef inskrifven bland dem som äga rätt att hålla
offentliga föreläsningar. Då min värd frågade mig,
hvad jag tyckte om denna ceremoni, svarade jag, att
den förekom mig allt för torr och mager i jemförelse
med våra promotioner, hvilka jag för honom beskref. Då
jag nämnde att våra disputationer i allmänhet handlade
om lärda och kuriösa saker, isynnerhet sådant som
angick två gamla nationer, hvilka för länge sedan
blomstrat i Europa, och då jag försäkrade honom, att
jag sjelf skrifvit två mycket lärda disputationer
om dessa två gamla folkslags tofflor, brast han ut
i ett sådant skratt, att det skållade i hela huset,
Slutligen var den af fursten bestämda tiden kommen,
då jag med ett testimonium skulle sändas från skolan
till hofvet. Jag väntade mig de mest lysande vitsord,
men döm om min harm och’smärta då jag läste följande:
"Enligt Eders Höghets befallning sändes härmed
hosföljande djur, som nyligen hitkommit från en
annan verld och kallar sig Menniska. Yi hafva med
största flit gifvit det undervisning i vår skola, och,
efter att noga hafva undersökt dess förståndsgåfvor
och karakter, hafva vi funnit det äga god vilja och
förmåga att fatta, men af en så skef förståndsriktmng,
att det med sitt allt för snabba begrepp knappast kan
räknas bland förnuftiga väsen, än mindre befordras
till något vigtigt embete. Men då det deremot har
snabbare ben än någon här i landet, bör det kunna
blifva en duglig hofkurir.
Skrifvet Törnemånaden på Gymnasiet i Keba af Eders
Höghets underdånigaste tjenare
NeheJc. Jolctan, Rapasi.
Kilak.»
Gråtande beklagade jag mig för min värd öfver den
kränkande-orättvisa, jag ansåg mig hafva lidit, och
åberopade mig dervid på mitt testimonium academicimi;
men han invände, att detta testimonium kunde vara
godt nog för vår verld, der man måhända såg mera på
skalet än på kärnan-, ja, han tillstod slutligen rent
ut, att han sjelf för länge sedan bemärkt min skefva
omdömesförmåga, samt att han af mitt’ starka minne
och min snabba fattningsgåfva genast hade sett, att
jag just icke var skapt till något stort. Han rådde
mig att finna mig i mitt öde såsom hofkurir och att
så snart som möjligt anträda resan till hufvudstaden,
hvilket jag ock gjorde i-sällskap med några småträd,
som tillika med mig blifvit dimitterade från
gymnasium. Vår väg gick genom ett bördigt, val odladt
och tätt bebygdt landskap. Under vandringen antastades
vi af några vilda apor, som här och der lupo omkring
på vägarna, samt sprungo till och nappade efter mig,
som de för min skapnads skull ansågo för en kamrat.
Så kom jag till residensstaden Potu, blef föreställd
fursten och af honom utnämnd till hofkurir. Under
de fyra år, jag tjenstgjorde såsom sådan, fick jag
tillfälle att studera denna planets beskaffenhet,
folkens kar akter och väsen, deras politiska och
religiösa lif, lagar och vetenskaper, men att
redogöra för allt detta skulle föra för långt. Jag
inskränker mig derföre till att gifva en sammanfattad
bild af potuanerna och deras förhållanden.
(Forts.)
(Vårhelsning till 0. v. F.)
åfängt i den kulna dag Mot min synrand blickar jag
Ut i vida verlden! Himlen har ej skymt af blått,
Allt är idel "grått i grått" - Isbelagd är fjärden.
Men der skogen dimhöljd står, Drömma knoppar re’n om
vår I hans tysta sköte.
Der en fläck ej än syns grön, Väntar brodden under
snön Blott på strålens möte.
Våren kommer, kommer snart! Fästet varder åter klart,
Vänligt solen glänser. Ljuft min blick slfall famna
då Gröna lunder, höjder blå, Utsigt utan gränser!
Anna A.
Örnnästet.
fedan flera år tillbaka har jag sysselsatt mig
med ornitologiska studier och har med anledning
deraf upprepade gånger besökt det nordliga Europas
fisklägen, der man alltid finner tusentals fåglar af
olika slag. Jag har genomströfvat många af de små öar,
som ligga strödda här och der i oceanen, och på hvilka
både roffåglar och simfåglar bygga sina bon och lägga
sina ägg. Från dessa mina resor har jag många glada
hågkomster, men ett bland mina angenämaste minnen är
fästadt vid den lilla ön Garveloch på vestra
kusten af grefskapet Argyle i Skotland. Ett ständigt
skummande haf och för seglaren farliga skär skilja
från fastlandet denna lilla vrå af jorden, der jag,
i en simpel fiskarhydda, hvilat ut både till kropp
och själ och hvarifrån jag fört med mig en ung och
dyrbar vän, som icke mera skall lemna mig. Det är nu
många år, sedan jag första gången bad om gästfrihet
i denna stuga, den enda boning, som var synlig på
den kala, klippiga stranden, der jag måste gå i land
derför att den lilla farkost, i hvilken jag färdades,
icke längre för-
Sv. Familj-Journ. 1877.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
